Utan mörkret behövs inte ljuset

Personligen har jag ibland haft mycket svårt att acceptera det begrepp vi kallar synd, åtminstone om man ser synd som ett antal uppställda konkreta exempel. För att jag skall kunna acceptera synden som befintlig så måste jag också samtidigt erkänna mig själv som en syndare. Det är svårt. Visserligen ber jag ofta om syndernas förlåtelse. Men bekänner jag mig då verkligen som en syndare?

Synd är ett starkt begrepp som är svårt att förstå och förklara. Men trots det så måste det finnas, annars skulle jag inte behöva Guds förlåtelse. Guds arbete med mig skulle då bli helt onödigt. Gud är så förnuftig och rationell att han inte behöver ge mig förlåtelse, om det inte fanns något att förlåta.

Vad är då synd? Det är en mycket svår fråga, och den förklaring jag skall försöka ge får inte ses som någon generell och fullkomlig förklaring, utan snarare som ett försök till en definition som kan gälla för mig i mitt liv. För jag tror inte jag skulle inte kunna leva som en kristen utan att ha en fast uppfattning om vad synd innebär. För hur skall jag annars kunna be om syndernas förlåtelse och hur skall jag annars kunna uppskatta den?

Synd för mig ligger på ett mycket djupare plan än ett antal uppstaplade livsregler. Syndens djup och innersta väsen, ligger för mig i det sätt, på vilket jag vänder mitt fokus ifrån Gud. I samma stund som jag strävar efter tillfredsställelse av mina egna behov och önskningar, och samtidigt vänder mitt fokus ifrån Gud, närmar jag mig synden.

Något som för mig i mitt liv kan ses som en synd är uppskattningen av mina prestationer. Jag som alla andra behöver uppskattning för att växa och bli självsäker, men problemet ligger i när jag så starkt eftersträvar uppskattning så att jag lever mitt liv för denna. För att mer konkret förklara mitt resonemang så skall jag försöka mig på en liknelse. I mitt hem så har jag, som många andra, en hel del blommor och växter. Förra året hade jag två stycken murgrönor och under mitt jullov skulle en god vän vattna dem åt mig. När jag kom tillbaka ifrån jullovet hade en av dessa vissnat och dött. Att den hade dött berodde inte på vattenbrist utan på motsatsen, den hade fått för mycket vatten. Den andra däremot hade fått lagom med vatten och var stor, grön och fin. På det sättet vill jag förklara hur uppskattning av mina prestationer kan leda till att jag ur ett andligt perspektiv dör, medan en lagom dos med uppskattning stärker mig och låter min självkänsla växa.

Det handlar om att finna den rätta balansen. Uppskattning är bra och det behöver jag, men problemet uppkommer när min strävan efter uppskattning blir så stor att hela min existens går ut på att nå den. Jag strävar så starkt efter den, eftersom den ger mig tillfredsställelse. Det är här synden tydliggörs. I samma stund som någon av mina handlingar upptar hela mitt fokus i min existens, och jag lever mitt liv för att genom dem få tillfredsställelse. Så begår jag en synd. Handlingens art i sig är betydelselös. Det är mitt underliggande syfte som är det viktiga.

Naturligtvis finns det handlingar som ur en ren moralisk synvinkel utan eftertanke kan förkastas. Dessa kan även direkt bedömas som syndiga. Men mitt resonemang går inte ut på att beskriva eller ta upp dessa handlingar. Utan vad jag vill tydliggöra är att handlingar som vid första anblicken varken ses som syndiga eller omoraliska, kan ha ett underliggande syfte som gör dem till synd. För mig handlar det om att få nya ögon för att se på mitt liv ur en mer kritisk synvinkel.

Samtidigt som jag för mig själv försöker ge en förklaring på synden, så blir min kristna tro mer befäst och stark i mitt liv. Genom att se på synden ur en djupare dimension, så får jag också upp ögonen för den underbara och otroliga gåva som Guds förlåtelse är. Precis på samma sätt ger mig vetskapen om att det finns en kolsvart natt, ljuset en större betydelse än om hela livet vore dag. Jag är medveten om att mitt resonemang kan ses som pessimistiskt, men för mig är det i högsta grad optimistiskt. För det lyfter det faktum, att Gud ger oss förlåtelse för alla våra synder oavsett karaktär, till ett mycket högre plan än det tidigare har varit för mig. Förlåtelsen är Guds gåva till mig när mitt ofullkomliga människoliv tappar fästet. Den ger mig nytt andligt liv när jag genom mina synder vissnar (för att knyta an till mitt tidigare exempel) och dör. Den gåvan är onödig om jag inte kan se synden i mitt liv. Det skulle vara lika onödigt som om ljuset skulle finnas till utan att det fanns ett mörker.

Mats Holmberg © 2000.

<