Det är självklart väldigt individuellt hur lång tid det tar att skriva ett manus.
I mitt fall brukar det ta några månader att få ihop tillräckligt med bra idéer för att kunna skriva
ett första utkast. Personligen brukar jag inte fördjupa mig allt för mycket i research. Självfallet måste
ju historien stämma någorlunda överens med verkligheten, men jag känner att om man gräver ner sig allt
för länge i detaljer så är det en risk att man tappar lusten för historien helt och hållet. Men återigen,
alla har sin egen åsikt om sånt här och jag tycker inte det finns några exakta sanningar. Skulle det finnas
får nu gärna sända mig dem.
Redan från början utgick jag från att det jag nu höll på med skulle bli en långfilm. Och ska
man göra en långfilm betyder det oftast att man har minst ett års arbete framför sig,
och då vill det till att man har ett bra manus att bygga på.
Som jag nämnde i en annan sektion så var detta en tid då skräckfilmen, och kanske framför
allt dess subgenre slasher-film, upplevde en renässans. Det började med
"Scream", sedan kom "Jag vet vad du gjorde..." och "Scream 2" tätt efter. Sedan forsade skräckfilmerna fram
som en vårflod. Vissa var rätt bra, andra inte.
Jag ska erkänna att jag fastnade lite för denna vågen och bestämde mig för
att också göra en skräckfilm. Folk var ju inte sena med att framföra åsikter om att jag skulle satsa på något mer
originellt. Och vet ni vad? Det är full möjligt att de har rätt. Skräckfilmer kan vara ganska enahanda, och det
är sällan det kommer något som verkligen är revolutionerande. "Scream" är väl det bästa på senare år. Uppföljarna
tyckte jag inte alls höll måttet. Nu ska jag inte påstå att "Förföljare" var i klass med "Scream",
men när all röken hade lagt sig tycker jag nog ändå att den höjde sig över medel. Dessutom är jag ju fortfarande ganska
ung, och ville vänta ett tag innan jag gav mig på för tunga saker.
Så, hur gick det till att skriva manuset då?
En viktig sak att fundera över är om man ska ta
filmen på allvar eller inte. Låter man bli att ta filmen på allvar kan man lättare
komma undan med till exempel filmfel och dåliga skådespelarprestationer; man har ju
redan förklarat för publiken att detta inte är en speciellt seriös film, så vad
skulle de ha att klaga över? Men jag tog tidigt beslutet att filmen skulle vara av det
seriösare slaget. Men det innebar ju naturligtvis en ganska stor risk: blev filmen dålig
så skulle ett misslyckande kännas oerhört bittert, och genast få kalkonfaktor.
Ett annat problem med att göra en seriös rysare i
Sverige är att publiken har en mycket lägre toleransnivå för ovanliga händelser här
än vad de har för film som utspelas i till exempel Amerika. Detta tror jag beror på att
vi i Sverige har en känsla av att detta är ett ganska tråkigt land, sålunda kan vi
inte acceptera filmer som handlar om till exempel mord, biljakter och enorma
skottlossningar, i alla fall inte på ett seriösare plan. Undantaget skulle väl vara
polisfilmer, men poliser ser vi ju varje dag och antar att de nog trots allt lever ett
ganska äventyrligt liv (illusionen hjälps tveklöst på traven av amerikanska filmer).
Men detta är som sagt bara min teori.
Okej, detta var inte någon svensk polisfilm, så hur
bar man sig åt nu då? Vad jag försökte göra var en överenskommelse med publiken:
detta skulle vara Sverige, fast ändå inte det djupt verklighetsförankrade Sverige. Här
skulle det vara höst oavbrutet och regn den mest populära väderleken. Här skulle det
kunna finnas maskerade seriemördare som jagade folk. Förstå mig rätt: det skulle vara
realistiskt, men inte alltför realistiskt.
En regning kväll (jag hade tänkt att det skulle vara
snö från början, men det gick inte att genomföra) ska tre ungdomar åka ut i skogen
för att spela in de första scenerna i sin rysare "Förföljare". Innan
kvällen är till ända har två av dem blivit mördade. Tjejen - Nina - lyckas undkomma,
men hela hennes tillvaro faller samman efter den kvällen, då en av de mördade var hennes
pojkvän. Det enda hon vill göra nu är att få fast mördaren, och hennes vänner lovar
att hjälpa henne. Detta var anslaget.
"Jaha, och vad är så originellt med detta?" frågar ni er.
Tja, kanske inte så värst mycket. Men eftersom jag såg en hel del skräckfilm innan jag började
skriva manus noterade jag att det är väldigt sällan som huvudpersonen - i detta fallet Nina - lider en personlig
förlust alldeles i början av filmen. Som regel är det en för handligen oviktig person som är den första som åker, sedan kommer
faran (psykopaten, monstret, eller vad det nu må vara) närmare huvudpersonen allteftersom handligen går vidare. I detta fallet hade
nu huvudpersonen ett personligt motiv att få fast mördaren redan från början, vilket jag tyckte verkade mer intressant.
Nu har vi kommit till det här med rollfigurerna. Jag ville helst inte
att filmen bara skulle vara frågan om ett par tråkiga stereotyper som bara var skapade för att ta sig en kölapp
till mördarens värld.
