Och sen då??

Vad händer med en kvinna som levt i ett förhållande präglat av våld?

(Detta är mina egna tankar och funderingar - ingenting annat. Självklart skiljer sig upplevelserna från kvinna till kvinna.)

När man väl lyckats ta sig ur det destruktiva förhållandet... För det gör de allra flesta kvinnor . Faktiskt.

Hur skall man kunna lära sig leva, känna tillit, trygghet, glädje igen? För att inte tala om - hur skall man våga älska igen? För mig har det nu gått några år sedan jag lyckades lämna mitt ex. Vägen tillbaka har varit tuff. Men att få leva fritt och må bra som jag gör nu, är värt alla ensamma, deppiga, svart dagar... Jag lovar. Klarade jag av det - så gör du det med.

Men jag har tvivlat, för att inte säga förtvivlat många gånger. Inte orkat, inte velat. Men ändå.... för var dag jag levt ifrån honom blir jag starkare. Bygger upp mitt självförtoende och min självrespekt. Lever ifred, utan att gå på helspänn hela tiden. Kommer att tänka på något jag läste en gång, som stämmer så bra.

"Det är meningslöst att diskutera om den fysiska eller psykiska misshandeln var den värsta. Den fysiska var självfallet värst. men det är inte ogrundad ångest det är frågan om, det är konkret rädsla för det man vet kan ske igen, närsomhelst. Om du vet att du kan bli slagen är du alltid rädd. Den psykiska terrorn är obeskrivlig."

Så är det. Jag var inte ens medveten om att jag var rädd tillslut. Jag hade glömt hur det kändes att inte behöva vakta på sig, sina handlingar och inte vara rädd och spänd. Det är sant - jag märkte inte längre hur jag mådde. Det hade blivit naturligt. (Se normaliseringsprocessen)

:: Nästa sida ::