Tisdag 8/10-02
Oktober!
Onsdag 9/10-02
Först sa jag hej till min chef (Svenska Projektavdelningen). Sen kom chefens chef (Nordens projektavdelningar). Sen kom chefens chefs chef (Norden Hydro). Sen kom chefens chefs chefs chef (Hydro). Sen kom en gubbe till som jag inte känner igen. Kanske chefens chefs chefs chefs chef? Godmorgon, godmorgon, godmorgon, jag menar good morning to you sir. De kom på en rad, välkammade och slipsprydda, med sina kabinväskor i släptåg. Sen kom chefen tillbaka med deras välskräddade överrockar. Sen kom chefens chefs chefs chef fram till mig och tog i hand och pratade om det kalla vädret.
Min uttömmande anteckning igår var tänkt att bli något större, men planerna gick i stöpet i en tidplan för Kiira. Det måste vara världsunikt. Vi är i full gång och jobbar med ett projekt som vi visserligen har kontrakt på, men inte fått förskott på. Inte förrän då börjar leveranstiden att räknas. Det betyder att för varje dag ligger vi ytterligare en dag FÖRE tidplanen. Det känns tryggt.
Jag fick reda på igår att en kompis ska ha barn. Igen. "Hur många barn ska de ha egentligen?!" tänkte jag och räknade dem: 1, 2 och 3:an på väg. Hmm, vem kastar sten i glashus?
Tisdag 15/10-02
Imorse när jag körde till jobbet i halvgryneingen i snögloppet, passerade jag arbetsområdet där man bygger ny cykelväg mellan Hökåsen och Finnslätten. Tidigare under sommaren och hösten har jag varit avundsjuk på dem som jobbar där i det fina vädret, med skogens dofter. Idag kan jag ju säga att jag inte avundades dem det minsta, kurande i gloppet på välten. Det var väldigt skönt att veta att jag var på väg till ett varmt och torrt kontor. Nu är det i alla fall ljust, det är ju ett fall framåt.
Jag läser och läser Diana Gabaldons "Outlander" och fick en stöt i mellangärdet när jag läste om Geilie Duncan, som offrade sig själv till mobben för Claire, när Claire plötsligt får syn på Geilies ärr efter smittkoppsvaccinationen. Tänk om hon hade vetat innan! Hade de fått en annan relation då? Nu är det för sent. Den här boken är verligen fantastisk att läsa, den är bra skriven, och jag tror att framförallt beror min frälsning på att jag inte har en aning om vad som kommer att hända. Det var alldeles nyligen jag hörde talas om böckerna överhuvudtaget, och jag fick låna första delen av en jobbarkompis. I vanliga fall när man läser en bok så vet man på ett ungefär vad som kommer att hända, och hur det kommer att sluta, men inte här, och det tycker jag är underbart! Så berätta ingenting för mig! Och jag ska inte berätta för er heller, men det här var jag bara tvungen att ventilera. Har du inte läst böckerna, så börja genast! Helst på engelska förstås. Jag funderar på hur de har löst översättningen av den skotska dialekten.
Torsdag 17/10-02
Jag har flyttat inom kontoret. Från projektavdelningen till konstruktionsavdelningen, för att ha närmare kontakt med konstruktörerna på mitt nya projekt Kiira. Jag var lite sådär avvaktande till hur det skulle bli att sitta mitt i landskapet, men jag gjorde det ju på mitt eget förslag, så det var inte mycket att gnälla över att fönsterplatsen rök. Det man hade kunnat tro var kanske att det skulle bli ett väldigt spring på båda sidorna om min plats och att det skulle bli pratigt, men när jag kom hit så var det så tyst så tyst så jag började undra om folket var där överhuvudtaget. Men kikade man runt bokhyllan så satt de ju där och bläddrade i ritningar eller ritade på CADen. Det hörs mycket mindre än när man knappar på tangentbord hela dagarna som jag och mina tidigare grannar.
Nu på morgonen föregår en mycket engagerad diskussion om det norrländska skogsbruket och länsstyrelsen makt eller vanmakt över de slipade skogs(miss)bruksföretagen!
Åsså missade jag ju Ernst på TV igår, eftersom det var knyppelkurs. Det ni, det vet jag inte om ni vet, att jag går på knyppelkurs! Jag såg en lapp en gång som förkunnade: "Visste du att knyppling, den mest bespottade av kvinnoslöjder, kräver samma matematiska sinne som till exempel schack?" Sedan dess har jag tänkt att jag skulle prova nån gång. Och eftersom jag har ett allmänt intresse av textila hantverk och en kompis C som råkade gå på en kurs, så hoppade jag på. Jag kan inte påstå att jag är frälst i hantverket, det är så opraktiskt, men det är roligt när man håller på. Det som däremot avgör att jag inte kommer att fortsätta, det är dessa trådar som ska spolas upp. Det är så extremt urtråkigt att göra, mycket, mycket värre än att fästa trådar i en mönsterstickad tröja! Om nån annan gjorde iordning alla paren åt mig så kunde det finnas en möjlighet att hålla på. Jag är i alla fall inne på tredje terminen, men det är bara sju tillfällen per termin, så man hinner inte lära sig så mycket. Eftersom jag inte kommer mig för att hålla på hemma heller så kommer jag ingen vart på mina arbeten heller. Det är nog bara att inse att knyppling inte är nånting för mig egentligen.
