|
Min
historia 2
Jag
har funderat ofta på när de första tecknen
blev synliga... Missade jag någon viktig detalj i hans
personlighet ? Borde jag ha anat vad som väntade ?? Fast,
egentligen, hur skulle jag kunnat göra det ? Jag har
inte mött någon annan man som ens liknar honom.
Då
trodde jag att han var min tvillingsjäl, min förlorade
hälft. Utan att jag var medveten om det fick han mig
alltmer i sitt grepp. Jag var ju så kär, och han
var så underbart uppmärksam på mig. Jag märkte
knappt att jag kom mer och mer ifrån mina vänner,
eftersom det alltid handlade om honom och mig. Jag blev alltmer
isolerad. Det började som "småsaker",
han kunde ta tag i min arm och hålla fast mig. Ruska
i mig. "För att jag SKULLE LYSSNA".. Dagen
efter var han alltid ångerfull och så liten, så
liten. Det slutade alltid med att JAG tyckte synd om Honom..
Funderar
ibland på om det är ett slags missvisad moderskärlek...
För visst måste man ta hand om de som mår
dåligt!?! Nu, med facit i hand, så önskar
jag verkligen av hela mitt hjärta att jag hade gått
då. Då hade jag kanske sluppit det helvete som
följde sen....
Ett
misshandels tillfälle..
Hur
berättar man sånt här rakt på sak egentligen
?? Det jag minns, när han slog, är SKRÄCKEN.
Den allt överskuggandes dödsångesten.. Jag
VISSTE att den här gången skulle jag verkligen
dö, försvinna. Minns även en del tankar...
-Mitt barn!! Vem skall ta hand om min dotter när jag
är död.???
-Skall
hon behöva leva hela sitt liv utan sin mamma?
-
Jag vill inte dö såhär ! Jag har så
mycket kvar...
Det
var en del av de tankar som irrade runt.. Jag behöver
aldrig mer undra hur det känns när man vet att man
skall dö. Än idag är jag snarare chockad över
att jag lever, jag överlevde. Det är inte alla som
gör det... Glöm dem aldrig ! Jag vaknar fortfarande
av att jag känner hans händer runt min hals, i ett
järngrepp.Han trycker hårdare, hårdare, blodet
susar i huvudet, ögonen spränger, luften är
slut, allt blir svart.... Nuförtiden vaknar jag, blöt
av svett, och kämpar för att andas.
Nuförtiden
är det bara en mardröm.
Men,
det är inte länge sedan det var min verklighet.
Forts
>>
|
