Text skriven av Angelica.

Min berättelse om att känna både kärlek och hat till sin pojkvän, och om hur mitt liv har varit med honom.

När jag var 17 år så chattade jag med en underbar kille(han) i några veckor och sedan bestämmdes vi för att träffas efter vi pratat 1 eller 2 ggr i telefonen. Han var ganska söt och han verkade såå snäll.

Nästa dag när jag vaknade upp i hans lägenhet så tänkte jag.han vill kanske inte träffa mig mer, men det ville han och vi bestämmdes att prata mer på icq och träffas . Jag fick ett väldigt bra intryck av honom, han var så himla snäll och omtänksam.Tänk att det kan finnas en sådan kille.

(En kille som inte är så hemsk som pappa, som slåss och skriker och är stressig hela tiden , varje sekund gick man på tå för att inte göra han upprörd.) Min mamma är också sådan, den enda skillnaden är att pappa för det mesta alltid har sagt förlåt, men pappa fick dra ur det av mamma, men det gick inte ens att få ett förlåt ...

I början tyckte han bra om min syster och familj, men efter jag berättat lite om dem hur dem är och så, så tyckte han synd om mig såklart. När jag träffade han så var min familj mitt uppe i soc. , alltså jag var tvungen att ha ngnstans att bo, för jag kunde inte bo kvar där,(de slogs o bråkade hela tiden) så socialen och jag och min kille ordnade så att jag fick flytta till honom , då hade vi bara träffats i två månader.

I ett par månader nedvärderade han hela tiden min syster , antagligen för jag stod henne närmast. Hon hade heller inte varit en ängel, men vem har varit det? Så han tog sig rätten att tala om för mig vilken dålig och usel människa hon var och att jag inte borde prata eller träffa henne alls. Trots den knappa tiden jag träffat han var jag redan så förblindad av kärlek och var hjärntvättad. Och hans ord blev verklighet. En dag bad han mig välja mellan honom och min syster.

Som sagt så var jag hjärntvättad och jag älskade honom så mycket, att när han tvingade mig att välja mellan dem så valde jag honom. Fast innuti mitt hjärta föll där driljoners tårar. Dem veckorna och månaderna då jag undvek henne i skolan, och aldrig ringde henne och inte träffade henne var dem värsta, grymmaste månaderna i mitt liv mot min själ. De månaderna dog jag som person. Känndes som livet inte hade en mening, mer än att vi var tillsammans. Hela min själ skrek efter min syster som jag stod och står så nära.

Ibland när han duschade eller var borta så ringde jag henne för var tvungen att prata med henne, herregud, som jag älskade henne och saknade henne..och då minns jag när första slagen o sparkarna kom. När han kom in i vardagsrummet och frågade mig om jag hade ringt till henne(så kallade han henne, eller horan, hon hade ens inget namn..) så förnekade jag det såklart..för jag märkte hur högljud han var i rösten, så jag blev rädd...

Sen till slut sade jag att ja jag hade ringt henne, men att vi bara pratat lite, och sen skrek han mycket och vi bråkade länge .Under många, många timmar så skrek han , gormade, puttade mig, gav mig örfilar och kastade med full kraft en mobil på mig . Metallskaftet träfffade på mitt ben , och jag skrek av smärta. Det gjorde så fruktansvärt ont.(fick en stor bula sen)

Han bara skrek att jag skulle gå , gå tillbaka till pappa. Men jag var förtvivlad. hur skulle jag gå tillbaks till pappa ? Nää..ville inte det, aldrig i livet, hatar ju han...Men till sist när han hade pucklat på ,ig så länge, och jag var så trött på att det bara rann tårar för mina kinder och hela min kropp var så öm och svag så var jag ju tvungen att gå ut iallafall..

Kanske att han släpper in mig imorgon istället.. ?(så mkt värkte min kärlek till honom att trots det kunde jag inte förmå mig att gå, det var som ett beroende)

Han tog på sig jackan och sade att han skulle följa med. Sen halvvägs sa han, -Att vi går hem igen. Där hemma när jag vilade på soffan kom han till mig och var ledsen och grät och sade: -Du är ju min dyrbara skatt, hur kunde jag göra så mot dig, förlåt. Ska aldrig mer göra så. Lovar. -Ååh hur dum kan jag vara. Förlåt. Han sade att han skulle köpa mig ngt fint på stan nästa dag, men det sa jag att det inte behövdes. Så frågade jag han om jag förlät honom o det fanns inte ens en tvekan i mig..sade bara ja. Tänkte har jag förlåtit pappa miljoner ggr, visst då kan jag väl förlåta han en gång..och han var ju så ledsen..han grät tårar. En kille som grät hade jag aldrig sett, bara en gång såg jag min pappa gråta och det var när hans mamma dog, min farmor. Sen höll han om mig hela natten, och allt blev bra igen. Låg och tänkte allt jag hade hört på tv och så, att de säger "slår man en gång slår han igen och igen."

Jag tänkte men han är inte sån, och _ett_ misstag kan han väl få göra. Men innerst inne tänkte jag: -Han kanske kommer slå igen...

