Mina tankar....

Här kan du läsa om personliga tankar och reflektioner. Kanske känner du som är misshandlad igen dig, och kanske kan jag hjälpa till att öka förståelsen för kvinnomisshandel.

Att man kan hata och älska på samma gång....

Jag saknar ff den kille jag blev kär i, den underbara, snälla. Jag älskade honom så vansinnigt mycket. Med tiden blev jag ju dessutom mer och mer beroende av honom, och tillslut hade jag nästan bara honom att prata med. Han var i stort sett det mitt liv kretsade omkring. Allt var ju så intensivt, kärleken, smärtan....Allt på en gång..När det tar slut blir man tom. Även om det var ett riktigt skitförhållande och liv, så är det det man var van vid. Den mannen jag blev så handlöst förälskad i kommer jag nog alltid att älska, det är bara det att han aldrig fanns...

Kan fortfarande gråta över allt det vackra som är borta. Det är ju samtidigt så jävla tragiskt att man kan älska varandra så mycket och ändå är det ju helt omöjligt att få varandra. Ett minne jag har, när jag precis tvingat mig själv att göra slut, är när han satt utanför min ytterdörr och storgrät. Han bönade att bara få komma in, hålla om mig, älska mig. jag satt på andra sidan dörren och grät lika mycket, men vägrade att släppa in honom. Jag lovar, det var bland det mest smärtsamma jag gjort... Det gör förbannat ont att tvingas släppa sin dröm. Men vi hade ju inget annat val. När jag känner mig nere, och saknar honom, försöker jag tvinga mig själv att tänka på att det är hans fel att allt gick åt helvete, och ibland kan det få mig att sluta sakna och bli förannad istället.... Det blir ändå lite bättre för varenda dag som går ifrån honom. Nu är han faktiskt inte det första jag tänker på när jag vaknar...

Nya förhållanden....
De flesta kvinnor som har nya förhållanden efter ett misshandelsförhållande, berättar ju hur de testat gränser och verkligen provocerat den nye killen. Undermedvetet oftast, men ändå. Det är så svårt för den nya partnern att förstå, fösöka förklara att vissa dagar vill jag bara vara ifred, är irriterad och ledsen på allt. Att jag hoppar baklänges när han höjer armen, eller bara höjer rösten fel.... ibland bara fräser jag åt honom och kan inte ens säga vad som är fel. ibland får han varken prata eller ta i mig utan att jag får mig ett utbrott. Har väl fortfarande så mycket agressioner som skall ut efter exet. Tyvärr går det ju ut över fel person bara. Jag tycker så synd om honom.... han har ju inte gjort mig något illa, och skulle aldrig komma på tanken ens. Ändå är det han som får stå ut med mig, mina lynneskast och konstigheter. Någon borde skriva en manual för killar som möter fd misshandlade kvinnor...

(Sen jag skrev detta, har en man tagit detta på allvar och skapat UKNM - Utsatta Kvinnors Nya Män >> Tack! )

Hur länge skall man behöva lida?

Just när jag tror att jag verkligen har kommit över det värsta, så faller jag igen. Der är så mycket som fortfarande är obearbetat, som jag har förträngt har hänt. Plötsligt så dyker något upp igen, ett minne, som jag inte visste att jag hade. Känslorna är så oerhört komplexa, vissa minnen gör så ont att jag viker mig dubbel av smärtan... Andra är vackra, ljusa minnen, när vi hade det fint tillsammans. Då saknar jag jag honom igen, mannen som inte fanns. När man väl förstår det, att man älskat bara en del av något mycket större, svartare...

Det känns som ett dödsfall. Som om mannen jag älskat så högt är död. Så är det väl på ett sätt också. Man måste ge sig tid att sörja också, allt som var vackert. Det är bland annat det som är så svårt för någon utomstående att förstå.... Att man faktiskt inte bara är ledsen för allt hemskt som hände, utan även det fina man hade och nu har mist. Jag vet att de allra flesta omkring mig, tycker att jag borde vara lycklig nu, som har kommit ifrån honom, med livet i behåll. Det är jag också, men det kommer upp så mycket annat med... Jsut sådana här känslor är mycket svåra att dela med någon annan som inte varit med om samma saker. För mig har mailing listan FENIX kvinna, varit min livboj. Där kan man diskutera sina känslor och minnen, med kvinnor som allesammans varit där själva. Hur mycket det är värt går inte att beskriva....

