Jag var 17 år när jag träffade honom.Var 19 när vi fick vårt första barn. Samma år började misshandeln. Han drog mej i året i 2½ km för att jag dansat med en annan på en fest.

Det var fysisk misshandel på helgerna och psykisk under veckan. Han drog upp mej ur sängen kl:2 en natt för att stryka om allt som låg i linneskåpet.När jag städat hemma sa han att det varit bra om jag bara gjort det ordenligt. Vaknade mina barn på natten så lät han mej inte komma in till dem, utan jag fick stå utanför och lyssna när dom grät och ropade på mamma.

Han sa till mej att jag var dum i skallen och inte begrep något och att han var helt felfri. Utåt sett var han den idealiska mannen. Jag var tvungen att vara hemma när han kom från jobbet.
Jag sa aldrig något till en enda människa. Det var ju mitt fel alltihop. Om jag inte sagt som jag sa skulle han ju aldrig ha slagit mej. Fick han inte ligga med mej när han ville så slog han mej halvt medvetslös för att sen våldta mej.

Eftersom jag var så dum i huvudet så skulle jag ju inte klara mej utan honom sa han så fort jag sa att jag skulle lämna honom. Jag blev beroende av denna hemska man.Detta är ju vanligt bland misshandlade kvinnor, att dom tar på sej hela skulden.Tyvärr.

Detta var bara ett axplock av det jag fick gå igenom. Fast det nu är nästan 20 år sen så har mitt självförtroende inte blivit helt bra än.

© 2000-2002

Uppdaterat 17 September 2002