Mina tankar...

Här kan du läsa om personliga tankar och reflektioner. Kanske känner du som är misshandlad igen dig, och kanske kan jag hjälpa till att öka förståelsen för kvinnomisshandel.

Minns du?
Hur kunde du ta allt som var så vackert och började så bra?

Hur kunde du ta allt det ifrån mig? Ifrån oss? Jag som älskade dig så oändligt, så hejdlöst som du alltid sade...att du gjorde. Jag ville dig allt väl, ge dig lycka.

Mitt livs kärlek, kunde jag ha svurit på då. Att få älska någon så otroligt, varje sekund. Jag älskade hela mitt liv. Livet med dig, min kärlek. Nu är allt över.

Kvar finns bara smärta, ångest, minnen. Du dödade den kvinnan jag var då. Den unga kvinnan, full av livslust. Vet du det? Förstår du vad du verkligen har gjort med mig? Du tog allt ifrån mig. Min kärlek, min glädje, min livslust, mina vänner, mitt arbete. Det enda du inte tog var mitt liv. Men det var nära. Det med.

Nu efteråt.....hur beskriver man det? jag måste lära mig på nytt. Lära mig våga, känna, älska, ha tillit. Jag har så helt annorlunda referensramar nu. Jag är inte samma människa längre. Inte alls. Den kvinnan som var jag, som jag lärt känna som min egen identitet, hon är borta. För alltid. Du dödade henne, vet du det? Hon dog den där gången på hallgolvet...

Kommer du ihåg? Den döden hade varit på väg länge, länge. Men den gången, i hallen, det var nog då du verkligen tog mitt liv. Minns du? Tänker du på det ibland? Hur du höll din arm runt min hals, dina händer som slängde mig med all kraft i golvet. Minns du det? Plågar det dig någongång? Hur du kvävde, mer och mer ? Hur du skrek åt mig? Anklagade mig för allt och inget? Hur jag fullständigt besegrad, förnedrad försökte be om förlåtelse? Minns du? Hur kunde du?

Gråter nu, när jag minns. Gör du? I evigheter höll du på. Du bara fortsatte och fortsatte, långt efter jag inte skulle klara mer. Jag tog farväl då, farväl ifrån mitt barn, ifrån livet. Jag var så ledsen att det skulle sluta så här för mig. Jag som älskade att leva, som alltid varit den starka, glada... Nu låg jag där, slängd på golvet, på väg att bli kvävd av mannen jag älskade.

Minns du? Ett monster är du. Hur kunde du? Insikten jag fick då vill jag gärna vara utan. Jag vet hur det känns när man skall dö. När man är övertygad om att man skall dö,att inget finns kvar för mig . Hur kunde du?

Jag minns. Hur andetagen var tvugna att hållas grunda, känslan av att luften pressas ur mig, och inga nya andetag får plats. Mörkret. Skräcken. Synfältet som krymper. Jag minns. Alltför väl. Kan se mig själv ligga där.Minnen är dubbla. Jag minns mig själv som uppifrån, ser mig själv. Och samtidigt....Den fruktansvärda känslan av att vara fångad, fast. Fångad av dig, dina armar, dina händer. Ditt hat och din ilska. Fasthållen hårt mot golvet, fast inuti mig själv som snart inte skall finnas mer. Ändå var detta bara en del av allt du gjort mig. Det värsta är det psykiska, nu efteråt. För jag överlevde ju. Jag flydde den gången.Senare, långt senare.

Minns du det? Hur du struntade i om jag levde eller dog? Du bara satt på en köksstol och stirrade in i väggen. Skrek åt mig. Vad var det du sa ? Hora? Fitta? Luder? Slyna? Och jag? Jag bad och bad dig om förlåtelse. Liggandes på golvet. Chockad. Chockad över att fortfarande leva. Chockad över att du gjort detta. Chockad. Skräcklsagen för stunden när du skulle vända dig mot mig och göra klart det du påbörjat. Jag visste ju att döden skulle komma till mig den natten. Det gjorde den. Men inte på det sätt jag var övertygad om då. Jag minns spegelen du slängde in mig i, hur den krossade utan att jag hörde ett ljud. Jag minns hallbyrån du kastade mig över, hur det kändes att få ett av dess vassa hörnrakt in i ryggen. Jag minns hur allt gick på en sekund. Jag hann inte reagera förrän jag låg där, utslagen på golvet.

Minns du det? Hur du satt på mig? Tvingade mig med en råstyrka, hämtad ifrån helvetet? Minns du? En styrka hos en galning, jag hade inte en chans. Jag minns känslan av en sådan total utsatthet. Hjälplöshet. Ja, jag dog då. Den kvinnan är borta. Och det var du! Du! Du som dödade henne. Om du bara kunde förstå en bråkdel av det utsatt mig för.

Nu? Nu måste jag börja om på nytt. Lära mig leva igen. min kropp överlevde ju din misshandel. Jag går omkring, andas... Men leva? Att våga älska igen? Att våga glädjas? Att våga tro och känna tillit? Att sluta bli skräckslagen vid ett hårt ord, en hastig rörelse? Hur gör man? Hur? Du som gjort mig detta , har du lösningen på det som blev resultatet av allt? Nej, du kan bara gå vidare mitt ditt liv. Hur gör man för att resa sig igen? Jag undrar om jag fortfarande ligger kvar där på hallgolvet ibland. Slagen i bitar. Död.

nästa sida >>