Ett mail till Fenix mail lista.
Tänk att ni finns! Kan inte tro att det är sant...Att äntligen kunna känna sig förstådd. Känslan är så stor att den inte går att beskriva i ord. Jag har inte kunnat gråta över mitt liv, eller något alls på så länge.....Nu läser jag alla inlägg här och känner hur tårarna börjar komma. Kan inte beskriva det.... Så mycket sorg... Tror det har varit ett av mina stora problem, har inte kunnat känna...Bara en otrolig ångest som jag inte kunnat sätta namn på. Jag gråter för mig själv och för er, för oss alla. Har velat få ut allt inom mig, men jag har inte kunnat. Förrän nu, känner att någonting inom mig börjat sin väg upp emot ytan. Vet inte vad det är , men det måste komma...Vilket stöd ni är! Ser inte riktigt vad jag skriver längre... trodde att jag inte brydde mig om att folk inte förstod vad jag går igenom, men att att äntligen mötas av förståelse och respekt... Tänker på er alla, ni är så oerhört dyrbara, min livlina..

Jag måste haft makterna med mig den dagen jag hittade till Fågel Fenix. Jag levde fortfarande med mannen som misshandlade mig då. Jag hade ingen styrka kvar, ingen självrespekt, inget självförtroende. Men framförallt hade jag ingen ork att ta mig ur det förhållandet. Alla kvinnor på Fenix bestitter tillsammans en sådan styrka och erfarenhet! För mig blev det vändpunkten. Med hjälp av ett otroligt stöd ifrån kvinnorna där, så har jag tagit mig ur. Vägen har varit så lång och smärtylld, men det fanns inget val. Jag valde livets väg. Jag är rädd att utan allt stöd, så hade jag varit långt ner på den motsatta vägen. Mot döden. Det är det misshandelsförhållande handlar om, liv eller död. Jag önskar att männsikor som inte varit utsatta kunde förstå allvaret... Jag vill försöka att sprida kunskap... Tänk om jag åtminstone kan få någon att förstå vad vi går igenom. Då är det värt all smärta att riva upp såren på nytt.

Ett utdrag ur min dagbok, när jag fortfarande levde med mannen som misshandlade.:
(Jag trodde aldrig att någon, någonsin skulle få se detta, och nu lägger jag ut det på nätet...)

Jag lever två liv.

Det ena är ett väldigt lyckligt liv... Fullt av oändlig kärlek, fyllt av passion. Ett liv där min älskade och jag lever så tätt intill varandra det går, där vi är centrum för universum, där allting skimrar och kärleken så stor och mäktig att den tar andan av oss. Ett liv där jag vaknar på morgonen av en man som ligger och ser på mig, med blicken fylld av ömhet. Som ler lyckligt när jag vaknar och tar mig i sin famn, berättar hur mycket han älskar mig. Jag vet hur han känner, jag känner likadant. Det är mitt livs stora kärlek. Jag visste inte att det gick att känna så här. Jag visste inte. Ett liv som andra avundas mig. De säger att det lyser om oss när vi går hand i hand.

Sen finns det mitt andra liv. Mitt svarta hemliga liv. Där min älskades ögon lyser av hat och inte av kärlek. Han skriker åt mig, han sliter i mig. Han hatar mig, och jag hatar mig själv som känner sådan skräck. Jag är rädd, förnedrad.Jag hatar honom som gör mig detta. Han slår mig.

Han slår på allt jag trodde på, på vårat liv, allt jag satsat på oss.. Hur kan du? Hur kan nåon förändras så som han gör? I från en sådan kärleksfull man, till ett monster? Han förändras inför min ögon, på en sekund. Hela hans ansikte, hans röst, hans ögon. Dessa ögon. De blir iskalla, svarta, döda.

