Här kan du läsa om när Björn och jag köpte vårt första hus, ett litet rött hus med vita knutar.

-Ett hus? Men, började jag.

-Det är jättefint, avbröt Björn. Dubbelgarage, jordkällare, växthus, vedbod, snickarbod, ja till och med utedass och hönshus.

-Men huset då? frågade jag försiktigt.

-Huset? Ähum...jo, det är fint. Två rum och kök nerpå och en inredd vind uppe, tror jag.

Jag tittade skeptiskt på honom.

-Hela vedboden är full med ved också, la han hastigt till.

-Tapeter och golv och sånt då? kontrade jag. Hur ser badrummet ut och vad är det för färg på köksluckorna till exempel?

-Tja, Björn strök sig fundersamt över hakan, de är bruna. Tror jag.

-Du VET alltså inte, nöp jag av.

-Jo, det är klart att jag vet, svarade Björn osäkert. Låt mig tänka en stund. De är blå! Ja, just det, blågröna. Han log triumferande.

-Blågröna! Herre gud! tänkte jag.

-Snälla Tina, vi kan väl titta på det i alla fall, bad han. Vi behöver inte bestämma oss nu, bara titta. Han la huvudet på sned och såg bedjande på mig med den där blicken som jag inte kan motstå.

Så gick det alltså till när jag övertalades att följa med och titta på ett hus på landet, ett litet hus som kom att bli vårt första gemensamma hem.

Jag behövde inte ens kliva ur bilen för att förstå att jag var såld. Huset, trädgården, de röda uthusen med sina svarta dörrar, de knotiga äppelträden, de prunkande rabatterna och den svarta smidespumpen mitt på gårdsplanen, allt var perfekt. Vad spelade det för roll om köksluckorna var gröna eller blå. Jag drog ett djupt andetag:

-Vi tar det!

-Jag visste det! jublade Björn och slöt mig i sin famn. Han snurrade med mig varv på varv tills jag var alldeles yr.

-Stanna! flämtade jag och fick äntligen fast mark under fötterna.

-Kom! ropade Björn, fattade min hand och drog mig med längst den lilla grusstigen, med mittsträng av gräs, som ledde till uthusen.

-Vi tittar ute först.

Jag följde ivrigt med och snappade åt mig några blodröda körsbär från närmaste träd. Smaken var ljuvlig. Jag hann uppfatta hur vi passerade en äng full av vilda blommor, en häck med utblommade syrener och en liten stenlagd terrass med gamla, skeva utemöbler som pinats av vind, regn och sol. På några få minuter insöp jag alltihop. Jag såg på den gamla stenmuren, på rabatterna där stolta pioner och bräckliga aklejor samsades med majestätiska riddarsporrar och en helt underbar buske med gammeldags, vitrosa rosor. Med en svepande blick intog jag de många träden med sina frukttyngda grenar. Där mognade körsbär, äpplen, päron och plommon. Ett stort jordgubbsland låg inbäddat i gyllene halm och den mossgröna gräsmattan som var lätt kuperad och sammetsmjuk omslöt alltihop.

Försiktigt gläntade jag på den svarta dörren, med det lilla röda hjärtat, som ledde till utedasset.

Jag fnissade förtjust:

-Två hål!

-Perfekt, skrattade Björn och drog mig vidare mot hönshuset.

Det lilla hönshuset var tomt, liksom hönsgården, men för min inre syn såg jag redan frodiga hönor som låg och ruvade i sina reden, en stolt tupp som satt uppflugen på sin pinne och små, pickande, gyllengula kycklingar i hönsgården.

Vedboden var fylld med ved, prydligt staplad från golv till tak. Doften av kåda och terpentin slog emot mig när jag öppnade dörren.

Jag lutade min panna mot den solvarma, svarta dörren till snickarboden och slöt ögonen.

-Det är underbart, suckade jag.

-Visst är det! Björn log segrande och gav mig en varm kyss.

Jordkällarens svala mörker doftade av mull och fukt. Här skulle jag förvara lök och morötter samt vinteräpplen, omsorgsfullt inlindade, ett och ett, i silkespapper. Jag såg redan hur syltburkar trängdes med saftflaskor på hyllorna och hur potatisbingen stod bräddfull med höstens skörd.

-Kom!

Jag vaknade ur mina tankar.

-Här är några som vill hälsa.

Då fick jag se dem, två gentlemän, en yngre och en äldre, som dröjande kom gående sida vid sida över gräsmattans mjuka fäll. Likheten var slående, de kunde ha varit far och son. Mörka, stiliga och med vaksamma men nyfikna ögon stod de och såg på mig då jag hukande klev ut ur jordkällaren. De såg ut som om de ägde stället. Plötsligt kände jag mig nästan blyg. Den äldre verkade lite misstänksam medan den yngre såg ut att gilla vad han såg. Den förre valde att, för ögonblicket, betrakta mig på avstånd under tiden som den yngre långsamt närmade sig. Jag satte mig på huk och han strök sig vällustigt mot mina nakna ben och buffade med huvudet mot mina händer.

-Hej kisse, viskade jag och strök hans svarta, solvarma päls. Han började genast spinna för att visa att jag var accepterad.

Den äldre katten hade nu nått fram till den plats där jag satt nedböjd. Först såg han på mig med en svårtolkad blick, så tog han ett språng och landade i min famn. Jag drog en suck av lättnad. Gårdens bägge härskare hade godkänt mig.

-Nu måste vi titta inne, sa Björn och drog mig med bort mot den faluröda stugan med sina vita knutar och spröjsade fönster. Vi steg in genom den bruna dörren och från den minimala farstun klev vi direkt in i köket. Jag lät blicken svepa över inredningen och fnittrade till.

-Nu förstår jag, fnissade jag.

Köksluckorna var både gröna, blå och bruna. Visst var det gräsligt, men jag var redan förlorad. Den vedeldade spisen i det rymliga köket, den murade spisen i det pyttelilla vardagsrummet och den öppna furutrappan som ledde till den under snedtak inredda vinden, fick färgen på köksluckorna att blekna.

Ja, så gick det till när vi köpte hus. Det var kärlek vid första ögonkastet. De två hankatterna, som ingick i husköpet, ligger numera sedan länge begravda under varsitt hemsnidat träkors bakom ett av uthusen. Där ligger också vår bästa värphöna, Halta Lotta, tillsammans med vår granna tupp, Aspegren. (Han stod alltid mitt i maten.)

Copyright: Tina Pohl - Larsson