Text skriven av Mirran.

KAMPEN FÖR ATT SKYDDA MOT MITT BARN

Jag är mor till ett barn på under fem år. Jag har i drygt två års tid kämpat för att skydda barnet från en biologisk far som misstänks ha utsatt barnet för våld/övergrepp. Det finns ett barnpsykologiskt utlåtande på att detta har skett med största sannolikhet och även barnavårdscentralen har samma uppfattning.

Min kamp pågår fortfarande trots detta barnpsykologiska utlåtande och trots den oro som barnavårdscentralen uttalar.

Eftersom processen pågår ännu kan jag inte, med hänsyn till barnet, och min fortsatta kamp ge alla detaljer och beskrivningar för alla kränkningar, övergrepp, ifrågasättanden, misstro och den psykiska press som samhället utsätter oss för.

Det som jag en gång lämnade mannen för att slippa har samhället idag övertagit och ger också mannen möjlighet att fortsätta styra och förstöra våra liv. Man måste också komma ihåg att det är inte bara barnet och jag som skadas i denna process utan även våra närmaste och våra vänner som maktlösa står vid vår sida och inget kan göra åt det som sker. De som också har saker att berätta, men som ingen är villig att lyssna till.

I stort sett alla som blivit inblandade i vår situation, och det är många nu, har i de flesta fall förvärrat vår situation istället för att hjälpa. De flesta förblindas av mannens historia och i samma stund verkar de glömma orden barnet sagt och alla andra fysiska och psykiska symptom barnet uppvisat i samband med umgänge med sin far. Ej heller gör någon något för att kontrollera om mannens historia överensstämmer med verkligheten.

Barnet och jag har blivit utredda gång på gång via både polis, socialtjänst och externa myndighetspersoner. Det finns flertalet intyg via barnpsykiatrin som påvisar att jag och barnet har en mycket bra relation. Ändock finner personer med mycket liten kompetens, eller i värsta fall ingen kompetens alls, om våld/övergrepp, det rimligt att ifrågasätta mig som mor och vad barnets ord och mående egentligen påvisar.

Jag har vid flertalet tillfällen blivit hotad att man ska ta mitt barn ifrån mig och att jag kan bli anklagad för förtal. Jag har inte fått något stöd överhuvudtaget utan istället, i min svåraste stund i livet, blivit misstrodd och ifrågasatt. Jag har utsatts för kränkande handlingar och möten. Hela tiden har man fokuserat på mig och vad jag eventuellt kan göra för fel. Man har verkligen gått in för att hitta fel hos mig. När man inte hittar några så gör man allt för att gräva djupare. Ibland känns det som att de gör allt för att hitta bevis för att jag gör detta för att hämnas på mannen jag en gång lämnade. Ingen vill ta till sig att mitt enda syfte är att skydda mitt barn från fortsatt våld/övergrepp.

Samtidigt skall jag utstå det mitt barn berättar för mig vad fadern utsatt det för, ibland dygnet runt. Jag skall också ensam bära de reaktioner och den sorg som detta innebär för barnet men också för mig.

Jag har under processens gång haft flertalet advokater. En av dessa gick på linjen att det bästa är om en överenskommelse kan göras om umgänget eftersom jag annars kommer att förlora barnet helt, en annan gjorde inget istället utan tyckte hela vägen att det är lugnt eftersom faktiskt lagen säger att det ska räcka med att påvisa en risk för att barnet far illa men så är ju inte fallet. Våra egna rättsliga instanser inte accepterar detta, nej de vill ha konkreta bevis och inte ens då räcker det alltid. Det verkar som att reformen 1998 slagit så hårt att det idag är ”umgänge till varje pris” som gäller. Barnets vilja och barnets berättelser bortser man ifrån. Det verkar som många advokater, socialtjänster och rättsliga instanser använder reformen 1998 för att skydda sig själva. De orkar inte se att det finns barn som skulle må bäst av att slippa umgänge. De orkar inte höra barns vidriga berättelser och mödrar verkar man ha bestämt sig för är likvärdigt med icke trovärdig.

Det som händer i situationer som våra är att dels tar samhället över den psykiska misshandeln av mor och barn och modern belastas med oerhörda skulder. Dels med anledning av alla advokatkontakter och dels när fadern får möjligheten med samhällets stöd att gång på gång begära verkställighet i Länsrätten. Länsrätten har också valt att skydda sig bakom reformen 1998 och stödjer ”umgänge till varje pris” och utan att se till moderns inkomst så utdömer de risk om vite på ibland 10.000 per vecka. Jag finner heller inte detta vara till barnets bästa eftersom den som barnet bor hos då får hela sin framtida ekonomi förstörd. Jag själv har idag advokatskulder på över 100.000 kronor och mina viten jag riskerar är uppe i ca 100.000 kronor. Den enda som stödjer mig och orkar lyssna är mitt ombud vilket gör att jag kontaktar ombudet för att tala om det som känns svårt och med min rädsla vilket gör att det blir en dyr ”terapi” på 1.075 kronor per timme. Den hjälpen skulle samhället gett mig enligt socialtjänstlagen. Mitt barn skulle också enligt socialtjänstlagen få stöd och skydd. Det ansvaret har man lagt på mig och därigenom utsatt mig för denna enorma press och de skulder som detta kämpande inneburit. Barnet har heller ännu ej fått något barnpsykiatriskt stöd trots det barnpsykiatriska utlåtandet som finns påvisar att barnet behöver hjälp.

Detta pågår just nu, någonstans i Sverige. Det kallas ”umgängessabotage” av vissa. Jag kallar det för barnmisshandel att låta ett barn utsättas för detta när barnet redan bevisligen genomgått saker som borde föranleda omedelbar hjälp och skydd för att fortsätta utsättas för våld/övergrepp.

Jag vet inte hur länge samhället kommer att fortsätta kränka mig och barnet och jag vet inte vilka skador vi kommer att få av detta. Det jag vet är att vår tilltro till att det finns tillräcklig kompetens för att hjälpa utsatta barn är utsuddad. Vår tro att man får den hjälp man kommer att behöva den dagen man råkar ut för något är utsuddad. Vår tro till att polismyndigheter, åklagarmyndigheter, advokater, socialtjänsten och de rättsliga instanserna skall klara att skydda barn i dessa situationer finns inte längre. Kompetensen finns inte i tillräcklig utsträckning. Däremot finns det många som gladeligen påstår sig ha kompetensen, vilka vi har utsatts för många gånger, och de innebär den största faran för utsatta barn då de uttalar sig bestämt om saker som de bevisligen inte har kompetens för.

Socialtjänsten och de rättsliga instanserna bemödar sig inte ens med att ta reda på om de som uttalat sig i dessa frågor har den kompetens som krävs. Idag är jag skuldsatt upp över öronen, utsatt för en psykisk press som ingen ens kan föreställa sig, utsatt för kränkning och förnedring av de flesta instanser, maktlös och oerhört rädd för min framtid men framförallt för barnets framtid.

Idag vet jag också att hjälpen finns inte att få även fast Sverige stolt mässar om FNs barnkonvention, Föräldrabalken och socialtjänstlagen. Ingen bryr sig ju ändå om vad barnet har att säga…