Luigi Nono 1924–1990

Italiensk tonsättare, jämte Stockhausen och Boulez ledande i Darmstadtskolan. Han var aktiv kommunist och länge medlem av det italienska kommunistpartiets centralkommitté. Nono var en av banbrytarna för den seriella punktmusiken. Bland hans främsta förebilder märks Arnold Schönberg (han var gift med dennes dotter Nuria) och Anton Webern. Hans stil karakteriseras av rytmisk skärpa, ett raffinerat klangfärgsspel och en egenartad ”sönderbruten” körteknik i de vokala verken. Hans intensiva samtidsengagemang, präglat av hans politiska bakgrund, inspirerade honom till bl.a. Epitaffio per Federico García Lorca (1953), den expressiva kantaten Il canto sospeso (1955–56; till brevfragment från nazistoffer i andra världskriget), den antifascistiska operan Intolleranza (1960) och kantaten Sul ponte d’Hiroshima (1962). Vidare märks bl.a. baletten Der rote Mantel (1954), Incontri för 24 instrument (1955) och elektronmusik, bl.a. Für Paul Dessau (1974), för tonband.