Vägen till Paris

Vägen till Paris var full av förberedelser, både fysiska och praktiska. Jag tränade och tränade hårt i ett halvår och hela tiden var risken att få skador stor.

Mitt mål var att springa Paris Marathon under tre timmar. Under min träning var jag nära att nå det.

För att inte förlora tid med familjen sprang jag till och från jobbet (15 + 15 km). Sammanlagt blev det 1200 km!

Jag hade aldrig tidigare drömt om att få vara med på ett stort internationellt maraton, det var nog ödet som fick mig dit. En arbetskompis sade till mig:

- Min bror bor i Paris, anmäl dig till loppet, du kan bo hos honom, resten fixar jag.

Paris skulle bli den största händelsen i mitt liv som löpare hittills. Sju Stockholm Marathon, en gång i Oslo, fem Kållemarathon, fyra Göteborgs Marathon, en gång 50 km i Hultsfred och två Lidingölopp bleknade i minnet som något viktigt men inte så spännande som det som skulle komma.

Den mörka och kalla svenska vintern var en utmaning och jag tog inte den som en ursäkt för att dra ner på träningen. Det var ingenting som tydde på att något skulle gå snett, allt fungerade perfekt: träningen, motivationen och bekräftelsen att jag skulle springa i första gruppen. Allt detta stärkte hoppet om att jag skulle nå mitt mål: Paris, Paris, 2.59.59, medaljen, resan och stoltheten i att kunna säga att jag deltagit i ett av de största marathonen i världen.

Mina klubbkompisar stöttade mig moraliskt genom att skriva i gästboken på klubbens hemsida där jag skrev om min fantomträning.

En vecka före avfärd

Nu hade jag börjat dra ner på den fysiska träningen och påbörjat den mentala träningen för att planera maratonet. Samtidigt började jag plugga franska. Jag använde också olika metoder för att minska nervositet inför resan och loppet, bland annat spelade jag innebandy. Detta var det enda men stora misstaget jag begick under hela min uppladdningsperiod. Jag fick en skada som förvandlades till Ischiasbesvär som nästan kostade mig resan till Paris.

Amkost till Paris

Väl framme i Frankrike försökte jag glömma skadan för att inte besvära mina nya kompisar som skulle hjälpa mig med dom praktiska grejerna. Nu var det dags att testa mina kunskaper i franska språket och jag var mycket nervös för jag viste inte vad jag skulle säga när vi träffandes och ögonblicket var inne. Skulle jag säga? Salut! Mon nom est! Nej tänkte jag, det blir som det blir och det blev enklare än jag trodde. Fernando, sa jag och dom sa sina namn och färden till deras hem gick ganska fort och medan vi pratade passade jag på att njuta av omgivningen.

Sen är det lördag och solen lyser starkt, snart är det dags att hämta nummerlappen och spänningen ökar. Väl framme får jag njuta av att vara en av ett par hundratal löpare som känner oss stolta över att få en påse full med suvenir från loppet och framför allt över att bära maratontröja. Sen går vi runt utställningen och efter det ger vi oss in till stan och där kan jag egentligen glömma allt elände angående min skada. Jag tänker att det gör ingenting om jag inte kan vara med på loppet för det som jag upplever just nu är viktigare än nåt annat. Vi befinner oss framför Eiffeltornet där folk försöker att hitta den rätta vinkeln med sina kameror för att få med sig det bästa minnet hem av detta monumentala verk. Promenaden går vidare till Champs-Elysses, Place de la Concorde, triumfbågen, Musée National d’Art, Notre-Dame och andra ställen som man inte vill missa när man kommit till Paris. Tillbaka i bilen känner jag att ryggensbesvären sitter kvar och det är svårt att sitta stilla .Under resan tillbaka hem får jag andas röken som kommer från mina kompisars cigarreter. Så var det hela tiden jag bodde hos dem men det gjorde mig inget för att jag själv hade varit storrökare under 20 års tid och därför kunde jag förstå att det var svårt för dem att låta bli röka även när en maratonist satt bredvid dem.

