"Den allvarsamma leken"

Av

Hjalmar Söderberg

"Den Allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg är en lika allvarlig bok som titeln skvallrar om. Den är allvarlig utan att för den skull bli tung och tråkig. Det som lyfter boken är Söderbergs fina skildringar av Stockholm. Det är en miljö som han förstår att beskriva och han gör det på ett mycket skickligt och konstfärdigt sätt. Vi får följa med på promenader i Kungsträdgårdens alléer, besöka Grand hotell och bevista begravning i Klara kyrka samt njuta av beskrivningar av en stillsam supé på Continental, ett glas öl på Anglais med utsikt över Stureplan eller en middag hos generalkonsul Rubin vid Humlegården.

Framställningen av borgarklassen, den tidens nya samhällsklass, och sekelskiftet tillhör också bokens höjdpunkter. Hans skildringar är övertygande och sansade. Man lever sig in i hur det såg ut och man får även följa med i historiska händelser som när kungen, Oscar den II, dör, Titanic sjunker osv.

Även om det är en helt annan bok, "Martin Bircks ungdom", som anses vara Söderbergs självbiografi så har "Den Allvarsamma leken" mycket självbiografiskt över sig.

Huvudpersonen, Arvid, skulle lika gärna kunna vara Hjalmar Söderberg själv.

Arvid är en ung student som är förälskad i den unga Lydia. De träffas ibland och kysser varandra i syrenbersån; allvarligare än så är inte deras förhållande, till att börja med. Lydia vill gärna gifta sig med Arvid, men han är fast besluten att först skaffa sig ett välbetalt arbete så att han kan försörja henne. Han beger sig till Stockholm och får arbete på en tidning. I Stockholm går Arvid och längtar medan Lydia går på sitt håll och väntar. Det blir exakt så som Arvid inte ville att det skulle bli: "Jag tål inte den tanken, att någon går och väntar på mig…"

Tillslut kan Lydia inte vänta längre utan gifter sig med en betydligt äldre man, flyttar till en herrgård på landet och får så småningom en dotter. Arvid läser deras förlovningsannons i tidningen, blir fullkomligt förkrossad och tröstar sig med att gå och göra en enkel flicka med barn. Eftersom det är uteslutet att Arvid och butiksbiträdet, som han förförde, ska gifta sig så har han sedan en oäkta son att försörja resten av livet. Sonen hamnar med tiden hos en barnlös prästfamilj.

Arvid gifter sig med Dagmar, en kvinna ur medelklassen som med list och en liten lögn lyckas lura honom att äkta henne, och de får två barn. Det är ett kärlekslöst äktenskap: "…när hon nu nått sitt mål: att skaffa sig en man – brydde hon sig egentligen mycket lite om honom. Och denna upptäckt gladde honom… " men de har det ändå förhållandevis bra. Han glömmer dock aldrig Lydia.

Efter tio år möts de igen av en händelse och de begår dubbelt äktenskapsbrott. Detta är ganska uppseendeväckande för den här tiden, inte att de är otrogna utan att Söderberg så öppet berättar om det. Man förstår att det här är sådant som förekommer i stort sett överallt, och har så gjort i alla tider, det är bara det att man TALAR inte om det. Hjalmar Söderbergs uppgörelser med det sexuella hyckleriet väckte debatt och förargelse på sin tid. Han var före sin tid vilket gjorde att hans samtid inte förstod honom och dagens läsare förvånas över hans klarsyn.

Lydia lämnar sin make och överger till och med sin dotter för Arvids skull. Men den ynklige Arvid kan, eller vågar, inte ta sig ur sitt äktenskap. De träffas alltså i smyg vilket blir ohållbart i längden. Det som är fascinerande med den här delen av boken är hur Arvid, som från början var den som förde kommandot, plötsligt hamnar "under" Lydia. Det är hon som sätter upp villkoren för hur, när och var de kan träffas. Hon har med ens blivit en självständig kvinna och Arvid drivs nästan till vansinne av längtan när hon väljer att hålla honom på halster. Han kan heller aldrig vara riktigt säker på vad hon gör eller vem hon träffar när han inte får besöka henne. En dag får han ett brev där hon berättar att hon "tillhört en annan man" och hela hans värld rasar samman.

Det är fattigt och eländigt, inte fattigt och eländigt som i till exempel "Utvandrarna" utan eländigt i den meningen att de går där och längtar efter, saknar och sårar varandra, och fattigt i den bemärkelsen att det är så hopplöst, bittert och destruktivt.

Pessimism, vemod, bitterhet och illusionslöshet är nyckelord i hans skrivande. Hans berättelse präglas av besvikelser, nederlag, olyckliga förhållanden, självmordstankar och likgiltighet. Den andas den så tidstypiska sekelskiftespessimismen.

Det är ingen bok man läser om man vill bli glad, men det är en läsvärd bok tack vare den glasklara stilen, de träffsäkra formuleringarna och bruket av det sunda förnuftet. Hans sätt att skriva är enkelt och boken är lättläst. Han skriver klart och sansat utan moraliska pekpinnar.

De här raderna är tagna ur Söderbergs skådespel "Gertrud": "Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet." Den livsuppfattningen blir också Arvids. Det får stå som typiskt för Hjalmar Söderberg, vilken bok man än läser av honom.

