Carl Nielsen 1865–1931
Dansk tonsättare. Han var militärmusiker 1879–84 och 1884–86 studerade han violinspel och komposition vid Konservatoriet i Köpenhamn. Han engagerades som violinist vid Det Kongelige Kapel 1889 och var 1908–14 verksam som kapellmästare där. 1915 tillträdde han som lärare i komposition vid Konservatoriet och utsågs till dess direktör 1931. Åren 1918–22 tjänstgjorde han som vikarierande kapellmästare vid Göteborgs orkesterförening.
Nielsens musik präglas av naturintryck och spelmansupplevelser under ungdomsåren på Fyn, liksom av en beundran för Bachs och Mozarts musik. Han gjorde en uppmärksammad debut 1888 med sviten i a-moll för stråkorkester. 1892 kom genombrottet med Symfoni nr 1 i g-moll, den första av sex symfonier som tillsammans utgör det centrala i hans produktion. Mest kända av symfonierna är nr 2, De fire temperamenter (1902), nr 4, Det uudslukkelige (1916) och nr 5 (1922). Av hans övriga orkesterverk och konserter kan nämnas den symfoniska dikten Saga-Drøm, (1908), orkesterverket Helios (1903), violinkonserten (1911), flöjtkonserten (1926) och klarinettkonserten (1928). Nielsen komponerade även scenisk musik, bl.a. två operor, Saul og David (1901) och Maskarade (1906, efter Holberg), och musiken till Helge Rodes skådespel Moderen (1920) med den ofta spelade Tågen letter (Dimman lättar). Bland det mest kända av hans kammarmusik märks den banbrytande blåskvintetten op. 43 (1922), av pianokompositionerna kan nämnas Humoreske-bagateller (1894–97) och Chaconne (1916). Nielsen komponerade även orgelmusik, körverk, ca 250 sånger m.m. Han var en lysande författare, vilket han visat med essäsamlingen Levende musik (1925, Levande musik) och memoarboken Min fynske barndom (1927, Min barndom på Fyn). Ett Nielsenmuseum finns i Odense.
