Tanzania resedagbok 8 - 21 mars 2002
Avresa Mikumi Mlimba Startmöte Kackerlacka UPS Brandlarm Hemlängtan Msungo Fyllskallar Avskuren Adjö Kihansi Dar es Salaam
Jag vaknade 4.09 av att G knuffade mig i sidan. Klockradion hade gått igång 04.00 som planerat, men P1 sänder inte så dags. Istället gav radion ifrån sig ett försynt tutande, som jag inte hörde där jag låg under kuddarna.
Jag hoppade upp fortare än kvickt och rev fram en fralla i väntan på taxin som skulle komma 04.30. Packningen var färdig som tur var, handbagaget packat så att jag skulle klara mig om jag blev av med bagaget. Det har hänt förr...
Taxin kom i tid och jag släpade ut resväskan genom snön framför ytterdörren, ingen antydan till att taxichauffören skulle hjälpa till. En sista koll att plånbok och pass var med, sen bar det iväg. Det var becksvart ute när vi åkte, men redan i höjd med Enköping, vid tio i fem, började himlen bakom träden anta den grönaktiga nyans som visar att gryningen är på väg. Plötsligt såg jag i en glänta ett starkt lysande gulrött ljus i form av spetsen på en banan, eller som ett vattenfall, vid horisonten ovanför trädtopparna. "Vad är det där?" frågade jag chauffören. "Det måste väl vara månen" sa han. Vi höll utkik i riktning mot det håll där jag sett ljuset men såg ingenting på flera mil, men plötsligt såg vi halvmånen hänga strax över hoisonten. Månen var på väg upp, klockan halv sex på morgonen. Det är första gången i mitt liv som jag bevittnat en månuppgång.
På Arlanda gick allt smidigt, in med resväskan. Jag hade inte alls samma känsla som när jag åkte till Nigeria, då jag undrade om jag skulle se väskan igen. Nu kändes allt bra och jag gick igenom passkontrollen, köpte film till APS-kameran och en liten snöbollsljusstake från Kosta Boda (eller var det Orrefors), som jag ska ge till Arif i förlovningspresent. Han har förlovat sig med en passande indisk flicka från Zanzibar och bröllopet är planerat till senare i år. Lille gossen.
Flygresan till Amsterdam påbörjades 6.50 och förlöpte smärtfritt. När jag kom fram fick jag promenera en kilometer innan jag kom in på själva Schiphol. Vi hade landat längst ut på pir D. När jag kom in på själva flygplatsen ringde jag till Knut för att höra om han var där än. Det var han, hade passerat passkontrollen. Just när han sa det fann jag mig själv stående i änden av en 200 m lång passkö. "Jaja, vi ses om en kvart eller så" sa jag och ställde mig tålmodigt i kön för EU-pass och lyssnade på alla språk som pratades i mobiltelefoner. Holländskan är verkligen ett speciellt språk. Spela in någon som pratar svenska och spela sen upp bandet baklänges. Då har du holländskan. Bekant intonation men obegripliga ord.
Jag träffade Knut efter ytterligare ett samtal, sen gick vi och ställde oss i kö till informationsdisken för att se om vi skulle kunna få sitta bredvid varandra. "Det är fullt, bara en stol ledig". Sen köpte jag en flaska Campari, det måste man ha på site. Knut köpte en flaska Pastisch, vad nu det är. Anis stod det på flaskan, så jag antar att det är hostmedicin.
Väl på planet lyckades Knut byta plats åt mig, jag hade ingen att fråga vid min plats ännu. Så jag bytte från 38G till 23F och vi satt på varsin sida om gången. Bredvid mig satt en amerikanska som somnade innan vi hade lyft. Vi pratade och pratade, jag och Knut, och drack ett underbart chilenskt vin till lunch. Jag läste och läste A painted house och såg Bandits textad på holländska. Efter ett tag hjälpte faktiskt den holländska texten lite om jag missade vad de sa. Långhårig Bruce Willis är inte att rekommendera, det kändes fel på nåt sätt, men filmen var lagom underhållande under en lååång flygresa. Lagom till middagen vaknade amerikanskan. Då hade vi just fått meddelat att man glömt varmrätten i Amsterdam, så det blev förrätt, efterrätt och jordnötter till middag. Och Heineken.
Sen pratade jag med amerikanskan, som hette Lynn och var psykologistuderande från Philadelphia. Hon skulle hälsa på sin kompis som helt oförhappandes fått för sig att flytta till Arusha i norra Tanzania. Hur får man en sådan idé?
Lynn hade dessutom nyss varit i Afrika, som nanny åt en familj som bodde i Philadelphia, men hade "stugan" i Kenya. Så hon hade alltså gjort resan över Atlanten och ner till Afrika två gånger på bara några veckor. Hemskt! Hon hade inte haft möjlighet att stanna emellan för hennes klienter behövde henne och hon behövde pengarna. Hon hade ingen Tony Soprano på klientlistan i alla fall. Det stod klart när vi pratat en stund. Hon hade för övrigt aldrig sett Sopranos, hon hade inte HBO.
Vid Kilimanjaro mellanlandade vi och Lynn skulle kliva av. Vi konstaterade att vi nog aldrig skulle träffas igen, men att det hade varit trevligt den timme det varade. Jag undrar hur många sådana möten man gör under ett liv? Bara träffas en timme, och sen aldrig mer.
Under den fortsatta resan fick jag lov att byta tillbaka till min originalplats på 38G, eftersom det vällde in över 100 turister från Kilmanjaro. Inte en enda svart person klev ombord. Av klev däremot ett svart par med bäbistvillingar, så söta så man kan avlida!! Det finns verkligen ingenting sötare än negerbarn, om man nu får säga så nuförtiden. Ja, förutom ens egna då, de är ju alltid de vackraste.
Klockan 23 landade vi i Dar es Salaam. Som vanligt kändes det som att kliva in i ett växthus att komma hit. Varmt och fuktigt, med en doft av växtlighet. Vi pratade i förra veckan på jobbet om hurdant det är att komma till ett annat land och Birgitta berättade om den otrevliga överraskningen det hade varit att känna lukten av Indien, hur folket och luften luktade skit och curry. Så är det inte i Afrika, inte i Tanzania och Nigeria i alla fall. Luften luktar växtlighet. Folk luktar svett, men inte speciellt allvarligt, så luktmässigt tror jag Afrika är bättre än Indien. Och hygieniskt också. Aldrig att man ser någon sätta sig och göra det de ska precis bredvid vägen, speciellt skräpigt är det inte heller. Jag har aldrig längtat till Indien och ännu mindre efter hennes berättelser.
Väl igenom visumhantering (20 USD) och passkontroll mötte oss Norplans chaufför. Vi växlade pengar på flygplatsen. 200 USD var. Så mycket pengar kommer jag aldrig att kunna göra av med på site! Fast å andra sidan vet jag inte vad det kostar att bo på Guest House, jag bodde gratis när jag var där sist.
Vi skulle bo på hotell "Cuba" fick jag förklarat för mig. Det hade jag ingen aning om vad det var, men att det var något annat än New Africa förstod jag. Och det blev ännu mer tydligt när vi passerade centrum och fortsatte till utkanten av Dar. Där stod hotellet, inte Cuba, utan Q-bar, den beryktade. Tillhållet för alla som är intresserade av afrikanska damers sällskap. Det var många. Halva befolkningen innanför grindarna, i utomhusbaren, var vita män (och kvinnor), backpacker-stylade med T-shirt från Kilimanjaro och kort-lång-byxor, med avtagbara ben. Det var fullsmockat med folk, orkestern spelade högljutt och mitt humör sjönk. Hur skulle man kunna sova där?! Jag begärde att få ett rum som vette bort från baren. Receptionen var ett litet rum med en bokhylla, ett skrivbord och en stol. Inga datorer och inga kortläsare så långt ögat nådde, bara att hosta upp 70 USD cash. Knut försäkrade mig att det var ett rent och snyggt ställe, men jag var skeptisk och på dåligt humör och längtade till det stillsamma New Africa där de har dator och telefon och bärare i speciella uniformer. Jag kände mig väldigt bortskämt västerländsk.
