Som undersköterka i kvällspatrullen har jag den stora förmånen
att få besöka många, gamla kloka människor i deras hem.
Det är en ära att få kliva in i en gammal stuga på landet,
där katten ligger på kökssoffan och det knastrar hemtrevligt i vedspisen.
Många är de underbara berättelser som jag delgivits.
Det är ofta som jag fått torka tårarna med baksidan av handen
och ofta, ofta har jag fått mig en riktig tankeställare.
Flera av dessa små anekdoter brukar jag tänka på när stressen
tar överhanden, och det är rätt ofta i vårt moderna, prylgalna samhälle
där allt ska gå dubbelt så snabbt och där man tappat meningen med
att ta vara på tiden och på varandra.
Hon ligger i sängen, så liten och klen
Jag får ingen kontakt när jag tvättar henne ren
Jag tittar på vändschemat, dax igen
Hon blev vänd lockan fyra, nu är klockan fem
Jag vänder på kudden så våt utav svett,
sedan vänder jag henne, så liten och lätt
Håret är tovigt, jag hämtar en kam
så vänder jag på klänningen som nån satt bak och fram
Det knackar på dörren, nu kommer hennes man
han smyger in försiktigt och stryker hennes arm
så tar han upp ett smycke att ha om hennes hals
men hon har ingen aning, hon ser det inte alls
Han viskar: Grattis gumman,
Vår bröllopsdag idag!
Så möter han min blick och rösten den är svag:
Sextio år tillsammans, Mor Anna och jag
(©Tina)
Så här berättar Britta 94 år:
(OBS namnen är fingerade)
"Det fanns en liten stuga bortom kyrkan, ja, den står nog kvar
men den är sedan länge övergiven, där bodde Karl och Alva med sina barn.
De hade ett rum och kök och i kökssoffan låg Alvas förlamade mor.
De skötte henne i 18 år innan Gud hämtade hem henne."
(18 år! tänkte jag, det är lika lång tid som det tar
från att vara baby till att bli vuxen)
"Men aldrig hörde man en suck eller ett jämmer
varken från gamla mor Maja eller från Alva och Karl.
Deras dörr var alltid öppen för alla som kom förbi.
Man var alltid välkommen att sitta ned och prata en stund
även om de naturligtvis inte kunde bjuda på något alla gånger.
Ändå var man alltid fylld när man lämnade den lilla stugan,
fylld av en förunderlig, varm känsla.
För de bjöd på något annat, de bjöd på kärlek, värme och visdom!"
"Så fantastiskt", svarade jag med en klump i halsen
och nästan lite skuldkänslor.
"Tänk idag är det ingen som tar hand om sina gamla föräldrar längre." ***
"Ja, fortsatte Britta "då hade de ändå 14 barn också!!!!!
Och det blev folk av varenda en!!
Artiga, vänliga, väluppfostrade, kärleksfulla människor,
varför görs det inte sådana människor idag?"
Vad svarar man då??
Jag hade tyvärr inget svar, men jag torkade mina tårar
och tackade för att jag fått lära mig något nytt och lovade mig själv
att sluta klaga på små saker och försöka se ljuset iställetför mörkret!
(***fast läs gärna Annettes varma berättelse
om ur hon vårdat sin mor i livets slutskede)
Bakgrunden kommer härifrån!