Fortsättning.

För att komma vidare har jag bearbetat, bearbetat, bearbetat..

Jag har skrivit, gått hos kurator, mött kvinnor som har samma upplevelser bakom sig samt pratat i det oändliga med kvinnorna som är med på ::Fenix:: Mailinglista. Ni är ovärderliga!!! Man behöver prata och berätta om allt det hemska man varit med om. Få bekräftat hur tufft det har varit, alla tankar som kommer... All ilska, hat och även ledsamhet måste få utlopp någonstans. För mig har ovan nämnda mailinglista varit en ventil och ett otroligt stöd. För andra kan det vara kvinnojouren, vänner, släkt. Bara man känner att man kan prata och bli förstådd av någon.

När det gått ett tag, och man börjar vända sig ut i världen igen... Och kanske träffar en ny man... Då märkte jag personligen hur mycket inom mig som förändrats. Det gäller att killen ifråga är tålmodig ;) Följande brev är skrivet av mig efter att jag träffat på min nya man :

""Är så trött på mig själv idag. Känner mig mest alldeles upp och ner. Mitt nya förhållande har dragit upp så mycket... Har ju inte haft ngt
förhållande efter jag lämnade exet. Jag trodde nog att jag kommit längre
än jag gjort. Det känns som om jag inte längre vet vad som är normalt kontra onormalt. Tror jag reagerar typ uppåt väggarna ibland. Jag vill ju vara förstående, lyssna på hans problem och tankar. Han gör ju det för mig.
Fungerar jättebra tills jag plötsligt kan känna - nej ! vill inte vara
förstående mer! Är trött på att vara snäll. Tänker minsann inte stötta och vara så förstående igen!
Jag skall bara bry mig om mig...Typ... Vilket jag inte vill egentligen givetvis. Är bara så att jag är så stenhård på att INGEN skall någonsin få sätta sig på mig igen.

Sen vet jag inte om överreagerar eller inte... Hur mycket skall man ge i ett förhållande? Kompromissa? Hur vet jag?
Har inga referensramar längre...

Är min nya "normal" ? Tänk om han förändras?

Tänk om det är en massa tecken som jag inte ser alt. misstolkar ? Mao - tänk om jag går på en nit igen?
Ytterligare en galning ? Kommer på mig själv med att leta tecken hos honom, ifall att ngt inte stämmer. Samtidigt så har han ju faktsiskt inte visat några sådana tendenser - tvärtom är han ungefär motsatsen till exet.

Vad sysslar jag med?
Skall jag förstöra detta förhållandet för att jag är nojjig? Märker själv att
jag liksom drar mig tillbaka ifrån honom när jag tänker såhär. Dessa tankarna har jag eg inte när vi träffas, det är bara nu när han är borta ganska ofta de kommer. Jag förstår mig inte på mig själv och mina reaktioner riktigt... minst sagt.

Han vet ju vad som hänt mig, och säger att han förstår. När han inte gör det så ber han bara att vi lugnt skall sitta ner och prata om det. Jag reagerar påsätt som är helt nya för mig, känner inte igen mig själv. Trodde jag hittat tillbaka någorlunda, men detta med förhållanden måste jag tydligen lära mig på nytt.""

Det är inte lätt....att lära sig leva på nytt... jag är en annorlunda och på sätt och vis en annan människa nu. Men jag tycker om mig själv, som jag är nu ändå. Jag har blivit starkare. Jag trodde nog egentligen inte att jag skulle få uppleva detta, att sitta och skriva om att mitt liv faktiskt är härligt att leva igen. Hade någon sagt att det gick att må bra igen, när jag levde mitt i mitt gamla förhållande - hade jag helt enkelt inte trott på dem. Nu vet jag att det är fullt möjligt. Ge aldrig upp hoppet som jag nästan gjorde. Det finns en framtid för oss också!

I ett avseende har jag haft det mycket lättare än många andra som lämnar. Mitt ex gav relativt snabbt upp mig när jag väl hade gått, och lämnade mig ifred. Han och jag har inga gemensamma barn, så han har inte kunnat fortsätta trakassera mig genom dem. Ganska fort träffade han dessutom en ny tjej. Jag har kunnat koncentrera mig på att må bra igen, utan att vara rädd för honom.

Om du lämnat och fortfarande har problem med att han förföljer dig, finns det bla en jättebra site som heter "Tiden efter" . Den handlar om olika skydd, tips mm. Rekommenderas!

© 2000-2002