Medan vi checkade in träffade vi Ivar Bragge från Kvaerner (eller vad de nu heter nuförtiden) och Jan Idar från Norplan. Båda hade jag träffat förr i Kihansi. Vi fick överta Ivars satellittelefon, med en hög instruktioner.
Vi bestämde oss för att äta en bit innan läggdags, även fast timmen var sen, närmare halv ett, så vi gick bara upp på våra rum och vände. Och det var i princip en lägenhet man fick till sitt förfogande. På toalettdörren stod det "Toalett", på svenska, och väggarna var klädda med Carl Larsson-motiv, röda stugor med svenska flaggor och en sex kvadratmeter stor spegel på väggen i sovrummet. Det såg faktiskt fräscht och rent ut, men jag gillade inte balkongen som vette rakt ut mot den afrikanska natten.
Efter en halv öl och lite samtal på norska blev humöret lite bättre och jag förlikade mig med ödet att inte kunna ringa hem och inte kunna kolla mailen. När sedan maten kom, underbart goda grillspett med denn typiska afrikanska pommes fritesen, och en halv öl till slunkit ner, så var humöret på topp och jäg bestämde mig för att jag skulle överleva. Inte förrän två hade jag duschat och kommit i säng. Rytmen från orkestern fortplantade sig genom huset, men jag hörde inget mer. Efter att ha vridit mig i sängen ett tag så somnade jag faktiskt, efter att ha hållit igång i 20 timmar.
Uppstigning klockan 07.00. Frukost serverades på en balkong, eller ett uterum kanske snarare, möblerat med fyra bord plus ett uppläggningsbord. Morgonsolen sken in från öster, tro det eller ej, och lyste upp det som fanns att tillgå. Det fanns müsli, corn flakes, mjölk, juice och kaffe. Inget bröd ellr ägg eller fruktskålar så långt ögat nådde. Men när jag setat och petat i mig müsli med så lite mjölk som möjligt ett tag, samt grundat med två glas juice, kom lilla servitrisen med en tallrik med en banan och ett par bitar vattenmelon, och vi fick tillfälle att beställa rostat bröd. Vid det laget orkade jag ingen omelett, annars kunde jag ha fått det också.
Klockan åtta kom vår chaufför och hämtade oss och den långa resan till Kihansi påbörjades. Prognosen var ankomsttid Kihansi 21.00, tretton timmar i bil... Hur långt kommer man på det i Europa? Här kommer man drygt 50 mil. Åtta timmar till Iringa och sedan fem ytterligare över bergen till Kihansi, de sista 18 milen. Ungefär halvvägs till Iringa passerade vi Mikumi nationalpark, fem mil stor. När vi kommit halvvägs hade vi inte sett någonting utom några babianer och en ensam antilop, osäkert vilken sort, antingen oryx eller impala, det var så långt bort att jag inte såg vilket.
Sen, när vi precis började ge upp att få se någonting dök det upp ett par elefanter ca 100 m från vägen. Sen såg vi djur hela vägen ut ur parken. Massvis med elefanter och babianer, gnuer, vårtsvin, giraffer och antiloper. Och marabustork. Dessutom någon slags små fåglar, teckade som skator ungefär, men i rött och svart. Mindre än skator var de också. Efter Mikumi stannade vi i byn Mikumi och åt lunch på ett hotell som såg ut som en bensinmack. För första gången i mitt liv använde jag en toalett som är ett hål i golvet. Tur att jag bara behövde kissa! Det luktade inte speciellt mycket, och det fanns vatten att skölja efter sig med, men inget papper. Man ska väl tvätta sig istället, men jag har ingen aning om hur det ska gå till utan att man blöter ner alla kläder. Och efter att man har gjort det så är man ju i alla fall blöt och skulle behöva papper eller en handduk . Jag skakade som man gör i skogen istället.
Lunchen bestod av kyckling med grönsakssås och ris med en klyfta papaya till efterrätt. Alltihop serverades på en rostfri bricka med avdelningar för de olika rätterna. I såsen hittade jag vid två tillfällen små dränkta skalbaggar, som rapsbaggar. Såna har man ju sett förut, så jag hävde ut dem och tuggade på, det är bara att vänja sig, Africa here I come!
På vägen mellan Mikumi och Iringa dåsade jag bort en stund, tills jag plötsligt hörde ett TJONG och ett KRAS i spegeln på vänster sida. Chauffören körde väldigt fort, antagligen hade han haft möte och gått ut för lånngt åt vänster. När jag kastade mig runt för att se vad vi hade kört på såg jag ett par-tre personer ståendes vid vägen med en jättestor bastkorg. Enligt chauffören hade de haft kalebasser eller nåt liknande i korgen och det var den han kört på. Ingen såg ut att vara skadad på den tiondels sekund jag hann se dem innan de försvann bakom ett backkrön. Vaken blev man i alla fall!
Knut hade också sovit och hade heller ingen uppfattning om vad vi hade kört på. Vägen efter Mikumi blev plötsligt backig och naturen kuperad, vi närmade oss bergen. Vid halv fyra var vi i Iringa, en halvtimme före prognosticerad tid. Nu började det riktiga vägäventyret! Asfalten var slut och vi körde in på den röda jordiga vägen som leder över bergen. Det var åtminstone grus ovanpå jorden, och bara ett och annat potthål, så även om det inte gick fort behövde man inte oroa sig för huruvida man skulle komma fram eller ej. Men efter någon halvtimme ändrade det sig. Meterdjupa potthål, inget grus, bara jord på vägen, stora diken efter regnväder som dragit förbi. Det var inte en väg, det var en flodbädd! Om möjligt ännu långsammare gnetade vi oss fram, ner i diket, upp på andra sidan, ner i vattenpölar som gick upp på halva hjulet, men alltid säkert upp på andra sidan. Vissa partier var väggen ett par hjulspår, inverterade, alltså bara hjulspåren kvar som åsar, och bortsköljt emellan, men han klarade det också. Vissa bitar körde vi på fälten istället för på vägen. Så där höll vi på i två timmar, tills vi plötsligt kom till vägen som projektet byggt. Den var slät och fin, grusväg, men i väldigt bra skick. Solen var på väg ner, klockan var ungefär sex. Efter bara en halvtimme så Knut att där uppe på toppen ser du sista stolpen vid dammen. Redan?! "Vi är där om en halvtimme." Och så var det. Medan skymningen föll jobbade vi oss ner för berget. Stupen gapade nedanför serpentinvägen. Hu! Men sen när det var nästan mörkt och klockan var sju körde vi upp framför Guest House och jag var hemma i Kihansi!
Mhaiki stod på verandan till klubben och väntade på oss. Kul att se honom igen! Vi kastade in våra väskor, beställde middag och skulle ringa hem, så vi packade upp satellittelefonen. Det var Ivars dator!! Han hade gett oss fel väska! Snopenheten var total. Som tur var var Mhaiki kvar, så jag tiggde om att få åka till hans kontor på söndagen och meddela mig med omvärlden. Han skulle till kyrkan, men skulle komma och hämta mig klockan tolv, trodde han.