Det sjuka var att den första gången han slog mig tänkte jag: -Herregud som han älskar mig, det är inte klokt. För jag visste ju även om det inte är kärlek så var det HANS kärlek och sätt att visa att han älskade mig. Den natten funderade jag mycket. Fram och tillbaka, men visste att jag var så svag för honom att det bara inte gick att gå ifrån honom. Hade inte styrkan. Men hoppet det var så stort, hoppades han aldrig skulle göra så igen. (Men idag trots att jag är kvar, så vet jag att det där hoppet man håller kvar vid kan döda en.... och psykiskt har det redan gjort det på mig, men fysiskt vill jag aldrig det ska hända. Vill bli stark på något sätt.)

Min nära syster kom till mig och ville bara prata lite..det var kallt ute och jag gick ner där nere utanför trappan. Hon fick inte komma in för honom.. Hon frågade om hon fick ringa mig igen, sade jag att ja, det får du men du behöver väl inte ringa så mycket . Då sade hon att jag blivit hjärntvättad av honom .Jag fattar inte att jag sade det jag sade tilll min älskade dyrbara syster..hjälp..panik.

Sen cyklade hon iväg ledsen...och mitt hjärta dog, mina tårar inuti var oändliga.. obeskrivlig smärta. Om han inte hade hjärntvättat mig , om jag inte bott med honom och helst inte träffat honom, hade jag sagt:- jaaaaa klart du får ringa, närsomhelst, hur ofta du vill, älskar dig syrran!!!

Skulden var så stor och jag skrev ett brev till henne om hur det låg till och så. Men var fortfarande hjärntvättad och sliten mellan två världar.... Sen tills slut blev det att jag fick prata med min syster ibland . Jag kommer inte ihåg så mkt. Men till slut så träffade jag i alla fall min syster och gör än idag . Men alltid frågar han vad vi har gjortoch vad vi har pratat om. Innan jag får gå och träffa henne säger han alltid : -Lova nu att inte säga att vi bråkade !

När jag kommer hem igen frågar han jämt om hon vill att jag skall göra slut med honom? För hon är ett hot för honom. 1. Hon älskar mig(det ska väl ingen annan få göra enligt han) 2. Hon bryr sig om mig(det ska ingen annan heller få göra) och listan kan bli lång.

Under den tiden vi träffats i 1 år har han slagit mig massor av gånger. Örfilar, sparkar, slag, aldrig knytnäven direkt mot ansiktet men mot resten av kroppen.

En gång högg han mig 3 ggr med en sax i benet. Kommer inte ihåg vad det var för, men vad jag minns så var det något som jag sade, men inget så hemskt så han hade rätt att göra så. En gång frågade min kompis på jympan vad alla blåmärken kom ifrån , jag sa bara att jag är klumpig och får lätt blåmärken. Vi förlovade oss 2-3 mån efter att jag träffat honom. Han ville jättegärna ha barn, o jag blev så hjärntvättad att jag först tänkte göra som han bad.. Men sen bara tänkte jag. -Vad håller jag på med ?, Aldrig att jag ska ha barn med honom och aldrig nu och absolut inte förräns jag har lärt mig att älska mig själv och ta hand om mig själv.

Så det blev aldrig av som tur är... En sak att han gör mig illa men adrig någnsin skulle jag föda ett barn till honom som han kan göra illa genom att skada mig och det.Aldrig.

Han kallar mig också hemska saker, som hora, osv osv. Behöver kanske inte rabbla upp allt. Men hemskt är det i alla fall. Och trots alla slag, sparkar , örfilar , sårande o dödande ord, så är det hemskaste han gjort är att ta sönder bilden på min lillasyster som är 9 år..då kännde jag ett sånt enormt hat..hatar dig.hatar dig..!!!! Jag kännde att jag var så arg på honom, hur kan han göra så mot mig. Min lilla ängel.Mmin prinsessa som jag älskar så djupt och som jag alltid har tagit hand om och varit där för henne eftersom hon inte har några föräldrar alls, enligt mig. Berättat sagor tills hon somnar, hittat på egna sagor, nattat, vyssat i ute rummet när det var bråk, lekt med henne..bara funnits där för henne, och älskar och brytt mig... Då funderade jag på att göra slut. Jag var så ARG, så LEDSEN.

Så får du inte göra mot min älskade lillasyster..som kallar mig "ma"ibland(mamma) Och han har rivit sönder brev jag fått av mina systrar..det är de mest sårande av allt. Det gör såå ont och för fortfarande idag. En gång för ett par månader sedan när han och jag var och badade så frågade en där som han kände , en badvakt, om han hade slått frugan men givetvis så skrattade vi bara bort det. Såklart inte sa vi. Utåt är han så charmig, snäll, omtyckt, en som man kan lita på i alla lägen o som ställer upp. Precis som mina föräldrar var utåt, ingen kunde någnsin tro något illa om dem... Vi var den perfekta familjen , hade alltid fina kläder och på foton var det alltid glada miner. Ja..vet inte om jag orkar skriva så mkt mer men i alla fall det har varit riktigt hemskt..och ja jag lever där fortfarande idag,.

Det var nog en vecka sen han lovade att inte slåss mer, får väl se om han håller det..hoppas på det, men tror inte på det längre.