"Broarna i Madison County" (The Bridges of Madison County, Warner 1996) efter Robert James Wallers bestsellerroman med samma titel är en ljuvlig, intim och finstämd kärlekshistoria som väcker varma, sinnliga känslor. Det är en film att både gråta till och bli lycklig av.

Clint Eastwood är regissör och medproducent samt spelar även den manlige huvudrollen. Här får vi se Eastwood i en lite annorlunda tappning än vad vi är vana vid. Oftast spelar han tuffa roller som hårdför snut eller fåordig westernhjälte i filmer som "Dirty Harry" eller "Den onde, den gode, den fule". Han har dock, efter filmer som "Pale Rider och "Bird", visat att han kan betydligt mer än så. Det visar han även här. Hans motspelerska är Meryl Streep, känd från filmer med titlar som: "Förintelsen" (som blev hennes stora genombrott), "Kramer mot Kramer", "Sophies val" och "Mitt Afrika".

Två Oscarbelönade skådespelare i samma film, det säger i stort sett allt. De gör mästerliga rollprestationer. Clint Eastwood spelar Robert Kincaid, fotograf från National Geografics med världen som arbetsfält och Meryl Streep gör en övertygande roll som den italienskfödda Francesca Johnson som flyttat till USA för att bli hemmafru på en bondgård.

Det romantiska dramat utspelar sig under fyra dagar på 1960-talet och platsen är Madison County i Iowa, USA. Själva berättelsen ses ur Francescas synvinkel och berättas genom hennes vuxna barn som efter hennes död läser hennes dagböcker. Det är genom dessa som vi får följa vad som utspelade sig den där gången för 30 år sedan.

Handlingen börjar med att den medelålders och lätt grånade fotografen Robert dyker upp som från ingenstans för att fråga efter vägen. Han befinner sig i Iowa för att fotografera de så speciella övertäckta broarna i Madison County. Francesca är för tillfället ensam hemma några dagar då hennes familj är på en marknad. Man kan inte påstå att Robert sveper in som en stormvind i hennes liv, han snarare smeker in som en lätt bris, en bris som smyger sig in under skinnet. Ljuv musik och kärlek uppstår då han vänder upp och ned på hennes förut så inrutade och trygga liv. De får endast fyra oförglömliga dygn tillsammans, men det är dygn som i grunden förändrar deras liv.

Kärleksscenerna är finstämda, sensuella och varsamma vilket gör det hela än mer betagande och känslosamt. Dialogerna är tänkvärda och välformulerade. Bilderna är enkla men vackra och växlingarna mellan nutid och dåtid sker så elegant att de inte är störande. Samspelet mellan Meryl Streep och Clint Eastwood är helt dominerande i filmen.

Francescas kärlek till Robert uppdagas först efter hennes död och den kommer även att påverka barnen. De är nu i samma ålder som modern var då och de ställs inför frågan – ska de följa sina drömmar eller stanna i det trygga men kanske ibland lite trista?

Plötsligt får ord som otrohet, svek och passion en annan dimension; inte kan det vara skamligt eller förbjudet att älska så? Trots den ljuva passion och den äkta kärlek som drabbar dem så väljer Francesca att stanna kvar i sitt förutbestämda och trygga äktenskap. Hon slits mellan hjärtats röst och förnuftet. Slutligen får förnuftet råda. Hennes filosofi tycks vara: hellre såras själv än såra sin familj. Hon kommer att leva och dö i Madison County. Det var kanske inte vad hon en gång drömde om där borta i Italien, men hennes minnen av Robert Kincaid kan ingen ta ifrån henne.

Det är en så pass trovärdig berättelse och skildring att man lätt får intrycket av att både Robert Kincaid och Francesca Johnson levt på riktigt. De övertäckta broarna, som Robert kom för att fotografera, de finns i verkligheten och större delen av filmen har också spelats in i ett hus i närheten av broarna. Tyvärr är dock historien och personerna uppdiktade.

Det är en film som både rör och berör på djupet. Meryl Streep är lysande i sitt fina och nyanserade spel. Hennes styrka ligger i ansiktsuttrycken och i ögonen som säger allt. Även Clint Eastwood, som vi är vana att se med stenansikte, klarar sin känsloladdade roll med elegans.

Man ler genom tårarna åt denna underbara kärleksaga. Har man en gång sett Broarna i Madison County glömmer man den aldrig. Det är kort och gott en film att bli lycklig av. Jag vill avsluta med något som min farmor i England brukade säga: "There is nothing like a good cry."

Copyright: Tina Pohl-Larsson

Vill du använda materialet? Maila mig, tack!