Biff med ris fick vi till middag och några öl tog vi också. Och varsin pastisch (jodå, det var hostmedicin) och varsin Campari. Mhaiki röstade ner Pastischen och godkände med tvekan Camparin.
Tidigt i säng, före tio.
Jag vaknade klockan sju av att lokalbefolkningen satt på verandan och babblade. Jag proppade in öronpropparna och somnade om, vaknade strax efter tio. Fladderkjol och thaisilkelinne passade väderleken. Det var varmt och soligt. Omelett med stekt vitkål och rostat bröd och kaffe till frukost. Ingen juice fanns att uppbåda (!).
Knut var redan uppe. Efter frukost tillbringade jag förmiddagen i värmen på verandan och påbörjade den här berättelsen. När klockan var ett dök Mhaiki upp och körde mig till sitt kontor så jag kunde ringa hem och prata med de små liven, och det stora livet. Jag ringde till mobilsvar där jag hade ett meddelande som lät som en biltur. Ingen som sa något till mig i alla fall. Det var för långt för att vänta på möjlighet till radering, så det får väl ligga kvar där tills jag kommer hem och har råd att vänta ut det.
Efter utflykten till kontoret gjorde Knut och jag den riktiga utflykten, till Mlimba! Det har blivit en betydligt större by sedan jag var där sist för två år sedan. Och det har dykt upp hus och en till by på vägen emellan Kihansi och Mlimba. Det är inte vildmark längre, det är landsbygd.
Många fler affärer fanns det i byn. Och med affär menar jag då en container, eller ett marknadsstånd byggt av skogspinnar, hyllorna fulla av allt mellan himmel och jord. Ingen juice fanns att uppbåda där heller, men Knut hittade i alla fall sandaler som han ville ha, en storlek för små, men splitter nya och kostade 6000 shilling, vilket är 60 kr. I Nigeria skulle de också kostat 6000 naira, men det är 600 kr... Lite skillnad på prisläget!
Vi knatade omkring ca en halvtimme och satte oss sedan i bastun till bil, efter att vi konstaterat att man inte serverade öl på söndagen på den bar vi hittade i alla fall. Då åkte vi hem med svetten rinnandes i nacken. Precis när vi svängde ut ur byn mötte vi första bilen för dagen. Det var Harald Aspeholen, från Firman i Norge, placerad i Kidatu och hitkallad för besiktningen av generatorerna, Contract VII. Det finns tre vita människor i Mlimba-Kihansi-området för närvarande, och vi träffades på en landsvägsremsa mitt i buskagen.
När vi kom hem satte vi oss på verandan igen och tog varsin öl, pratade och tittade på utsikten. Lokalbefolkningen som setat på samma veranda sedan 7.00 och pratat och druckit öl satt kvar kl 16, fortfarande pratandes och drickandes öl. Efter 1½ timmes pratande hämtade Knut och jag varsin bok och satt och läste. En av de lokala kom fram, synbart rund under fötterna och förundrades över att vi satt med varsin bok istället för att prata med varandra. Vi sa att vi hade pratat i tre dagar, och det räckte för en stund. Det förstod han inte och pratade om oss européer som sådana som inte vill bli störda. "Vi tanzanier är inte sådana, och nu står jag här och stör er fast ni kanske inte vill". Vi försäkrade att det var OK och han fick gärna prata. Han pekade ut sina barn för oss och jag gissade ålder på dem och prickade rätt. De vuxna är omöjliga att gissa ålder på, men alla barn i världen har samma utvecklingsmönster, så det är mycket lättare att se.
Vi hade en stillsam middag bestående av torr, seg kyckling och pommes frites, och stekta grönsaker. Det finns fyra varianter på mat: Biff med chips, biff med ris, kyckling med chips och kyckling med ris. Serveras alltid med stekta grönsaker, som faktiskt varieras lite mer. Det kan vara ärtor, morötter och paprika, eller tomater, vitkål och lök, eller vilken kombination som helst, eller rent av var för sig och färska tomater på sidan om.
Kvällen tillbringades på verandan. Klockan halv nio schasade vi hem Stephen, han som pratat med oss tidigare. Han var fortfarande kvar, ännu fullare, och den fyraårige sonen såg ut att behöva gå och lägga sig. Efter att han ahde gått gick alla de andra också. Vi satt kvar och lyssnade på spöregnet som forsade från plåttaket. Det är regntid nu, men det regnar inte hela tiden. Mina röda axlar är ett bevis för det.
Molnen hängde strax ovanför bergstopparna när klockan var sju. Klockan halv nio skulle första mötet starta på Tanescos kontor. Vi kom 8.35, Mhaiki 8.40, och sedan fylldes mötesrummet sakta tills det var minst 15 personer närvarande. Mötet kom igång vid 9. Contract VII, Generators, avhandlades först. Under tiden öppnades skyarna och en halvtimmes tropiskt regn vräkte ner på plåttaken. Stackars Knut som inte har världens bästa hörsel från början fick problem att höra de lågmälta tanzaniernas swahenglish. Halv elva tog vi paus. All Tanescopersonal försvann åt olika håll och in bars tre muggar och kaffe till nordborna. Kändes mycket skumt att dricka kaffe utan kunden, på kundens kontor.
Efter paus behandlades Contract VIII, Electrical systems. Batteriladdare och överströmsskydd var de största problemen. Det beror på läget på stationen, mittemellan en vidsträckt slätt och de höga bergen. Området drar till sig åska i stor mängd. Kanske har vi varit för slarviga med överströmsskydden. Återstår att utreda.
Lunch klockan ett, reservdelsdiskussion halv tre. Den intressanta skrivningen i kontraktet förskriver "Spare parts and accessoires for a minimum of five years of operation" Accessoires kan man ju diskutera vad det betyder, men kunden tolkar det som "consumables", alltså glödlampor, skrivarpapper och batterier. Jag sa inte mycket, antecknade bara en massa sidor.
Efter mötet skulle vi ner i Power House. Jag tyckte det var onödigt att skita ner mer än en bil, så vi åkte med Harald. Men, döm om min förvåning när jag såg planen utanför tunneln asfalterad och plan, tunneln likaså, jämn och fin asfalt hela vägen in, ljuset från lysrören i taket lyste upp de färgglada presenningarna som hindrade vattenläckaget att regna över vägen. Det var ordentliga diken på sidan om körbanan och det såg ut som bergakungens balsal!
I dikena simmade småfisk och på kanterna hoppade grodor. Ordentliga portar ledde in till stationen, som var sopad, skrubbad och målad. Underhållet verkar det inte vara något fel på. Vilken skillnad mot Kainji! Och vilken skillnad mot det Kihansi jag besökte senast under montagetiden.
Efter jobbet besökte vi den lokala butiken, en container fylld med öl, socker, suddgummin, rakhyvlar, ägg, vatten, läsk, dricksglas, toapapper, säkerhetsnålar, sytråd, tuggummi, ja, allt utom färskvaror som mjölk och smör.
Vi hade bestämt att eftersom vi skulle tillbringa största delen av morgondagen inne i Power House, så skulle Harald ta med vattenkokaren från sin container, och vi skulle köpa kaffe och nåt slags muggar och vatten, så vi kunde fika där inne. Muggar hade hon inte i containern, men däremot glas, så jag köpte tre stycken, två paket kex, tre flaskor vatten och toapapper och betalade för detta 3600.
Jag påbörjade Innan du somnar av Linn Ullman, verkar inte lovande...