Maratondagen

Äntligen kom dagen som jag väntat så länge. Den rejäla frukost som jag hade förväntat mig uteblev och förvandlade till bara en kopp kaffe och en liten bulle som jag fick från mina kompisar. Jag undrade hur jag skulle klara 42 km med så lite mat i magen. Efter några minuter kunde jag förstå deras matkultur och slutade att oroa mig för jag viste att jag hade ätit tillräckligt dagen innan och det skulle räcka hela vägen fram.

Klockan är 08 på morgonen och temperaturen ligger på bara +5 och i startlinjen befinner sig 29999 löpare + jag. Jag funderar hela tiden var jag skall lämna mina kläder som jag inte ville ha på mig. De flesta andra löpare har gjort sig av med det mesta och fryser i ungefär en timma i väntan på starten medan jag väntar in i det sista för att jag inte vill riskera att få kramper från början.

15 minuter före skottet bestämmer jag mig för att gå på muggen, i kön står en svensk löparinna och jag blir mycket glad över att träffa någon från lilla Sverige. Jag berättar för henne att jag också kommer från Sverige för att springa maraton men hennes intresse för mig är lika med noll till skillnad från två spanjorer som skakar min hand och önskar mig lycka till. Ja blir inte ledsen av hennes kalla bemötande utan att jag tänker att hon kanske är lite nervös eller att hon är helt koncentrerad på loppet.

Loppet har börjat och runt midjan har jag en jacka från Majornas Ik, jag har också med mig en påse med passet, pengar och mobilen ifall något skulle gå snett, något som skulle få mig avbryta loppet. Efter 10 km blir jag av med mina vantar, mössan, en extra tröja och ett par tunna byxor som jag skulle ta på mig efter målgången. Jag vill inte ha så mycket onödiga saker med mig ifall solen skulle komma fram och då skulle all detta störa mig lika mycket som min rygg gjort under de senaste dagarna.

Vid 12 km ser jag hur hundratals andra löpare springer om mig med en sådan glädje genom dem breda gator som är fulla med människor som hejar på oss alla.

Vid km 25 har vi solen med hela sin styrka framför oss och temperaturen är redan uppe i 22 grader. Då börjar jag få kramper och smärtan i ljumsken blir starkare och starkare. Jag tänker jag att jag får stå ut ända tills jag kommer fram till km32 och resten får jag gå. Jag har alltså bestämt mig för att komma i mål och få min medalj till varje pris.

Efter jag hade passerat 27km tar jag fram min mobil och ringer till Sverige för att säga att allting går bra och att jag snart är framme i mål. Det är detta som gör att jag är tvungen att fullfölja hela loppet.

När jag har sprungit 30km upptäcker jag att om jag fortsätter att springa dom sista 30km i samma tempo så kommer jag att klara maratonen på under 3.30.

Under de sista kilometerna känner jag mig stark, glad och stolt över att kunna klara detta äventyr. När jag väl kommer i mål funderar jag på om det verkligen var nödvändigt att ha så höga krav, som jag har haft på mig själv, inför ett internationellt maraton.

Jag lärde mig en läxa, vill man slå sitt personliga rekord så ska man försöka slå det hemma för på stora lopp ska man bara njuta av det stora evenemanget.

På väg tillbaka till Sverige blev jag lite nostalgisk för att lämna mina kompisar som hjälpt mig så mycket och då passade jag på att sjunga” .Jag vill tacka livet som har gett mig så mycket, den gav mig nya kompisar som gjort mig så lyckligt”. Jag vill också tacka min tränare Lennart för utan hans schema hade jag aldrig klarat av den utmärkta tiden som jag fick trots skadan.

Slutligen vill jag säga att den officiella tiden och placering som jag fick blev:

Tid:3.21.27

Placering:3933

FERNANDO RIQUELME

MARATHON OCH SPRINTLÖPARE

MAJORNAS IK