Alla historier börjar med ett litet infall man får. I fallet med "Förföljare", som ju
är en rysare, gick det till på följade vis:
Jag vill minnas att det var kring julen 1998. Jag och min kompis Mathias Gullmak (som är
en mycket frekvent medarbetare i alla filmer jag gör) hade just avslutat en mycket hastig
produktion kallad "Monstret på Tvingheden". Som titeln kanske antyder var detta
inte den mest seriösa filmen i världen. I korthet (f ö tror jag inte man kan beskriva
denna filmen i annat än korthet) handlade den om två stenhårda killar som satt ute på
en hed och sniffade lim, men föga anade de att ett hemskt monster lurade i buskarna.
Sedan följde en massa skrik, våld och skottlossning (alla som sett en film från Hongkong vet
vad jag pratar om).
Vi visade denna filmen för en av medialärarna på dåvarande
Chapmanskolan i Karlskrona. Han föreslog att vi skulle försöka bygga upp handlingen
lite mera (vilken handling? frågade vi oss själva). Nåväl, eftersom vi inte hade
något bättre för oss bestämde vi oss att göra ett s k anslag. För er som inte
studerar film kan jag berätta att ett anslag är vad som ska leda publiken i filmen och
få dem intresserade. För det mesta filmens första fem minuter. Vad det gäller "Monstret på Tvingheden"
så skulle anslaget bestå av en där två stenhårda killar 100 år tidigare skulle sitta och dricka
hembränt i en stuga och förtälja legenden om monstret som vart hundrade år hoppar fram
och dödar ungdomar på heden.
En lika kall som mörker vinterkväll
åkte vi ut på ett kalhygge för att spela in ovan nämnda scen. Snön hade fallit
oavbrutet under dagen och gjort den smala vägen ganska svårframkomlig. Både Mathias och jag visste
att det fanns en gammal stuga ute på kallhygget som stått där i säkert tjugo år.
Denna stuga skulle tjäna som skådeplats för scenen vi skulle spela in. Men då vi
körde vägen fram i det mörka vinterlandskapet började vi bli mer och mer fundersamma;
var var nu stugan någonstans? Den hade ju stått här så sent som i förra veckan...
Efter en halvtimmes letande bar det sig inte bättre
än att vi fick överge bilen och leta till fots. Eftersom bara jag hade kängor var det
jag som fick pulsa
ut i den meterhöga snön, och utrustad med en ficklampa försöka hitta stugan. Och det
var när jag gick därute i snön, men fötter som mer och mer började närma sig nollgradigt och
ett ficklampsbatteri som började bli mer och mer redo för holken, som jag fick en idé. Snön glittrade
i nymånen och en hel del bisarra skuggor fanns ute i landskapet. Tänk vilket bra ställe för en mördare att
ligga på lur. Så vad sägs om en scen där några filmare ger sig ut en sen kväll för att spela in en scen till en rysare -
för att sedan bli brutalt mördade...
Och bara för protokollets skull ska jag få be att få tillägga att denna idé verkade hyfsat originell vid denna tidpunkt - 1998. Men tiden går oerhört fort,
och mitt i skräckfilmsvågen som då rådde kom det plötsligt en hel drös med historier om filmakare som blev jagade av mördare, häxor och diverse psykopater.
Men när detta hände var vi redan mitt i inspelningen, och att börja göra om manuset då har förmodligen gjort större skada än nytta, så vi fortsatte som planerat.
Sedan är det upp till var och en att avgöra vem som snodde vems idé.
Stugan vi skulle använda till "Monstret" hittade vi aldrig; det visade sig att den
hade blivit riven dagen innan (efter att ha stått där i ungefär två decennier). Så vi
fick skippa det elementet i scenen och istället spela in utomhus, vilket visade sig fungera lika bra.
Men som sagt, med mig från allt detta hade jag fått
den allra första idén till en ny film. Jag skulle kunna skriva det första fröet till berättelsen, men vill avhålla mig från att låta alltför pretentiös.
"Förföljare" skulle komma att bli en film som skulle innebära mycket glädje, men
också otaliga prövningar. Prövningar som aldrig verkade ta slut...
OVAN: Simon (Dimtri Latorre) och Johnny (Peter Larsson) letar efter stugan där deras film ska utspelas