På kvällen fick jag klart för mig att Harald hade med sig en satellittelefon, och såg framför mig möjligheten att kunna hämta mail! Installationen av telefonens modem gick lysande, jag minns vilka problem jag hade med min gamla dator... Att hämta mailen gick däremot inte alls lysande, jag kom fram till servern, men när mailen skulle hämtas kopplades jag ner. Kanske gick det för långsamt. 2400 bps är inte fort, det är ju ett som är säkert. Imorgon ska jag i alla fall passa på att ringa hem från hans telefon. Han åker när besiktningen av generatorerna är klar, troligtvis fredag morgon. Han kan antagligen inte ta vägen tillbaka över Ifakara, den flod som uppstår under regntiden är antagligen för stor för att korsa, det har regnat mycket idag. Det betyder att han också måste ta omvägen över Iringa. Fortsätter regnandet kan det bli svårt att ta sig fram där också.
Molnen täckte bergstopparna och hängde strax över hustaken klockan sju. Jag har sovit utan luftkonditionering i natt, det har blivit märkbart svalare och lokalbefolkningen börjar plocka fram vinterkläderna. Det var säkert bara 22-23 grader imorse.
Inne i stationen är vädret konstant och härinifrån har man ingen koll på vädret ovan jord. Advantsystemet kan inte klockan har jag konstaterat. Mätningarna av MWh går ungefär en timme efter. Inte konstigt då att rapporterna blir fel, en anmärkning de hade mot funktionen. Det mystiska är att när jag började titta på det så skrev vi ut en skärmbild, då var klockan kanske 8.50, jag vet inte riktigt, men värdet för 8.00 var med på listan. Klockan 9 slog värdet för "laswt hour" om, men värdet för 09.00 fanns inte. Enligt kontrollrumspersonalen brukar det dyka upp ca x.50. När klockan blev 9.50 vaktade vi datorn, men ingenting hände förrän 9.58, då kom värdet för 9.00. När klockan var 10.58 hände ingenting, inte förrän 11.00. Klockan i programmet måste gå fel, medan värdet "last hour" är kopplat på skärmtiden och stämmer med den lokala tiden. Inte underligt att veckorapporterna blir fel!
De återstående timmarna skiftade tiden precis en timme försent. Nån hemma får räkna ut hur det hänger ihop. Tydligen har man haft problem med det här länge, det är därför parametern "last hour" överhuvudtaget har kommit till.
Halv fem hade vädret klarnat och det var HETT igen. Då kröp vi in i en epoxystinkande container för att studera ventiler. Nej, vi höll oss faktiskt utanför, men jag undrar var stanken kom ifrån. Det är förresten lite konstigt att se att ABB-kontoret inte existerar "på det heltatt" som man säger på norsk. Jag börjar bli påverkad av sällskapet.
När jag hade duschat efter hemkomsten skulle jag öppna fönstreti badrummet. Fönstren här består av lameller av glas, som en persienn, och man vinklar alla lamellerna samtidigt. Utanför sitter ett myggnät. I alla fall öppnade jag "glaspersiennen" och skulle stoppa undan den heltäckande gardinen som hänger för badrumsfönstret. Ur tygvecken uppenbarar sig då en kackerlacka, det största jag någonsin sett, och stannar på spetsen av gardinstången. Bara ryggskölden var säkert 7 cm, men Harald mobbar mig och säger att det var en liten kackerlacka. Jag fick i alla fall bartendern/kocken/guest house-föreståndaren att ha ihjäl den åt mig. Mr Njombe erkände i alla fall att det var en fullvuxen kackerlacka. YUCK!!
Harald och jag åkte in till Mlimba för att hälsa på en dam som jobbat som hushjälp i det hus där Haralds salige förträdare bodde här i Kihansi. Det var hon, Agrippina heter hon, som ordnade att han kom till sjukhus när han blev plötsligt sjuk här ute. Tyvärr hjälpte det inte, men han slapp dö ute i buskagen i alla fall. Han dog på sjukhus i Dar es Salaam. Hon såg mild och god ut och hade en hel hoper med ungar på gården. Fast jag vet inte om alla var hennes. En pojke, ca fem år gammal, var tydlig mulatt. Ca fem blir född ca 1996, ca nio månader efter att anläggningsplatsen blev ett faktum. Det ryktas att gossen har en tysk far. (Salig företrädaren var norrman om ni undrade).
Efter middagen på biff och ris (25% chans) blev jag introducerad till något jag aldrig tidigare skådat, nämligen sprit på portionspåse. Påsarna ser ut som miniatyrsugoläsk och innehåller 4 cl vodkakopia, brandykopia, whiskykopia eller ginkopia. Ginkopian heter för övrigt Konyaagi, vilket man kunde tro var en japansk variant av konjak. Så är dock icke fallet, och smaken är det faktiskt inget fel på, blandat med tonic. Man köper påsarna lådvis, och de gör tydligen succé hemmavid. Måste testas!
En annan sak som Harald berättade fick fjällen att falla lite från mina ögon. Man inbillar sig att det är ett lugnt och fridfullt samhälle och alla är glada.
När vi åkte från Agrippinas hus, i rusningstrafik, dvs fullt med folk som gick på vägen, så kom vi runt en krök och där gick två damer med en cykel. Yttersta damen hann inte undan, så Harald bromsade förstås. Damen såg sig skrämt om över axeln, inte så konstigt när man nästan blir påkörd, tänkte jag. "Vet du vad som hade hänt om jag var tanzanier?" frågade han. Det visste jag ju inte. "Då hade jag klivit ur bilen och klått upp henne för att hon tvingade mig att bromsa. Det var därför hon såg så rädd ut. Jag har sett det många gånger i Kidatu. En gång var det en gammal dam med dåliga ben som blev 'bankat skikkelig' för att hon inte hann över vägen när en tanzanier kom och blev tvungen att bromsa."
Jag har sovit dåligt, med mycket konstiga drömmar och perioder av klarvakenhet. Det är malariamedicinen som börjar visa sina bieffekter. Jag glömmer det mellan gångerna, men det är lika bekant varje gång det dyker upp, efter 4-5 dagars intagande av Paludrin.
I kontrollrummet är man nu i fas med de manuella mätningarna av MWh, men det beror inte på min 'magic touch' utan på att felet, vad det nu är, har synkroniserats med verkligheten.
Eftermiddagen ägnades till del åt Contract VIII. När det gäller säkerhetsdetaljer är Knut hård, men det är rätt tycker jag. För övrigt är han resonabel, men kräver numera att vi ska byta ut en UPS för att fläkten låter illa... Jaja, det är väl kanske inte så dyrt, men det känns fånigt tycker jag. Vi var kvar i Power House till 17.15. Jag var extremt kissnödig, men tänkte jag skulle vänta nu när vi snart skulle hem, men samtalet tog aldrig slut och när vi kom till container-damen var vi tvungna att stanna och köpa vatten. I och för sig bra, men inte bra i kissnödighetshänseende.
Harald hade lovat Agrippina att vi skulle komma till henne vid halv sex-sex, och vi var inte hemma förrän halv sex, så det blev till att byta om snabbt och åka igen. Personalen hade varit inne och sprayat i mitt rum, jag höll på att storkna. Det gjorde även ytterligare en kackerlacka i badrummet :-/. Den här var lite mindre dock, kanske 6 cm lång. Fullt tillräckligt tycker jag. Jag ville ju inte ha den där, ligandes med benen i vädret bredvid min toalett, men jag ville inte ta ut den heller, för den rörde fortfarande på sig. Jag ville att den skulle dö ordentligt först, så jag försökte låta bli att titta, och stängde sedan dörren till badrummet ordentligt när jag gick ut.
När vi kom till Agrippinas hus var hon inte där. Mulattpojken pekade bortefter vägen. Vi väntade en stund, men åkte sen. Det var ingen idé att försöka leta efter henne, byn är för stor. Så vi körde ett varv genom byn och tittade på medan de stängde sina stånd för dagen. Jag undrar vad Agrippina tänkte när hon kom hem och vi inte var där? "Ytterligare en svinpäls till msungo!"