Tisdag 22/10-02
Åsså har jag tillbringat en helg i soffan med en sjuk bäbis. Ja, rent tekniskt kanske hon inte är en bäbis längre, men det hindrar inte oss från att kalla 2 år och 3 månader gamla I för det. Det började i lördags när vi var bortbjudna till ett par kompisar på middag. Hon ville inte äta, inte ens godis, inte ens välling. "Ont magen". Sen hände det sig som så att vi fick städa ett badrum och göra en hastig sorti. Intressant upplevelse också att svänga av motorvägen och runt rondellen på Skallbergsmotet med en hand, medan man tar emot hela lördagens födointag med den andra. :/
Verkar det inte trevligt med barn så säg? I alla fall så tillbringade vi söndagen på soffan. I orkade inte göra nåt annat än att titta på Byggare Bob och jag fick inte gå nånstans, för då blev hon orolig, så jag läste och läste "Outlander". Jag beställde del två i fredags, så den skulle komma lagom tills den här var slut, men då hade jag inte kalkylerat med nåt sjukt barn, så nu blir det glapp i läsningen, eftersom jag har läst ut Outlander. Suck och stön, tur att Illustrerad Vetenskap damp ner i brevlådan igår. Dröjer det ännu längre får jag väl återuppta det försummade bibelprojektet. Fast den boken är inte lika bra...
Torsdag 24/10-02
Som tur var dök böckerna upp redan på tisdagen, men de var ju i ett annat format än den jag har, som är den femte. Jag tittade så noga att det skulle vara samma layout på dem, och det var det ju, men de jag fick nu var mycket större, sådär dryga A5, medan den femte är en sån där riktig pocketkloss. Otroligt störande! Serien ska ju vara enhetlig, men nu kommer den aldrig att bli det. Frågan är i vilket format jag ska köpa 3an och 4an nu då? Tur att man inte har värre problem att oroa sig för, kan man ju förnumstigt tillägga.
Y har också varit sjuk nu, och jag och G har genomlidit varsitt halvt dygn med fruktansvärt illamående. Bara E kvar... Hoppas han klarar sig så han kan få gå på sitt livs första disko.
Igår kväll sa G att det satt en liten katt utanför och ville komma in. Tokkatt, gå hem med dig! tyckte vi, men hon satt kvar. Och hon jamade och jamade och stormen ven och regnet vräkte ner, och även om hon satt skyddad under taket tyckte jag synd om henne, men hoppades att hon skulle gå hem snart. Vi ska helst inte ta in katter hemma eftersom G är allergisk. Och tänk om den aldrig vill gå ut sen? Och vi har ju ingen kattlåda... Jag kikade genom fönstret, och där satt hon och jamade och tittade på mig med stora gula ögon. Jättesöt katt, liksom flammig, mörkbrun med ljusare fläckar. "Den har halsband på sig" sa jag till G. "Vi kanske kan ringa...?" Sen klarade jag inte att höra det eländiga jamandet längre, utan förbarmade mig över katten och ville släppa in henne, men då var hon skygg och tordes knappt. Det tog en bra stund innan jag fick in henne och kunde titta i lilla kapseln på halsbandet, men där fanns ju ett telefonnummer. "Vi har hittat er katt" "Ååå, vad vi har letat! Jag kommer direkt!" Karlen i andra änden var överlycklig. Det visade sig att de bodde 500 m längre bort, så Skroppan, som hon visade sig heta hade väl helt enkelt vägrat att gå hem i ovädret. Det var mer effektivt att sätta sig och jama hemma hos oss i en timme. Hon hade nog hunnit flera varv fram och tillbaka om hon gått direkt istället, men jag förstår henne.
Torsdag 31/10-02
Jag har fått klagomål på att jag inte uppdaterat sedan helgen, så det är väl bäst jag skärper mig. Nå, resumé: Fredag kväll var de stora små liven på sitt första skoldisko. Halloween-disko. Det skulle hålla på från 18-21, men strax efter åtta ringde de och ville komma hem. Kompisarna hade gått hem och de hade fått huvudvärk av oväsendet. Jag förstod dem, jag fick huvudvärk bara av att gå in i hallen och hämta dem!
