Mitt namn är Hubbe. Jag är en stilig röd/vit huskatthane i mina bästa år. Tänkte berätta lite om mig och de mina. Hoppas att du har tid en liten stund. Glöm inte att kika i mitt album.

Min matte (hon är mamma till Madeleine som gjort hemsidan) tog hand om mig när jag mager, liten och tufsig irrade runt i området. När hon en dag såg att jag var genomblöt, en elak gubbe hade sprutat vatten på mig, fick det vara nog och hon tog upp mig till sig. Men det fanns redan en hittekatt i det rum som i början skulle bli mitt hem. Det var en randig katt som en farbror hittat skrikande och utmärglad i sitt garage.

"Det kan inte hjälpas" sa matte "ni får dela rum tillsvidare". Det var ett duttande med denna randiga katt, fnys! "Ät nu duktigt så att du blir stor och stark" jollrade matte och han fullkomligt vräkte i sig alla godbitar hon gav honom och blev fetare och fetare. "Nu får vi nog ta det lite lugnt " sa hon en dag och tittade bestämt på honom där han satt och belåtet tvättade sig. Men vad fick jag, jo eftersom matte sa att min mage bara rann fick jag hålla tillgodo med  dietmat minsann. Har ni ätit morotspuré någon gång? 

Blääää! Nåja, efter ett tag blev min mage bra och även jag fick njuta av den goda maten. Jag försökte leka med den randiga katten men han den fegisen blev rädd och gömde sig i en garderob.

Så en dag kom det en främmande tant och tittade på den randiga. "Guuud så söt" sa hon " och tänk vad han har varit med om det lilla livet" Efter en lång pratstund (matte är mycket noga med de nya hemmen) bestämdes att den randiga skulle få ett hem hos tanten som verkade väldigt snäll. Den missen hade verkligen tur. Hans matte är jättesnäll och han får äta räkor, det ni! Hans matte har döpt honom till Tiger. Lööööjligt tycker jag, så feg som han var. Fick mail från honom för ett tag sedan förresten, hans matte (den snälla tanten) hade hittat till den här hemsidan av en slump. Han var lite sur för att jag kallat honom feg men verkar vara en riktigt trevlig kille faktiskt, fick en bild också, så här ser han ut nuförtiden.

Så var det då bara jag kvar och en dag kom matte in med en konstig låda och sa att "nu är det dags för katterering" eller nåt sånt. "Det är inte farligt alls min älskling det går så fort" sa hon och log. Sagt och gjort in i lådan och iväg till farbror doktorn. Sedan minns jag inte mycket förrän jag vaknade upp och hade ont i stjärten, uj uj. "Det går snart över" sa matte, och så åkte vi hem igen. Den natten sov jag på mattes arm, det kändes tryggt och bra.

Jag installerades i mitt nya hem, men plötsligt blev allt så läskigt, konstiga nya lukter, främmande rum och så ett litet nystan som fräsande sprang förbi. Jag blev jätterädd och gömde mig bakom en gardin. Min nya matte Lisa kröp runt på golvet och försökte locka fram mig. Men icke sa nicke!

Efter en stund blev det tråkigt att sitta där bakom gardinen så jag smög försiktigt fram och började undersökningen av allt det nya. Efter smög den lilla kattflickan, men jag låtsades inte om henne. Redan nästa dag hade Maja, som hon hette, kapitulerat för min charm. Och vi for och flängde och lekte tafatt så mattorna flög och Lisa var jättesnäll, vi sov i hennes säng varje natt.

Men så en dag hände plötsligt något förfärligt, Lisa hade blivit allergisk! Hon ringde min gamla matte och sa "Vad ska jag ta mig till? Jag har försökt hitta nya hem men det har inte gått och min mamma säger att jag måste göra mig av med katterna" Maja och jag tittade förskräckt på varandra, vad menade hon med "göra sig av med"? Men den som kom och hämtade både Maja och mig det var allt gamla matte det. "Jag tar bägge" sa hon "Hubbe och Maja har ju fäst sig så vid varandra och det är synd att skilja dom åt". Under den här tiden jag hade bott hos Lisa hade matte flyttat ut på landet och Titti, som matte döpte om Maja till, och jag fick en rastgård där det fanns klätterträd och avsatser högt upp där man kunde sitta och spana.