Vi åkte till järnvägsrestaurangen och fick ett bord placerat under det stora trädet de har där, med många stammar, flikiga blad och ärtskidor stora som macheteblad. Vi blev serverade riktig kyckling, till skillnad från "skrangelbenen" vi får på klubben, god pommes och tomat- och löksallad. Harald som inte dricker öl (!) tog en dricka, och vi andra fick i oss två öl var. Alltihop gick på 5600 shilling. Jag ska ta hem kvittot och sätta upp det på väggen, som souvernir. Efter ett tag började det regna, så vi satte oss under tak och pratade om norska och svenska dialekter, andra anläggningsplatser och om erfarenheter från Tanzania.
När vi kom hem hävde jag ut kackerlackan, den rörde banne mig fortfarande på benen! Jag ville inte riskera att den återuppstod under natten, så den åkte ut i alla fall. En Campari senare gick vi och lade oss, man blir väldigt kvällstrött när det är så himla mörkt.
Jag skickade ännu ett fax innan vi åkte ner i Power House. Tanesco hade plockat fram manualerna för brandlarmet och UPSen, trodde de, men det var fel sort. Den andra hittade de inte. Undrar var den är?
Jag försökte klura ut om de gjort något fel vid montering eller handhavande av brandlarmet, men dessvärre verkar det som att det är vi som får lov att tänka om när det gäller brandlarmsfilosofin. Rökdetektorer kanske inte är det bästa i en tunnel full av fukt, oljedimma och dieselavgaser? Det är på sådana ställen man har problem med larmet, och nu har de halva larmet helt avstängt. Livsfarligt! Jag tog bilen och åkte upp till kontoret för att ringa hem och höra om det blir några svar på mina fax, och för att höra om Ronny kunde kolla med brandlarmsfirman vad det kan bero på att detektorerna falsklarmar. Han sa att det har varit problem länge, ända sedan drifttagningstiden och även han trodde att vi blir tvungna att tänka om helt. Det verkar dyrt, men vad gör man? Skriver ut en felrapport och jobbar på, det är vad man gör. Jag hoppas kunna få ett blaha-svar i alla fall idag. Jag kom dessutom fram till att de inte fått faxen jag skickade igår, så nu fick jag lov att skicka dem igen.
På eftermiddagen var det meningen att vi skulle ägna oss åt Contract VIII, men istället skrev vi ut trendkurvor på statortemperaturerna (yihoo, jag är snart Advant-expert) och inspekterade kylvattenbassänger. När vi äntligen återupptog diskussionerna började de klaga på UPSen med fläkten igen. Jag menar, här har de ett brandlarmssystem som inte fungerar knappt överhuvudtaget, och så oroar de sig för huruvida en fläkt låter illa eller inte!
Genomföringarna på transformatorerna läcker olja och de vattentäta arnaturerna i kabeltunneln läcker vatten. Livet är toppen.
Ikväll känner jag mig verkligen långt hemifrån. Varför är jag inte hemma och tittar på Kobra med G? Läser Harry Potter för E? Diskuterar livets mysterier med Y? Lär I att säga pappa? Istället är jag här och tittar på bilder på en statorkärna på Haralds dator, läser brandlarmsmanualer för Mr Kapembwe, diskuterar stationsdatorns mysterier med Mr Chomola och lär Mr Shannel att dricka Pastisch. Jag får nog mens snart...
Harald lämnar anläggningen idag och kör tillbaka till Kidatu. Han har varit väldigt glad att det inte har regnat så mycket de senaste dagarna. Det är nämligen så här, att även om det är regntid så regnar det inte hela tiden, det är mest på nätterna, och ibland inte överhuvudtaget. Molnigt brukar det vara till och från dock.
Det låg ett fax från Jan-Magnus och väntade på Tanescos kontor när vi kom dit. Det visade hur fläktarna och kylvattenventilerna styrs. Vad vi kan se är det inget fel i kretsen, vore det det skulle det ju dessutom aldrig fungera. Inte heller styr ventilerna fläktarna. Det var inte heller meningen. Nånting som skulle kunna ha inverkan är dock att det ser ut som att det finns ett samband mellan luftkylningsventilerna och styrningen till oljekylningsventilerna. Det skulle betyda att man får stoppsignal på oljekylarna om luftkylarna krånglar. Kan vara så, och i så fall är det såklart fel.
Jag ringde hem och pratade med G, och fick ännu mer hemlängtan. Ikväll när det är fredag får jag sitta på verandan på klubben och slåss med myggen och prata norska, när jag kunde sitta hemma i soffan med g under en filt och dricka rödvin.
Efter diverse samtal åkte vi upp på dammen. Det är en resa på cirka två mil på serpentinvägar, från slättlandet upp i bergen, till 1100 m höjd. Besiktningen där tog ca en timme, sen var det samma resa ner igen.
Jag ringde till Jan-Magnus och fick en del uppslag på vad som kan vara fel, man/auto-ställare i fel läge? Glappkontakt? Dåligt relä?
Sen fick vi se utställningen av trasiga prylar. Kiboko skulle packa dem och skriva en lista och jag ska ta med dem till Dar, så får Arif skicka hem dem. Vidare till workshop för att titta på mer trasiga grejer. Sen åkte Knut till Mlimba för att tanka och jag åkte hem till klubben. Skönt att få vara ifred lite.
På eftermiddagen började det regna, som ett stilla svenskt sommarregn. Vi tittade på portal building, batterierna till nödtelefonen var spräckta i sidorna och batteriladdaren fungerade inte.
I switchyard control building hade de ett trasigt kommunikationskort på länken över Kidatu till Ubungo. Utanför huset låg det högvis med döda skalbaggar, riktigt stora, som tordyvlar ser de ut. Jag har sett dem uppe på klubben också. De flyger, men de flyger dåligt och landar klumpigt, ofta rullar de runt på rygg. Då måste de klättra upp på väggen för att kunna starta om. Ibland klättrar de inte tillräckligt högt upp för att hinna veckla ut vingarna innan de kraschlandar igen, på rygg. Då måste de börja om igen med klättringen uppför väggen. Väggen där på Switchyard ligger mot söder. Antagligen har skalbaggarna blivit utmattade och uttorkade och lagt sig ner och dött. Vi tog en liten omväg runt högarna med lik.
Kaffesugna hade vi hunnit bli och besiktningen var avklarad, så vi åkte till klubben och fick kaffe, och försökte få Seifu att förstå att vi ville ha vin till middagen och ville att han skulle lägga flaskan i kylen tills kvällen. Sen blev Knut orolig att han kanske skulle stoppa den i frysen, så han förklarade igen. Den stackars förvirrade gossen försvann in på klubben. Tio minuter senare kom en äldre herre ut och ville att vi skulle förklara för honom vad vi ville, för Seifu hade inte förstått nånting. Det är svårt att veta hur mycket de förstår, för de nickar bara och säger yes, yes. En del är riktigt bra på engelska och andra kan 'coffee', 'tea' och 'beer'. Fast de skriver 'bear'.
Jag vaknade åtta. Fönstren var våta av kondens. Luften låg som en våt filt runt byggnaderna. Fukten droppade från taken. Det är riktigt kallt idag, säkert inte mer än 22 grader. Bergen är fösvunna, slätten är försvunnen, klubben ligger insvept i dimma och regn. Det blir nog ingen tur till Mlimba idag.
Regnet lättade och vi tog en promenad till containerdamen, som inte var där. Jag försökte ta kort på babianerna som går omkring här, men så fort jag tar fram kameran springer de iväg. De har nog träffat för många jägare, stackarna.