Jag tyckte det var viktigt att alla personer i historien fick
någon slags inre
demon; ett hot mot dem förutom mördaren. Tanken var att kampen mot mördaren skulle
löpa parallellt med att de försökte komma tillrätta med sig själva. Det var inte helt
lätt att skriva en sådan historia, men jag tyckte att filmen blev lite intressantare då,
än om huvudpersonerna bara gick runt och verkligen tiggde om att få en kniv i ryggen.
Det är faktiskt ganska svårt att skriva en rysare,
upptäckte jag snart.
Förutsättningarna är ju att karaktärerna förr eller senare ska bli ensamma så att
mördaren kan få en chans att sätta efter dem. Men det är just vägen fram till att få
människorna ensamma som är den knepiga biten. Hur många gånger har vi till exempel
inte suttit och ropat åt TV-n/bioduken att så där som han/hon gör är så jäkla
korkat och så skulle vi själva aldrig göra?
Det är väldigt frestande att låta karaktärerna
göra något korkat så att man på ett lätt sätt kan låta mördaren få tillfälle att
jaga dem. Men det håller inte i längden om man innan dess har påstått att
karaktärerna ska vara intelligenta. Därför försökte jag få karaktärerna till
ställen där de normalt sätt skulle vara ensamma. En av dem jobbar till exempel på
stadsbiblioteket, och får väldigt ofta gå ner i källaren för att hämta böcker.
Varför inte låta mördaren lura där? Sedan kan man ju naturligtvis fråga sig hur
mördaren lyckades komma ner i källaren obemärkt och hur länge han behövde sitta där och
vänta på att offret skulle behaga dyka upp. Men jag har märkt att om man ska är oavbrutet
logisk, skärskådar varenda händelse in i minsta detalj och försöker förklara allt, då slår man
till slut knut på sig själv.
Vem vet, kanske mördaren hittade en schysst bok i biblioteket som han/hon satt och läste i
väntan på offret?
Nu när jag nämnde biblioteket kommer jag ju osökt in på att berätta var jag fick idén till den
scenen jag just beskrivit. Det var nämnligen så att jag strax efter gymnasiet praktiserade lite grann
på Karlskrona Stadsbibliotek. Nere i källaren har de en ganska kul labyrint av bokhyllor, som man
dessutom kan skjuta fram och tillbaka. Dessutom är det inte så ofta folk därnere, så tänk vad som skulle
hända om man blev attackerad. Ja, ni förstår själv hur jag tänkte.
När vi ändå är inne på rysligheterna, som trots allt är vad folk vill se om de kollar in en film av det här slaget,
fick jag inspiration till av sådana saker som man ofta funderade på när man som liten släckt lampan på natten: vad
finns under sängen, vad finns i garderoben och vad var det som lät utanför huset? Var det regnet, eller något annat?
Mera om rysligheterna: Jag tror att filmmördarnas
fackförening snart kommer att lämna in en protest mot dagens IT-samhälle, för någon
värre fiende till psykopater tror jag inte finns. Borta är dagarna då folk lyfte luren
till telefonen i det gamla huset och fann att linjen var död; numera verkar varenda
mellanstadieelev med självaktning ha en mobiltelefon. Således är det aldrig några
problem att ringa efter
hjälp. Lösningen på detta var att utsätta karaktärerna för sådan fara att även om
de ringde efter hjälp skulle de vara döda innan den nådde fram. Sedan finns det ju
också dålig täckning på abonnemangen, något som säkert ni som har *fyll i valfritt
strulabonnemang själv* har erfarenhet av.
Slutligen måste jag ju belysa problemet med mördarens identitet. Jag kan ju inte gå in
på denna lilla detalj för noga om du som nu läser detta har lust att se filmen. Men jag
kan väl säga så här: jag gillar inte när filmmakare totalt för publiken bakom
ljuset, och alla de som betett sig som starka kandidater till tvångströja hela filmen
igenom visar sig vara oskyldigare än nyfödda lamm, och mördaren istället visar sig
vara den kille/tjej som varit med i kanske totalt 3 scener och som nu helt plötsligt
hoppar fram ur skuggorna och berättar hur denne faktiskt är hjältens/hjältinnans sedan
länge försvunna släkting X som nu är tillbaka för att hämnas eftersom A såg till att X
fick en taskig barndom med hjälp av B och C, då de stod under inflytande av onda mostern Y.
Följer man med i handlingen ska man kunna räkna ut
vem mördaren är, tycker jag. Men det ska naturligtvis finnas många som har motiv. Under
manusskrivandet bytte mördaren identitet ett antal gånger tills jag hittade den lösning som
kändes rätt. Av de jag har pratat med var det ingen som prickade in mördarens identitet när
de såg filmen. Men trots allt kände de sig inte lurade. Vilket ju var precis vad jag ville.
OVAN: Johnny (Peter Larsson) ger sig iväg från bilen.
NEDAN: Vilken rysare är komplett utan åska? Sommaren innan inspelningen bjöd på många
fina åskväder som jag passade på att filma. Här dansar det ovanför Tvings kyrka.