Om författaren Hjalmar Söderberg (1869-1941)

Hjalmar Söderberg föddes 1869 i Stockholm och växte upp nära Östermalmstorg. Fadern var notarie i kammarkollegium och tillhörde därmed den lägre medelklassen. Söderberg tog studenten 1888, arbetade några år vid generaltullstyrelsen och blev sedan medarbetare, 1897-1908, vid Svenska Dagbladet. Från 1906, efter en tragisk kärlekshistoria: hustrun Märta hade upptäckt att han hade en älskarinna samtidigt som älskarinnan bröt förhållandet, bodde han periodvis i Köpenhamn. Han flyttade dit för gott 1917. Söderberg var författare, journalist, kritiker, recensent och debattör. Han blev aldrig invald i Svenska Akademien; men det blev ju inte heller Strindberg, Fröding eller Moberg. Inte heller hade det haft någon betydelse för hans författarskap, hans verk lever kvar med sin utsökta, så nyanserade och stämningsmättade prosa. Han hade visserligen en vemodsfylld och illusionsfri inställning till livet, men hans glasklara stil och träffsäkra formuleringar har en udd och en friskhet som och lyfter. Själv karakteriserar Söderbergs sin produktion som "en smal men klar stråle".

Redan i debutromanen "Förvillelser" (1895), som ansågs som osedlig, är hans miljö sekelskiftets Stockholm och hans människor är desillusionerade och ensamma.

"Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet" är nyckelord i skådespelet "Gertrud" (1906) och kan tjäna som motto till "Doktor Glas" (1912), "Den allvarsamma leken" (1912) och Aftonstjärnan (1912). Han blev aldrig någon lysande dramatiker, "Gertrud" får ses som ett undantag. Han blev inte heller någon stor lyriker.

"Martin Bircks ungdom" (1901) har självbiografisk karaktär. Den är chockerande uppriktig om erotik och borgerlig dubbelmoral. Finstämd humor präglar hans novellkonst, mästerligt utformad redan i "Historietter" (1898). Själv kallar han dessa noveller för "Bagateller". Rationalism och kvickhet dominerar i tankeboken "Hjärtats oro" (1909). Hans sista produktion blev "Jesus Barbabbas" (1928) som är en religionskritisk bok.

Redan från början var Söderberg en omstridd författare. Han var före sin tid vilket gjorde att hans samtid inte förstod honom. Vad han än skrev så väckte det debatt och förargelse. Han är väldigt uppriktig i sin uppgörelse med kyrkan och det sexuella hyckleriet och dagens läsare förvånas över hans klarsyn. Hjalmar Söderberg har haft stort inflytande på flera generationer genom sitt sanningskrav, sin ångestbetonade livsstämning samt inte minst sin utsökta stilkonst – hans prosa är klar, smidig och knapp. Mästerliga är hans översättningar av franska författare, främst Maupassant och Anatole France. Han satte en ära i att vara klar och sansad, och bruket av sunt förnuft var för honom viktigare än allt annat. När han berättar är han resonören och flanören, han deltar inte utan betraktar och reflekterar. Han skrev utan moraliska pekpinnar.

Han är också en av våra finaste Stockholmsskildrare. Stockholm är hans hembygd, och hans personer är moderna och splittrade storstadsmänniskor. Sekelskiftet, som Söderberg beskriver så väl, innebar såväl trygghet som villrådighet. De sociala skillnaderna ledde till ett utpräglat klassamhälle. Tiden gav samhället ett nytt fenomen : borgarklassen. Det är den som Hjalmar Söderberg skildrar så suveränt.

Pessimism, vemod, bitterhet, skepsis och illusionslöshet är nyckelord i hans skrivande. Hans berättelser präglas av besvikelser, nederlag och livströtthet, ofta handlar de om olyckliga, hopplösa förhållanden, oäkta barn, självmordstankar och allmän likgiltighet. De andas den så tidstypiska sekelskiftespessimismen, inte bara andas för resten, snarare: genomsyras av!

Dessa ångestfyllda rader är hämtade ur skissen "Mardröm": "Jag är ju ung, och han är gammal. Jag är jag och han är han. Och likväl är jag han. Mannen i sängen är ju jag. Det är jag. Och evigheten igenom stod jag fastnaglad vid sängen och stirrade på mig själv. "

Söderberg hade åtskilliga förebilder: främst J.P Jacobsen och Herman Bang men även en rad franska författare som Maupassant, Anatole France och Paul Bourget. De hade lärt honom att pessimismen kunde vara dekorativ och tröttheten elegant.

När hans skrev prosa så tog han noga reda på alla tänkbara rimord, innan han bestämde sig för det bästa av dem; och han ansåg uppenbart att det var så man måste gå tillväga. "För att kunna finna det rätta rimmet, det enda rätta, måste man ju ha klart för sig vad det finns att välja på. Det tycker jag är solklart." Man kan inte säga att metoden, att mödosamt söka efter det rätta ordet, åstadkom några mästerliga resultat i hans vers.

Hjalmar Söderberg avled i Köpenhamn 1941. Innan han dog hann han dock möta kärleken i danskan Emelie Voss, som blev hans andra hustru. Det är jag innerligt glad för eftersom hans liv annars skulle ha tett sig alldeles för missmodigt och tröstlöst. Även om "Martin Bircks ungdom" påstås vara hans självbiografiska bok så tror jag att han har många likheter även med Arvid i "Den allvarsamma leken". Det är i alla fall vad jag kommit fram till efter att nu ha läst lite mer om hans liv.

Copyright Tina Pohl-Larsson

Vill du använda materialet? Maila, tack!

eller