Franz Peter Schubert 1797-1828
Österrikisk tonsättare. Han fick violin- och pianolektioner i hemmet och var i stort sett autodidakt. Han började komponera vid 13 års ålder, med Mozart, Haydn och Beethoven som främsta förebilder. Redan 1814 skapade han ett av sina första mästerverk, Gretchen am Spinnrade, den första av ett femtiotal sånger till Goethes texter, där även bl.a. de kända Erlkönig och Heidenröslein (båda 1815) ingår. Här visar han sin enastående förmåga att anpassa melodin till språkets naturliga rytm och att leva sig in i diktens innehåll. Schubert hann under sitt korta liv tonsätta över 600 sånger. Hans mest kända sångcykler är Die schöne Müllerin (1823), Winterreise (1827) och Schwanengesang (1828), de båda senare med starkt tragisk karaktär.
Från att i sina tidiga symfonier ha följt den wienklassicistiska traditionen, utvecklar han i de senare en personlig, romantisk stil som når sin fulländning i h-moll-symfonin (1822, Den ofullbordade) och symfonin i C-dur (1828, Stora C-dur-symfonin).
Av Schuberts pianomusik märks en rad sonater, där särskilt de sena förtjänar att framhållas, romantiskt lyriska Moments musicaux (1823–27) och Impromptus (1827) samt en mängd ’’sällskapsmusik’’, dvs. danser och fyrhändiga stycken. Stråkkvartetten i d-moll (Der Todt und das Mädchen), Forellkvintetten i A-Dur (1819) och stråkkvintetten i C-dur (1828) hör till de mest kända av hans kammarmusik. Ett ofta spelat verk är scenmusiken till Rosamunda (1823).
Schubert var en känd person i Wiens musikliv, bl.a genom livligt besökta ’’schubertiader’’ där han presenterade sina lieder för stadens kulturella elit. Det var dock först efter hans död som hans musik blev känd och uppskattad även utanför den österrikiska huvudstaden. 1822–23 drabbades han av en allvarlig sjukdom, troligen syfilis, vars sviter kom att följa honom resten av livet och bidra till hans för tidiga död. Så som han önskat begravdes han på Centralkyrkogården i Wien bredvid den beundrade Beethoven.
