Foto: Kenneth Bengtsson

Texten som följer är ett sammandrag ur Peter Bratts bok Mälaröarna - Kulturhistoriska Miljöer. De valda citaten berör de delar av Lovö som är direkt hotade av en Västerled. Texten är lugn och saklig. Men verklighetens Lovö talar även direkt till våra sinnen - till skönhetsupplevelserna, till förundran över vad våra förfäder skapat, till lugnet, tystnaden och stämningen över de forntida boplatserna. Lovö är unikt - och måste så förbli!

STENÅLDERN

”Människor har bott på Mälaröarna sedan slutet av stenåldern (ca 2000 f Kr), men det rörde sig då endast om tillfälliga bosättningar. Havsytan låg vid denna tid ca 30 meter högre än idag, och kommunen utgjordes av en karg skärgård. Området besöktes av människor säsongvis, då tillgången på föda var god här. Några lösfunna stenföremål och resterna efter två nyligen upptäckta boplatser på Lovö vittnar om detta.

Den äldsta av de två boplatserna låg högt i en södersluttning under det undersökta järnåldersgravfältet öster om Lunda gård. Med hjälp av keramikfynd har bosättningen kunnat knytas till en grupp människor som hörde till den gropkeramiska kulturen och dateras till ca 2500 f Kr. Förmodligen har man mest livnärt sig på fiske och säljakt som bör ha varit givande i den dåvarande skärgården.

Den andra boplatsen, som även den framkom under ett järnåldersgravfält, vid Söderby är något yngre och har daterats till omkring 2300-1800 f Kr. Fynd av malstenar och ben efter får eller get och nötkreatur visar att dessa människor bedrivit åkerbruk och boskapsskötsel.”

BRONSÅLDERN

”Under bronsåldern, som sträcker sig från ca 1800-500 f Kr, förändrades landskapet genomgripande av landhöjningen. Förutsättningar för jordbruk och mer stadigvarande bosättning fanns därmed på Lovö.

Lämningar efter bronsåldersmänniskorna består huvudsakligen av gravar, ensamliggande på berg- eller moränkrön, eller av samlade gravfält. Andra fornlämningar från bronsåldern är s k skålgropar och skärvstenshögar. De senare, som består av kol och mängder av skärvsten, är avfall från matlagning och här därmed ofta samman med boplatserna från tiden. Stenen har troligen skärvats vid kokning enligt doppvärmprincipen. De upphettade stenarna har sprängts sönder när de sänkts ner i kokkärlets kalla vatten. Skålgropar är den enklaste formen av hällristningar. De består av runda skålformiga inhuggningar i bergytan.”

  ”Huvuddelen av lämningarna ligger grupperade på skogshöjderna kring det sund som under bronsåldern sträckte sig mellan Lunda och Söderby. De ligger på skyddade och soliga lägen med lättbrukade istidsleror och intill långgrunda havsvikar där det bör ha funnits omfattande strandängar med gott bete. En pollenanalys har också visat på ett öppet landskap med mycket goda betesmarker under denna tid.”

JÄRNÅLDERN

”Bebyggelsen som tillkom under yngre järnåldern (500-1100 e Kr) är i grunden densamma som finns på Lovö idag. Detta framgår av att de gamla gårdarna och byarna närmast som regel har järnåldersgravfält på sina ägor. Detta är särskilt påtagligt vid Barkarby, Berga och Söderby. Gravfälten ligger i direkt anslutning till bebyggelsen, vilket kan innebära att gårdarna i många fall ligger kvar på samma plats som under yngre järnåldern.”

                                    citaten valda av Gunilla Tovatt