Eftersom containern var stängd, men vi ändå var ute och gick så gick vi ända ner till vägen för att ta kort på den vackra skylten som förkunnar att Kihansi ligger ovanför backen. När vi kom ner bröt solen fram och det blev omedelbart stekhett. Då hade vi en dryg kilometer uppförbacke för att komma hem. Några pojkar i ett träd ropade "Goodmorning sir! We are boy!" "Yes, you are" svarade jag. "Thank you" sa de.Våldsamt svettiga kom vi tillbaka och tog en coca-cola och spenderade en timme pratandes med Njombe om samhället i allmänhet och Mlimba i synnerhet. Han påstod att 98% av alla mödrar lever ihop med barnets far, men det tror jag inte ett dugg på. Enligt Harald "använder" alla de unga flickorna och att ha barn när man gifter sig är inte alls ovanligt. Enligt Njombe händer det olyckor ibland och 14-åriga flickor blir gravida, men då blir de tvingade att gifta sig. Annars gifter man (kvinna) sig när man är mellan 18-20 år. Själv hade han gift sig med en 19-åring när han var 33.
Medan vi satt där förberedde Seifu middagen, eller var det lunchen? Han slipade den stora kniven mot kantstenarna. Sen dök han upp bakom huset, på andra sidan verandan där vi satt. Han tog en höna, vecklade utbåda vingarna åt samma sida och satte foten på dem. Sen höll han den i huvudet och skar halsen av den. Jag trodde att man choppade huvudet av höns, men tydligen inte här i alla fall. Sen stod han där en stund, medan blodet rann ut antar jag, sen var det dags för nästa höna.
När solen kom fram blev det hett. Hett och fuktigt. Eftermiddagen var nästan outhärdlig. Jag gick ut och in, satt på den ena stolen. Satt på den andra stolen. Drack en Coca-cola. Drack en kopp kaffe. Pratade med Njombe igen. Läste bok. Gick in och spelade Lemmings. Broderade. Gick ut igen. Och in. Och ut. Uttråkningen bredde ut sig. Gick in på klubben. Ingen där. Ut igen. In på rummet, duschade. Och ut. En lördag i Kihansi kan vara väldigt lång... Klockan sex började solen gå ner och det var uthärdligt att vara ute igen. Man kanske ska beställa sig en öl?
Kvällen tillbringade vi inomhus, i baren, pratandes religion och samhälle med Shannel och Ndiami,eller vad han nu heter, det är omöjligt att komma ihåg. De flesta swahili-namn är ganska lätta, men vissa är helt omöjliga att få att fastna.
Knuts favorithistoria: Virgin Mary and the angel Gabriel sat on a cloud, looking down on earth. Virgin Mary says: "Twothousand years ago I had an affair with a carpenter, and they are still talking about it".
Swahiliordlista:
Jambo - hej
Wewe - du där!
Habari - hur är läget?
Hatari - fara
Asante - tack
Asante sana - tack så mycket
cafe - kaffe
chai - te
bora - bra
Karibu - välkommen
Safari - resa
Simba - lejon
Msungo - vitskinn
Ännu en långsam dag. Jag har inte mått alldeles bra i magen, men åtminstone kunnat äta. Jag borde åka till Afrika oftare, inte för magen, men för antalet böcker som bli lästa. Jag hade med mig fyra stycken hit, en påbörjad. Nu har jag snart läst ut den tredje, Den tysta vaggan. Thiller i förlossningsmiljö, med ibland lite väl målande beskrivningar av operationsscener. Dålig översättning, men spännande.
Jag satt ett par timmar på eftermiddagen och pratade med Stephen, den värsta suputen här, och hans kompis Mr Ndi, "the mechanical guy". Egentligen heter han Ndijambi eller nåt, väldigt svårt, för övrigt samma som jag pratade med igår kväll.
Stephen ville att jag skulle hjälpa folket som bor uppe vid dammen att komma ner i dalen, kunde jag inte skaffa två bussar? Eller symaskiner? Jösses, han tror att man är gjord av pengar. Nu tyckte han väl i och för sig att jag skulle organisera nånting hemifrån, men jag försökte förklara att jag inte har några kontakter som kan ordna sånt, och dessutom så är väl första steget mot ett bättre samhälle att det blir arbetstillfällen, till exempel på kraftverket här, och när man får ström kan man ju starta fler industrier som kan ge ytterligare arbetstillfällen.
Han var väldigt tjatig, medan Ndi försökte släta över. De frågade hela tiden om de störde mig och jag sa att om jag ville vara ifred så skulle jag sitta därborta, utanför mitt rum. När jag pekade såg jag att någon hade flyttat bort stolen därifrån. Argh! Då skulle jag ju bli tvungen att gå fram till fyllskallarna, hämta en stol och gå tillbaka... Till slut tröttnade jag i alla fall på dem och gick in och fortsatte läsa. En timme senare kikade jag genom gardinen för att se om de satt kvar. Det gjorde de förstås. Sen tog jag mig i kragen och gick ut i alla fall, tog med mig boken, hämtade en stol och satte mig på verandan utanför mitt rum. Då hade fyllskallarna satt sig bakom hörnet för att komma bort från solen som började stå lågt. Bästa timmen på dygnet här är den mellan sex och sju på kvällen, efter att solen dalat bakom bergen och innan det blir mörkt och myggen kommer.
Efter mörkrets inbrott satt vi och pratade med innehavaren av klubben. Jag har aldrig sett honom förut. Han kom tydligen hit från Pangani för ett år sedan och den här veckan har han varit i Dar på tjänsteresa. Han var väldigt mild och trevlig och vi pratade och pratade, mest om fyllskallarna och deras lika fyllskalliga fruar. Efter maten gick Knut och lade sig. Han har fått en rejäl vända med dålig mage, han har inte mått bra på flera dagar. Jag stod kvar i baren och pratade med innehavaren, som jag inte vet vad han heter, faktiskt. Bäst att fråga imorgon. Vi pratade om samhället i Europa, hur det går till med äktenskap och skilsmässor och älskare. Och så pratade vi om vägen via Ifakara, som är mycket närmare än att åka över Iringa, men kan vara svår under regntiden, eftersom man måste korsa en flod utan bro för att komma fram. Han hade åkt där igår, och då var det ingen fara sa han. Och hans bil är mycket mindre än vår. Men, men, börjar det regna nu, som man har hotat med kan floden snart bli stor. Chauffören får bestämma vilken väg vi tar. Det känns ju frestande att åka över Ifakara, det blir många timmar kortare, men det känns inte så lockande att riskera sköljas bort med floden...
Sista dagen i Kihansi. Vi har bestämt att stanna hela dagen och åka imorgon bitti. Väl på Tanescos kontor försökte jag ringa mobilsvaren, men fick felton och meddelande på displayen "not authorized...". Likadant när jag försökte ringa hem. Vi satte oss i möte och de blabbade hur länge som helst om generatorerna. Suck. När vi tog paus halv elva försökte jag ringa till Gs jobb, men fick samma svar "not authorized...". Jag pratade med Mhaiki som pratade med Mr Marealleh, vår kamrat Shannel som dricker öl till frukost, men även är kommunikationsexpert. Efter det sa Mhaiki att det nog handlade om att deras kredit blivit överskriden. Och det beror ju på mig! Jag har pratat i över en timme sammanlagt, mest med Jan-Magnus om datorerna. Så nu har man ingen kontakt med omvärlden från Kihansi. Fast de har ju sin interntelefon, där de kan ringa till huvudkontoret i Dar. Den vägen fick vi hjälp att få hotellrum bokat och biljetterna rekonfirmerade (eller vad det nu kan heta på svenska). Jag skrev en lapp till Mgina vad vi ville, han ringde till någon på kontoret i Dar som på telefon fick instruktioner om vad vi ville. Han i sin tur skulle kontakta Arif på ABB för att i tredje hand tala om vad vi ville. Undrar om det fungerar?
