Kampen mot stora trafikleder över Mälaröarna har varit lång. Det började redan i slutet på 1950-talet. 1957 föreslog en utredning att det nya storflygfältet i Stockholm skulle förläggas till Skå-Edeby på Svartsjölandet. Flyget skulle lägga en bullermatta över stora delar av Mälaröarna och krävde en motorväg in till Stockholm genom
Drottningholmsparken.

Den 8 mars det året ägde ett mycket uppmärksammat möte rum på Börssalen i
Stockholm. En rad kända personer protesterade där mot den förstöring av de stora miljö- och kulturvärden som förslaget skulle innebära. Drivande i denna protestaktion var bl. a riksdagsledamoten Ulla Lidman-Frostensson, prästfru från Lovö.

Nästa attack kom på 1970-talet. I förslaget till regionplan dök Kungshattleden upp. Kungshattleden skulle dras från Kungens kurva över Kungshatt och Lovö till Bergslagsplan. Över Lovö skulle leden gå i ytläge. Denna attack avvärjdes efter ett intensivt arbete bland naturvännerna och politikerna i Ekerö. Leden ströks i den slutliga planen.

 
Protesterna från Ekerö gjorde så starkt intryck att namnet Kungshattleden inte fick nämnas bland planerarna. Man använde i stället benämningen "Prinsmössestigen".

Så dök Kungshattleden upp igen i samband med att Skiss 85 till regionplan presente-rades. Leden kallades nu Västerleden. I fullmäktige väcktes då en motion om att Ekerö kommun skulle säga nej till alla planer på leder över kommunen. Så blev också fullmäktiges beslut.

I översiktsplanen som antogs av kommunen 1990 sade kommunen enhälligt  nej till Västerleden. Kommunen uttalade också att man var beredd att med alla lagliga medel motarbeta ledens genomförande.

 
I september 1991 genomfördes en folkomröstning i Ekerö om Västerleden. I omröst-ningen sade drygt 73 % nej till byggande av en Västerled. I en skrivelse till regeringen 1993 redovisade kommunen sitt bestämda motstånd mot Västerleden.

Under tiden, 1990, tillkallades den s k  Dennisutredningen. Utredningen fick sitt namn efter ordföranden i utredningen, riksbankschefen Bengt Dennis. Han hade vid sin sida ledande företrädare för tre partier i länet, Socialdemokraterna. Moderaterna och Folkpartiet liberalerna. 1992 lade utredningen fram sitt förslag som bl. a innebar att Västerleden skulle byggas och finansieras via lån och bilavgifter. 1993 godkände Landstinget i Stockholms län överenskommelsen. Överenskommelsen överlämnades sedan till regeringen.

 
Sedan översköljdes innevånarna i Ekerö med glada färgbroschyrer från Vägverket. Den ena rapporten efter den andra presenterades över hur arbetet fortskred. Snart skulle spaden sättas i marken!

 
Under tiden växte opinionen  mot Västerleden. Organisationen "Kampanjen mot Västerleden" startades av Mälaröarnas Naturskyddsförening. Kampanjen drev tillsammans med andra organisationer i länet en omfattande protestaktion riktad mot leden. Möten, manifestationer, fackeltåg och demonstrationer anordnades, vårdkaseldar tändes. En vikingaflotta seglade 1992 från Mälaröarna, Slagsta och Vårby till Stadshuset. Där överlämnade ordföranden i Mälaröarnas Naturskydds-förening Bo Nylén namnlistor med drygt 13 000 namn. Tillsammans med 10 000 tidigare insamlade namn skulle de övertyga ledande politiker om att överge planerna på en Västerled. Regeringen uppvaktades samtidigt genom kommunikations- och
miljödepartementen. Och i landstinget och staden uppvaktades samtliga partier.

Arbetet gav resultat! 1997 sprack Dennisöverenskommelsen. Protesterna från människorna som ville värna naturen, kulturen och miljön blev för kraftiga. Dessutom  blev hela projektet för dyrt och finansieringen med vägavgifter bedömdes vara för osäker.