Ingen vet. Iallafall låtsas ingen om att de vet eller misstänker. Men ingen frågar mig heller. Han ser ju så snäll ut, och de har sett oss gå hand i hand överallt. Blyg är han ju också, och snäll, så snäll...

Dubbelheten...

Ingenting hade förberett mig på sådana känslor jag känt. Ingenting. Hur kan man hata och älska på en gång ? Egentligen är det inte så konstigt, man löever ju två liv, så varför skulle man inte kunna älska i det ena, och hata i det andra ?

Det är just dubbelheten som knäcker mig. Ibland tror jag att jag håller på att bli galen. Det gör så ont, och smärtan är mer än jag står ut med. Jag måste gå, jag vet att jag måste lämna honom. Lämna även vårt lyckiga liv, och all kärlek vi känner för varandra, som jag inte trodde att jag skulle få uppleva. Men jag måste lämna, jag har ingen självrespekt kvar, jag drabbas av depressioner. Jag hatar med ett förtärande hat, och jag älskar med samma styrka. Jag måste gå. Jag måste bryta helt. Jag vet. Men ändå, jag hoppas, och lever en dag i taget. Han lovar att aldrig, aldrig höja handen mot mig igen. Han skall gå hos psykologer, har beställt tid. Jag vill så gärna tro honom. Jag älskar honom så mycket. Men innerst inne vet jag, jag måste gå. Jag skall gå, kanske imorgon. Kanske i övermorgon. Bara lite till av den kärlek som finns.. och som jag kommer att mista.

Nu vet jag varför många kvinnor stannar, det behöver inte "bara" vara av skräck, det kan vara av kärlek också. En snedvriden, sjuk kärlek, beroendeframkallande. Jag kommer ihåg innan jag träffade honom. En vän till mig råkade ut för en man som misshandlade. Jag kunde inte förstå varför hon stannade...Man måste väl hata någon som vill göra en illa? Jag försökte verkligen förstå, men tror inte jag lyckades spreciellt bra.

Jag kunde aldrig tro, aldrig, att jag en dag skulle sitta i den situationen. Nej, det skulle jag helt enkelt inte acceptera. Vad lite man vet!

Du som själv inte varit/är drabbad

Du, som haft turen att inte bli drabbad, du tror säkert inte att det kan drabba dig? Jag vet ju hur man tänker, jag har ju också tillhört de odrabbade! Jag har alltid varit en tjej med "mycket skinn på näsan" Som stått för vad jag tycker och tänker. Mina vänner sade en gång att jag var den sista de kunde tro skulle råka ut för något sådant här. Nu har jag kontakt med många kvinnor som varit i samma sits som jag. Och jag vet att de allra flesta som drabbas av misshandel är starka, självständiga kvinnor. varför vet jag inte, men man kan ju ana... Män som slår är svaga, osäkra eller sjuka människor. De dras antagligen till en kvinna som är motsatsen, hoppas, undermedvetet, att de skall komplettera dem. De ser upp till starka människor. Just det som de en gång blev kära i, är det som får dem att hata så småningom. Att försöka trycka ner. Tro mig, de lyckas alltför ofta. Vi fick fyra år tillsammans, och jag tror att det kommer ta dubbelt så lång tid att kämpa sig upp igen. Men , man har ju inget val, eller hur? Då går det.

Jag har haft tur i ett avseende, han förföljer mig inte, han kan inte fortsätta att plåga mig längre, för vi har inga gemensamma barn. Alla kvinnor som först genomlidit helvetet att leva med en misshandlande man, och sen måste gå igenon uppslitanade vårdnadstvister, förföljelse, mordhot, hot mot barnen och dessutom samhällets förmåga att vilja blunda. Förstår ni vilket helvete det är? Ingenting försvinner för att man blundar, tvärtom, det blir större och starkare då. Våld och hat frodas i mörkret. Om alla hjälps åt, kan vi få till stånd en förändring. Inte minst en förändring i attityden till alla oss kvinnor, som haft oturen att möta en sådan här man.