Vi fortsatte mötet till klockan ett. Mycket reservdelar vill de ha.Efter lunch bestämde jag mig för att titta på felet på belysningen i kabeltunneln. Kiboko var enligt uppgift inne i Power house, så jag åkte dit. I kontrollrummet kom jag fram till att datorn fortfarande kan klockan, men att den avrundar fel istället. Jag undrar om någon någonsin kommer att lösa den där gåtan. Och Knut vill att vi ska vara färdiga med allt till sista april, det kommer aldrig att gå.
Kiboko, Mloko och jag åkte in i tunneln, som är så smal att man inte kan vända bilen. 2 km rakt in i berget sträcker den sig. Eller egentligen ut, för den mynnar i Portal building. Där är förhållandena likadana som de var i infartstunneln under anläggningstiden, dvs grå lera på marken och ösregn från taket bitvis. Vi stannade vid första subdistribution board som var problematisk. "Vi har kopplat ut en fas" sa de. "Varför det?!" Det visade sig att man använt en trefasbrytare och lagt var tredje lampa på varje fas, inte vet jag om det är vanligt. I den här delen av tunneln är det torrt, så att hela felet skulle bero på vatten i armaturerna tror jag inte på.
Vi åkte längst in för att lösa trippen i portal building och plötsligt undrade jag vad folk med förutfattade meningar skulle tycka om att jag var ensam längst inne i en två kilometer lång, mörk tunnel med två negrer.
När trippen var löst åkte vi tillbaka till närmsta låda, slog på brytare och såg hur det blixtrade i den gula fasen när det trippade igen. "Koppla ur den där" bad jag, sen åkte Mloko tillbaka IGEN och löste trippen, medan jag och Kiboko väntade. Sen slog vi på brytaren igen, och... varde ljus! Visserligen bara 2/3 av av lamporna på avsnittet, med ljust blev det i alla fall. Vidare till nästa låda, där blå fas löste ut, utan att trippa alltihop. Så efter urkoppling lyste 2/3 av det avsnittet också. När vi gått igenom alla lådorna var det väldigt ljust i tunneln, men problemet hur det uppstått är förstås inte löst. En kilometers promenad fick vi i alla fall, i sandaler. Här har man haft kängor på sig hela veckan, och den dagen man behöver dem har man sandaler. Sånt är livet.
Fram till fem var vi kvar på Tanescos kontor, sen åkte vi tillbaka till klubben för att ta den sista Camparin och fira att vi är färdiga. "Nu eller på en gång?" "Det kvittar lika". Kiboko kom med de sista listorna medan vi njöt av den bästa timmen på dagen. Han hade också sin kompis med sig som ödmjukt frågade om det var möjligt att hans svägerska fick åka med oss till Dar imorgon. Självklart, sa vi.
Protheus, klubbchefen, frågade vad vi ville ha till middag och Knut drog till med "Spaghetti!" "Ah, you want-i? Give me time-i, no promise. Maybe minced meat sauce-i?" "Yes, sure, surprise us! And cool a bottle of wine, please"
När han kallade oss till bbords hade han gjort makaroner och köttfärssås och en varierad grönsaksblandning. Tänk att man kan bli så lycklig av pasta och köttfärssås! God mat, gott vin, sen gott sällskap i baren. Fyllskallen Steven var där igen och jag pratade några sanningens ord med honom. Jag sa att om du fortsätter sådär kommer du att bli alkoholist och då kommer du att bli av med jobbet. Och dricker man för mycket blir man inte trevlig. Som du igår. Sen blev han ännu fullare och jag tröttnade på honom och pratade med hans kompis Eddie Murphy istället. Ja, egentligen heter han David, men ser ut som Eddie Murphy, fast snyggare, vilket i och för sig inte är så svårt. Han började stöta på mig! Det är första gången någonsin någon har gjort det i det här landet, de är väldigt respektfulla mot kvinnor. I alla fall mot mig, kanske inte mot sina egna, det har jag ingen åsikt om.
Jag började fundera på hur det skulle kännas att kyssa en svart man, eller nåt annat... HAN var inte frestande, men generellt sådär? För övrigt finns det inga läckerbitar i det här landet. Ähurm, jag ska nog gå och lägga mig nu, lång dag imorgon, du vet. Då skulle han eskortera mig till mitt rum. En äldre herre följde med och vaktade honom och ledde tillbaka honom in i baren, så jag kom hem ordentligt, tvärs över verandan.
Protheus bad om ursäkt å Davids vägnar. Det gjorde inget sa jag, det är säkert. Jag tyckte mest det var kul, men det sa jag inte, för Protheus såg så deprimerad ut.
Själv hade jag sovit dåligt och hade en släng av norsk malaria, som de kallar baksmällan här. Lite medicin mot det (=vatten) så gick det över.
Regnet skvalade ner och jag funderade på hur resan skulle bli. Klockan åtta kom "mama" som skulle åka med oss. Så kallar man kvinnor istället för "the lady".
Det kändes som att det verligen var dags att åka härifrån när kackerlackorna sprang på frukostbordet, det har faktiskt aldrig hänt förut.
Vi åkte till Tanesco för att säga hejdå medan regnet fortfarande skvalade. Vi fick ett par vykort av Kiboko för att postas i Amsterdam. Sen drog vi iväg. Vi hade gett chauffören i uppdrag att besluta vilken väg vi skulle ta, men jag tror inte folk här är så vana att ta egna beslut, så vi diskuterade fram och tillbaka och kom fram till att vi skulle försöka över Ifakara. Om floden var för stor skulle vi vända. Efter en timme kom vi fram till floden, som var ett dike med klart fint vatten så man såg hur djupt det var, och ingen ström. Jag trodde det skulle vara en FLOD, men den var max fyra meter bred, om ens så mycket. Det var väl ingenting att oroa sig för! Vägen var inte heller så mycket att oroa sig för, men det tog en förskräcklig tid att komma fram. Vi var i Ifakara klockan halv ett och då hade vi fortfarande åtta timmar körning framför oss.
Vi åt kokbananer med kött och grönsaker till lunch. Jag betalade hela kalaset för fyra personer, 3500 shilling. 35 kronor... Man behöver ju inte ruinera sig på mat i alla fall. Det är inte ens någon idé att ta upp det som representation på reseräkningen, då får man ju avdrag på traktamentet, med säkert 75 kr. Det räcker till lunch till tolv pers här! Ska man representera ska man alltså göra det dyrt.
Kokbananer är faktiskt gott, det är som potatis ungefär, smakar lika och känns lika, lite mjukare bara. Det är inte alls sött och slemmigt som om man stoppar vanliga bananer i mat. Det blir ju oätligt!
När vi körde genom nationalparken Mikumi hade jag kameran i beredskap, men vi såg inte alls lika många djur den här gången. Jag fick i alla fall bilder på vårtsvin, impalaantiloper och elefanter på nära håll. Giraffer såg vi bara jääättelångt borta, de kommer inte ens att synas på bilden.
När mörkret kom och vi nyss passerat Morogoro hade vi 20 mil kvar, och jag var rejält uttråkad. Men, men hellre uttråkad än frustrerad, ståendes på nån väg mitt ute i ingenstans, så jag försökte vara glad över att det gick framåt i alla fall.