Livet lekte åter. Titti och jag sprang in och ut i buren och vi fick massor med roliga leksaker. Rexarna som är urgamla låg mest och sov. Men säg den lycka som varar beständigt. Det var förra sommaren när vi som vanligt satt och spanade i buren som jag fick syn på två dvärgar. De såg precis likadana ut som vi men var pyttesmå. "Titta" sa jag till Titti, "stackarna hur ska dom klara sig där ute alldeles ensamna". Plötsligt kom Madeleine, mattes dotter som var där på besök, och fick syn på dom där de tryckte i buskarna alldeles utanför vår bur. "Det sitter två kattungar här" ropade hon. "Ånej" hörde jag matte stöna "var kommer dom ifrån"? "Kattungar? Är inte det kattbebisar?" Frågade jag Titti. "Jooo" svarade hon bistert, hon anade vad som komma skulle.

På kvällen blev det plötsligt en väldig uppståndelse. "Jag hör någon jama" sa Madeleine "det kommer från ängen" och så började de gå runt och locka. Plötsligt kommer en tredje dvärg springandes, jätterädd. "Åh herregud dom är tre stycken" sa matte. Sen kom de kånkandes på en bur som dom band fast i gärdsgården, i burens lucka fäste dom ett långt snöre och sedan satte de in en burk sheeba. Titti och jag följde det hela med spänning. Sedan satte dom sig ner och glodde stint på buren som två idioter. Plötsligt slank en skugga in i buren och sedan en till. "Dra" hörde jag matte viska och vips åkte luckan till buren igen. Matte och Madeleine kom springande och låste luckan och där satt dvärgarna och glodde dumt. "Vilken tur att vi fick tag i bägge samtidigt" sa de och verkade mycket upphetsade. Så fick även dom bo med den röd/vita dvärgen.

Matte sprang runt i hela området och frågade om det vara några som ägde dvärgarna, jag menar beeeebisarna. Till slut fick hon napp. Dom kom från en gård ganska mycket längre bort och tanten som bodde där sa "Dom har varit borta ett tag nu och de är så skygga att de inte går att få tag i, vi vet inte ens vad det är för kön. Vi måste nog göra oss av med dom för det blir svårt att hitta hem till så rädda katter". Det ville naturligtvis inte matte höra talas om "göra sig av med" hua! Så hon sa att hon ville köpa dom. En krona tassen ville tanten ha och då blev matte riktigt arg och menade att kattungar är värda mycket mer! Senare hörde jag matte och Madeleine prata med varandra "Är vi riktigt kloka egentligen?" "Nä vi är nog inte det" hörde jag Madeleine svara.

Han den lilla som var lik mig var tydligen sjuk, han var mycket mindre och magrare än de andra. Och så hade han ont i ögonen och rinnande mage, gissa vad han fick äta, hi hi. Hur som helst alla tre fick åka till fabror doktorn för att vaccineras, som det visst heter. Det får Titti och jag också, men det är lika genant varje gång för det värsta jag vet är att åka bil och jag bajsar liksom alltid på mig "rodnar". Det hela är mycket penibelt. Titti vägrar att åka i samma bur som jag, hon får alltid sitta i en egen.

Så kom den dagen då friden var slut. Plötsligt kom matte med en bur och sa lent och insmickrande att "nu Hubbe och Titti skall ni få några lekkamrater". Så öppnade hon luckan och ut stormade de tre dvärgarna. De hade döpt den röd/vita till Albin (gud ett så fånigt namn), den grå till Murre och den lilla tjejen till Tussan (ännu fånigare). Tussan och Murre blev rädda och gömde sig under en säng. Ja ligg där ni tänkte jag bistert, men Albin, han gick fram till mig och strök sig kärleksfullt och pep "åhhh en pappakatt". Ånej du, tänkte jag, försök inte ställa in dig, även om jag innerst inne var lite stolt. Så började han leka med VÅRA leksaker och då blev Titti MYCKET upprörd! "Det där är våra", sa hon, "dom får du inte röra". Men Albin låtsades inte höra utan for runt och tuggade och dreglade på allting. "Guud va äcklig han är" sa Titti "han behöver uppfostras". Då tänkte han även gå fram till henne men där vart det kalla tassen. Murre och Tussan var både lite rädda och nyfikna och till slut kom dom fram och helt plötsligt sprang alla dvärgarna som galningar fram och tillbaka och jagade varandra. "Måste de föra ett sånt liv" klagade Titti "jag får ont i huvudet". De brottades på lek och då blev jag lite sugen, jag som älskar att brottas men som Titti avskyr.

