Söndag 3/9-00
Nu har vi varit Svenssonaktiga igen. Igår morse när vi vaknade och solen sken så fick vi för oss att vi skulle åka till Eskilstuna djurpark och tivoli, och det gjorde vi. Rekarne sparbank hade nåt jippo där, så man fick åka karusell till halva priset. Det var ju inte helt fel. Det är inte precis billigt att få för sig Svenssonaktiga saker. 110 kr per vuxen och 60 kr per barn i inträde.
Gibbonaporna är alltid favoriter, där stod vi en lång stund och tittade när de jagade varandra. Sen skulle vi gå och fika och Erik tog en genväg och när vi var vid fiket var han borta. Och inte kunde vi se honom i Fantomenlandet som låg precis bredvid heller. Vi gick fram och tillbaka och tittade på klätterställningarna, men ingenstans syntes en blond sexåring med gul T-shirt och jätteshorts. Ida-fian vaknade och blev tvungen att utfodras, så jag och Ylva gick och satte oss på fiket medan Gunnar letade vidare, han kanske hade gått tillbaka för att leta efter oss? Efter tjugo minuter-en halvtimme kom han tillbaka och hade hittat Erik vid den stora restaurangen vid valrossarna, halva parken bort. Där hade han gått hela varvet runt alla hagarna och letat efter oss, men han hade inte drabbats av panik, utan letade vidare. Men när Gunnar kom så blev han glad så han grät förstås. Jag har många gånger sagt till honom att han inte får springa i förväg utan att veta vart vi ska, för en dag kommer vi att tappa bort honom, och nu har det hänt. Men inte hjälpte det, direkt efter maten for han iväg på egna vägar dit han trodde att vi skulle, precis som vanligt.
Tisdag 5/9-00
Jag börjar så sakteliga vänja mig vid livet som hemmafru. Rutinerna börjar flyta bättre och det är inte lika mycket bråk hela tiden med de stora små liven. Klockan sex ringer klockan, eller rättare sagt, Annika Lantz börjar prata med mig. Hon är rolig hon! Så då måste man ju lyssna en stund extra. Tjugo över eller halv sju ungefär brukar jag komma upp. Då är de stora små redan uppe och har fått frukost av sin fader.
Klockan sju väcker jag Ida-fian, så det inte ska bli matdags mitt när vi ska till lekis, vilket vi ska strax före åtta. Då knallar vi dit och Ylva får gå därifrån med dagmamman och jag går hem, dricker lite kaffe, tar det lugnt en stund, tar hand om lite tvätt (som aldrig tar slut!), och sen är det dags att hämta Erik, laga lunch, äta, hämta Ylva, handla lite kanske, fixa mellis, hänga lite tvätt, laga mat och så är det kväll.
Missa inte den rafflande följetongen, jag återkommer en annan dag, vem vet, kanske redan imorgon...
Torsdag 7/9-00
Vi har sex stora fruktträd i vår trädgård. Det låter ju trevligt. Och det kunde det ha varit om det gick att göra någonting med frukten, och framförallt om det gick att lagra den! Som det är nu så har vi gräsmattan full med ruttnande päron som är omöjliga att lagra. De är goda ett par timmar, sen blir de mjöliga och torra. Usch!
Nästa träd är ett Åkerö-äppelträd, det är det inte så vansinnigt mycket frukt på och de ska dessutom gå att lagra har jag hört, vi får väl prova. Nästa träd är ett biggaråträd som det varit fyra biggaråer totalt på i år, så det har inte ställt till så mycket besvär. Sen är det ett äppelträd med vinterfrukt som vi inte vet vad det är för sort, de kommer ju också att gå att lagra. Men sen, sen kommer mina hatobjekt: Två stycken jättestora äppelträd med Transparent Blanche. HUR kan man plantera två sådana träd? Hur kan man ens plantera ETT sånt träd? Man behöver bara peta på äpplena så är de förstörda. Och de rasar av i drivor som man får lov att skyffla upp med snöskyffel. Även om jag ställer mig och bakar äppelpaj och äppelkakor på löpande band så kommer det inte att synas på träden. Jag blir tokig! Fram med motorsågen!! Är det nån som bor inom rimligt avstånd och vill komma och hämta några kassar med Transparent Blanche så är ni välkomna! Ni kan få kaffe och äppelkaka för besväret. Men kom fort, innan alla har ramlat ner.
Tisdag 12/9-00
Vissa dagar är bara värre än andra. Bråk och skrik och gnäll och grin från morgon och till kväll. Själv får jag lust att lägga in mig på psykakuten, hävda delirium och stanna några dagar för att få lugn och ro. Om man en sådan dag tittar i almanackan så är det ca 96% chans att det är en vit rund ring på datumet efter, det vill säga FULLMÅNE. Den här familjen blir helt knäpp dagen före fullmåne, och ingen sover gott på natten. Den natten det är full fullmåne brukar däremot vara lugn. Jag längtar till imorgon!
Onsdag 13/9-00
Här får ni se hur de små ligisterna ser ut nuförtiden:
Lördag 16/9-00
Idag har jag varit SERIÖS. Tillfälligt ensamstående ställde jag mig och bakade bullar. Medan jag väntade på jäsning stoppade jag strumpor. Syster yster ringde mitt i dessa båda ohyggligt husmoderliga aktiviteter och höll på att smälla av. Herregud vad du är SERIÖS! sa hon. Hon tror att jag alltid är sån, fast jag i själva verket oftast sitter och häckar framför den här burken när jag får en stund över. Hon brukar däremot ha en förmåga att ringa just när jag har veckans seriösa ryck, så då är det ju inte så svårt att få en felaktig uppfattning.