Lördag morgon vräkte regnet ner och en Stockholmsresa stod på programmet. För MIG, familjen fick stanna hemma. Jag skulle hälsa på världens bästa Anna, och färden påbörjades vid Anundshög. Lillforden fick agera färdmedel. Den höll hela vägen dit (och hem också, så det så). Redan före elva var vi hemma hos Anna och gjorde oss i ordning för en dag och en natt på stan. Tunnelbanan gick i snigelfart, men har man en Adonis på sätet mittemot så gör det inte så mycket. Dessutom hade vi ingen brådska.
Lunch åt vi på en indisk restaurang i Kungshallen, Chicken Ginger, mums! Sen skulle vi försöka vara tjejaktiga och gå och shoppa. Vi gick in i varenda affär i PUB vid Hötorget, sedan hade vi ledsnat och åkte till Nordiska museet istället. Först fika. Usel service, ordinärt kaffe och ljuvliga chokladbiskvier hade de där. Och skruvade karameller i strut, det var jag ju tvungen att köpa. Sen började vi uppifrån och tittade på varenda utställning i hela muséet. De bästa var den tillfälliga "Möblerade rum" och den som heter "Dukade bord". Största besvikelsen var folkdräktsutställningen. Jag trodde att det skulle finnas gamla dräkter (vilket det fanns), och nya, sådana man syr nu, men ack, intet sådant. När klockan var fem och muséet skulle stänga så tog vi en planlös promenad in mot stan i den mjuka höstliga fukten. Vad skulle vi nu hitta på till klockan tio när vi skulle vara på Tuckens källare på söder?
Vi bestämde oss för att i sakta mak barhoppa oss upp till söder. Först gick vi till Wirströms, en pub i gamla stan, där det var sport på TV och engelska bartenders. Vi fick skäll för att vi betalade var för sig när vi var ute i sällskap. "Aren't you friends?!" Sen var det dags för Movitz, där vi var på dagboksträffen i augusti. Jag hittade till och med dit! Croque Monsieur och en öl där också, djupa diskussioner om nya och gamla kärlekar, och mindre djupa om ämnen som definitivt inte lämpar sig i tryck. Sista stoppet innan slutdestinationen var Tiffanys, fast det var lite för glassigt på nåt sätt.
Väl installerade på Tucken (vetesjutton vad det heter egentligen) tyckte vi att MO kanske skulle vilja lyssna på blues med oss, men han hade minsann barrikarderat sig ute i skogen på nån fin fest. "Men hallå, jag är arrangör, och jag är i Tumba! Jag kan inte komma!" och så ett gäng mer eller mindre väl valda ord. Klockan tio började det schemaenligt låta bluesigt från källaren, så vi gick dit. Helt suveränt bra! Vi lyssnade på de duktiga musikerna i Mercury blues band och studerade publiken, eftersom vi inte såg bandet. Det var alla typer av människor där, både musiker som bara lyssnade och så vanligt folk som lyssnade och drack öl. Speciellt utmärkte sig Negressen, nykter och med öronproppar, som var där i utbildningssyfte, Collegetröjan, som skulle kunnat döda för att komma i närheten av Anna, Snaggen som satt för sig själv och inte pratade med någon alls, och så Dansbandshåret med en allmänt slemmig framtoning.
Vid tiden för sista pausen kom vi i samspråk med två herrar som visade sig vara engagerade i föreningen (Stockholms Bluesförening). Den ene var agent för ett bluesband som även spelar på Village i Västerås ibland. Det var verkligen jättetrevligt att sitta där och prata med folk som inte försöker ragga upp en, mycket befriande.
Vid tvåtiden insåg vi att det inte skulle bli några fler extranummer och reste oss motvilligt för att åka hem, den långa, långa tågresan hem, som inte alls verkade lockande i det läget. Lösningen visade sig vara att somna på tåget. Då blev resan ännu längre. I Hässelby strand var det nån som petade på mig och frågade "Ska ni av eller?" "Huh? Var är vi? Vart ska vi? Vi är på ändstationen, bäst att kliva av" (Mycket intelligent, inte...) När vi väl kom på att eftersom tåget står på ändstationen, kanske vänder det tillbaka samma väg, (Intelligent slutledning), då hade det såklart redan åkt. Och där stod vi, i Hässelby strand, en blåsig natt i oktober. Klockan var å andra sidan fortfarande två, tack vare vintertiden, men ingen taxi fanns att uppbringa på första taxibolaget. Andra bolaget hade faktiskt en taxi och så småningom snubblade vi in hemma hos Anna, när klockan blev tre andra gången...
På söndagsmorgonen mådde jag förträffligt och insåg att det nog varit ett intelligent drag att bara dricka öl. Halvtolv var jag tillbaka hemma i Tillberga, på sonens innebandymatch. G var impad. Och när jag kollade mailen på eftermiddagen hade jag fått post från Agenten.
<A HREF="http://home.bip.net/maria.vabulis>Startsidan