Tiden gick och det var ett glam och ett stoj dagarna i ända. Jag förstår inte riktigt hur det gick till men plötsligt fann jag mig själv springades med dvärgarna, som vid det här laget inte var så små längre. Vi brottades och hade hur kul som helst. Titti höll sig fortfarande på sin kant. Hon kunde nedlåta sig till att leka med dom ibland när hon var på gott humör. Alla tre var mycket kärleksfulla och fjantade efter mig hela tiden och strök sig tillgivet. Ibland var det bara trevligt, men ibland kunde det bli lite för mycket av det goda. Speciellt Murre var mig i hasorna hela tiden, men då brottade jag ner honom, stark som jag är.

Så plötsligt en dag började Tussan uppföra sig mycket egendomligt. Hon kröp omkring på golvet med rumpan i vädret och jamade hjärtskärande. Titti och jag blev mycket oroliga. "Hon är säkert jättesjuk" sa jag till Titti som plötsligt kom ihåg att hon hade gjort likadant för flera år sedan. Matte skrattade och sa "jasså är det dags nu". Och så försvann Tussan i buren med matte.

Äntligen! Steg hördes och in kom matte med buren. Jag stirrade med fasa på det som vinglade ut med ögonen i kors. En liten Tussan med en konstig krage runt halsen och ena örat var inlindat i papper. Hon vinglade över golvet och pep med ynklig stämma "åhhhh jag mår iiiiilla" hon såg för bedrövlig ut. Vi satt alla tysta och tittade på henne. "Det är inget farligt. Tussan har varit sövd och blir strax bättre, hon har blivit kastrerad förstår ni" sa matte. "Varför har hon den där konstiga grejen runt halsen" frågade Murre. "Vet inte, det hade inte jag när jag blev kattererad eller vad det nu heter" svarade jag. Murre fortsatte "Men klutten på örat då?" "Jo det vet jag" sa Titti förnumstigt. "Det hade jag också, hon har blivit märkt i örat" "Märkt i örat?" frågade jag dumt. "Du har ju också ett märke i örat, vet du inte det din dumbom" Nääää det visste jag inte och kände mig lite fånig.

Hur som helst Tussan kryade på sig men var sur och grinig. "Jag vill inte ha den här grejen runt halsen" klagade hon. "Det måste du, det har matte bestämt" sa jag. Men en dag sa matte äntligen "att nu så lilla grynet ser såret så bra ut att vi kan ta av tratten". Och Tussan blev sitt vanliga jag igen full av bus.

Våren kom äntligen och vi fick ha dörren till buren öppen hela dagarna, det var ett jagande och flängande ut och in. Ja jag tog det fårstås lite lugnare. Jag tycker att livets fröjder är att äta och sedan ta en liten skön tupplur. Albin, Murre och Tussan tycker att blommor är till för att sitta i och att pilla bort tapeter är jättekul. Matte brukar sucka och säga att vildare katter har hon aldrig varit med om. Så nu är fönstren tomma och matte rynkar bistert på pannan när hon ser garderobsdörrarna där flagor hänger. "Vi får nog tapetsera om när de har lugnat ner sig lite, de har ju blivit äldre nu och snart är det ju dags för kastrering". Katterering, hi hi, Murre har börjat sjunga så det är inte så långt kvar.

Ja det var väl allt för den här gången! Vi kanske hörs igen. Många slickar från Hubbe. Hoppas du hade det trevligt här på mina sidor.

Förresten, höll på att glömma. Jag har fått en alldeles egen mailadress (dom andra är gröna av avundsjuka). Är det någon som har något spännande att berätta eller bara vill skicka någon liten hälsning så är ni hjärtligt välkomna att göra det.

Till minne av Albin