Mer seriös har jag också varit. Fortfarande ensamstående packade jag in mina tre små liv i bilen och åkte på teater. Det är kulturnatt här i stan i kväll, och då tjuvstartade man på Culturen med barnteater klockan två. Gratis är gott, så då åkte vi dit. På "Lilla syster Kanin - berättelsen om den feta näktergalen". Den feta näktergalen visade sig vara Lillasysters lillasyster, fast Ylva med bestämdhet hävdade att det var den lilla som var Lilla syster Kanin.
Lördag 23/9-00
Idag är det fyra år sedan pappa dog. Då var Ylva lika liten som Ida är nu. Klockan tolv på natten ringde telefonen, det var från sjukhuset. "Jag måste tyvärr meddela att er pappa har gått bort." Man fick gå in genom akutintaget för att komma upp på avdelningen. Där låg han och såg ut som att han sov. Han var inte ens kall. Alla andra grät, men inte jag. Jag var som bedövad medan de sa att jag inte behövde vara duktig storasyster. Men det var inte med flit som jag höll tillbaka tårarna, det fanns inga. När vi skulle åka hem fanns en taxi i hela stan som körde. Den fick köra hem mig först och sen åka tillbaka och hämta mamma och Eva och Greger och Anders. Jag åkte hem till Gunnar och då kom tårarna. Vi grät tillsammans en lång stund och sen somnade vi i varandras armar. Dagen efter var jag helt slut, gick som i dimma.
Ibland drömmer jag fortfarande om honom. Han hälsar på mig på nätterna. Vi brukar prata om ditt och datt och sen vaknar jag och vet att det finns kanaler mellan den här världen och nästa. Jag hälsar på honom på kyrkogården ibland också. När allt är jobbigt åker jag dit på nån tid som det är lite folk. Ensam åker jag, jag avskyr sällskapsresor till kyrkogården, då får jag ingen kontakt. Ibland hälsar jag på mormor och morfar också, och jag har sagt hej till Gunnars farmor och farfar också. Efter en sån utflykt brukar allt kännas bättre och jag kan fortsätta mitt profana liv ett halvår till.
Måndag 25/9-00
Här är pappa anno 1972. Då var han 32, precis som jag är nu, och jag var fyra, precis som Ylva är nu. Jag fick bilden efter anteckningen i lördags.Han ser verkligen ut som en spoling. Och han passade inte i skägg. Det blev heller aldrig mer än vad som syns här, mer skäggväxt hade han inte. Broder Anders har likadan skäggväxt och svär över det. Nuförtiden ska man ju gärna ha skägg, fast jag är så omodern så jag gillar inte det.
Jag fick bilden av min farbror Börje. Då var farbror Börje 18 år och bodde tillfälligt hemma hos oss, nyss nedflyttad från övre Norrland. Hans historia kan ni läsa hemma hos honom. Vi, dvs jag och min syster yster, dåförtiden ett år, tyckte det var jätteroligt att Börje bodde hemma hos oss. Vi ville jämt leka med honom och kunde inte alls förstå varför dörren var så svår att öppna vissa tider på dygnet, kanske vid fem-sex på morgonen. Mystiskt... Handtaget på den dörren tålde viss utmattning av 18 kilo fyraåring hängandes i armarna, men till slut gick det sönder och blev sig aldrig mer likt. Huruvida farbror Börje var sig lik efter perioden hemma hos oss vet jag inte, men han är som han är antagligen utan vår hjälp. Navigerande, fotograferande och dansande civilingenjör. Hälsa på!
Lördag 30/9-00
Jag har sagt det förr, jag säger det igen, det är rent otroligt vad tiden går! Nu är det den sista september också. Vart tog månaden vägen? Och hur snart blir det egentligen jul? Alldeles för snart antagligen. Jag gillar i och för sig julen, men det tar ju lite tid att ordna allting med julklappar och sånt. Jag är med i en pysselboksklubb (undrar varför egentligen, kanske vägrar jag ge upp hoppet om att jag någon gång ska bli en pysslig och pedagogisk trebarnsmamma eller nåt), nå i alla fall. Den här månaden var det en julpysselbok som var huvudbok. Och jag beställde den OCH ett materialpaket därtill. Så nu ska här knåpas tomtar och änglar för glatta livet. I det här huset har vi ju lite mer plats att göra av pyntet utan att jag blir galen på det. Och Ylva kommer i alla fall att tycka det blir jättekul att göra grejerna.
Och inte blev det någon medalj heller, höll jag på att säga, men det blev det ju, en bronsmedalj i höjdhopp och en silvermedalj i handboll. Men VARFÖR kunde inte handbollslaget fått vinna guld?? Ack och ve säger jag bara. En sån målvakt som Lavrov skulle vi ha. Även om vi har två jättebra så var han snäppet värre. Och varför fick vi se så lite av bronsmatchen? Fram för mera Masip i TV! Kan de inte sätta honom som programledare i nåt lekprogram på TVE så man kunde få njuta av honom lite oftare...? Inga bilder hittar jag på honom heller. Kan nån skicka en idolbild?