När vi närmade oss Dar var det becksvart ute. Mulet, inga gatlyktor och folk i tusental på vägarna. Vad gör alla människor ute på vägarna dagarna och nätterna i ända?
Halv nio kom vi äntligen fram till hotellet, mitt kära New Africa hotell med uniformerade bärare och internationell telefon.
Efter ett misslyckat försök att få kontakt på mail och en dusch gick vi till Bandari grill och åt en underbar stekt blue fish. Sen var jag så trött att jag höll på att avlida, så jag gick upp och ringde till G. Han hade varit hemma i två dagar med Ida som var sjuk. Sen tippade jag i säng.
Hotellfrukost är helt OK. Efter väl intagen och väl tilltagen sådan gick jag upp och ringde till Arif, men han hade inte kommit till kontoret ännu. Efter lite klämmande och lirkande lyckades jag få ur telefonisten hans mobilnummer. Det visade sig att jag hade rätt nummer men att riktnumret ändrats. De har ändrat alla telefonnummer i det här landet sedan jag var här sist.
Vi bestämde att jag skulle komma vid tio, så han skulle skicka nån och hämta mig halv tio. När chauffören kom visade det sig att det var pappan till Arifs bästa kompis. De håller varandra om ryggen indierna. Men så är det väl överallt i världen, man håller på sina egna. Han var en bra chaufför i alla fall och trevlig att prata med. Han pratade om Arif och sin son och sig själv och sin fru och vi pratade om resor och borttappat bagage och om öl. "I love my beer, Arif doesn't drink so his useless. My son doesn't drink either, so both of them are useless, but they are nice boys." "I heard Arif has gotten engaged" "Yes, now he's wasted, haha!"
Vi åt lunch på White Sands, hotellet där jag tillbringade en eftermiddag sist jag var här. Det var sig likt vad jag kunde se, fast de hade byggt ett staket ner mot vattnet. Lite skillnad på lunchpris igår och idag, idag betalade jag 14800 för två. Mer svenska priser.
På eftermiddagen kom Harald förbi. Han skulle åka hem med British Airways klockan sju. Han hade packat till halv två på natten och sedan kört från Kidatu på morgonen. Jag ringde till Knut och vi bestämde att vi skulle träffas på New Africa klockan fem när jag blir utsjasad från ABB-kontoret. Sen skulle vi åka till Slipway. Harald skulle inte hinna, så han skulle åka till Bahari istället och slappa de timmar han hade att fördriva.
Jag hade bestämt att bjuda ut Knut, Arif med fästmö och Mr och Mrs Mbawala på middag på kvällen, för att fördriva några timmar till. Vid fyra kom chauffören och hämtade mig och körde mig tillbaka till New Africa. Resväskan rycktes ur handen på mig i vanlig ordning, men jag sa att jag skulle snart bli hämtad så jag ville bara sitta i foajén och vänta om det gick bra. Vi har en bar på övervåningen om mama är intresserad, sa han. Tack, men jag blir hämtad när som helst, kan jag lämna min resväska i ert förvar? Det är enbart för hotellets gäster. Jamen jag var ju gäst här i natt, jag checkade ut i morse! Hade jag tänkt på det hade jag lämnat in väskan redan då. Jaha, men det är inte så bra, har du nåt värdefullt däri? Det blir på min risk. Muttermutter, okej då.
Jag hann knappt sätta mig innan Knut kom in. vi gick runt hotellet till bilen och åkte iväg till Slipway. Där har jag aldrig fått vara. Det var en riktig turistfälla på strandpromenaden, med souvernirbutiker, barer och restauranger. Fint var det i alla fall, och vi bad att bli hämtade klockan sju igen. I en butik hade de massvis med pärlarmband i Ylvastil, tyger, kläder och målade glasunderlägg. Kanske skulle man köpa med sig något litet hem?
Ut på piren gick vi och tog en öl. Den fick man hälla i sig fortare än kvickt, för flugorna svärmade runt oss så man fick passa sig för att inte få dem i munnen. En ganska stor bokhandel fanns också på området, och bokhandlar är alltid bra tidsfördriv. Pocket verkar vara det som gäller här. De hade allt mellan Grisham och "lesbian erotic stories".
En tavelbutik där de sålde färggrann afrikansk konst med stiliserade massajer, och en butik med persiska mattor. Vi tog en öl till med friterade lökringar på en annan bar som också var översållad med flugor. När vi klagade kom de och impregnerade duken med "dudu-spray". Det blev något bättre, men det kan ju haft samband med att skymningen föll också. Innan vi skulle bli hämtade köpte jag varsitt armband till de små liven. Ja, till Erik också, det fanns pojkiga armband också.
Nästa anhalt Bottleneck bar på New Africa hotel. Vi tog varsitt glas vitt vin medan vi väntade på våra gäster. Knut frågade mig när vi lämnade Kihansi om jag inte skulle få abstinens efter kackerlackorna nu när vi skulle bo på så fint hotell. Det kan nog vara lugn för att det finns där också sa jag, och snacka om att jag hade rätt! När jag lyfte mitt vinglas kände jag nåt som kittlade på fingrarna. En kackerlacka promenerade på glaset! Uäk, hävde ner den på golvet och stampade in den i heltäckningsmattan. "Se där" sa jag, "vad var det jag sa?"
Mr Mbawala kom ensam vid tio över åtta, frun hade körträning. Det verkar inte som att det är meningen att jag ska få träffa henne. Vi satt ett tag till, och när klockan passerat halv nio började jag allvarligt undra vart Arif och Raffat tagit vägen. Visserligen sa han att de nog kunde bli sena, men över en havtimme? Jag lånade Mbawalas telefon och direkt när Arif svarade så hörde jag att han var i foajén i våningen under.
Godkväll, godkväll, det här är Mr, Ms, Mrs, välkomna. Upp till nionde våningen till Sawasdee Restaurant, en thairestaurang. En fantastisk middag blev det, även om Mr Mbawala var orolig för att det var varningar i menyn att maten var stark. Räkor i knyte, kycklingvingar, red snapper, tigerräkor i curry, anka och stekt glass skyfflades in och sköljdes ner med Cabernet Sauvignon från Sydafrika. Halv elva löste jag ut min väska, och vi var tvungna att ge oss iväg.
På väg till flygplatsen såg vi månen som låg på rygg, södra korset och plötsligt, som en blixt på näthinnan, så såg jag, mitt i vägen, mitt i trafiken, liket av en man som låg med huvudet mot körriktning. Bilarna for som galna fram och tillbaka och ingen tog någon notis om den stackaren som låg där. Jag frågade chauffören hur länge han skulle ligga där och vem som skulle ta bort honom. Polisen i morgon bitti antar jag, sa han, och jag såg framför mig hur någon familj någonstans väntade förgäves på att pappa skulle komma hem och det värkte i mitt hjärta.
Torsdag 22/3-02
Flyget avgick 00.15, en kvart innan tidplan. Middag ville jag inte ha, jag hade ju nyss proppat i mig en jättemiddag! Jag drack bara lite vatten och lyckades faktiskt sova ett par timmar med hjälp av klassisk-musik-metoden. Knut och jag hade fått platser en bit ifrån varandra, och det var faktiskt skönt. Vi har umgåtts både dagar och kvällar i två veckor, och uppriktigt sagt börjar jag tröttna på honom. Han är ju i och för sig intressant och kunnig, men har man aldrig träffat en människa förut och sen träffar honom nästan dygnet runt i två veckor så blir det lite överdos. Efter påsk kan jag nog prata med honom igen. Efter byte i Amsterdam landade jag klockan tolv, tog bussen klockan ett och klev innanför dörren hemma klockan halv tre. Trött, hungrig och skitig, men frisk, i tid och lycklig.