Under juni månad 1999 hade jag fått beskedet att jag blivit antagen till medialinjen på Jämshögs folkhögskola. Således började jag genast hoppas att jag skulle kunna använda deras utrustning till inspelning. Detta visade sig dock vara omöjligt då de - åtminstone vid denna tidpunkt - hade som policy att inte låna ut kameror till folk som inte gått på skola under minst någon månad först, trots att de kände mig. Så den idén gick i stöpet.
Det enda som återstod var att köpa en egen kamera. Dels på grund av ovan nämnda anledning, dels för att jag började inse att även om jag senare skulle kunna låna en kamera av folkhögskolan skulle jag vara tvungen att låna den konstant i över ett halvår, och då skulle ingen annan på skolan kunna få tillgång till den, eftersom jag skulle hålla till i Karlskrona och omöjligt skulle kunna köra 20 mil var eller varannan dag för att lämna kameran. En egen kamera skulle kunna göra det hela lite lugnare.
En Mini-DV framstod omgående som det självklara kameraalternativet. När man är student är ju ens ekonomi inte direkt på topp, men jag lyckades få en Panasonic NV DX100 på avbetalning. Fördelen med denna kamera var att den var av 3CCD-typ, vilket betyder att den hade ett separat datachip för varje grundfärg i videobilden (rött, grönt, blått) - detta var i princip ett måste om bilden skulle bli riktigt bra. Självklart finns det bättre kameror på marknaden, men med den pengasumman jag hade visade sig mitt val vara helt klart prisvärt. Dessutom hade den en färgsökare, vilket öppnade stora möjligheter att få bra kontroll över vitbalansering. Nackdelen med kameran var möjligen att objektivet gav en ganska snäv vinkel, vilket gav bilden en smått klaustrofobisk känsla. Detta visade sig faktiskt gynna filmen i slutändan, men det var ibland knepigt ur inspelningssynpunkt; eftersom vi inte hade några studior befann vi oss ofta i trånga rum, och då hade man gärna haft lite mer vinkel att jobba med. Jag fick tillfälle att prova ett vidvinkelobjektiv som man kunde skruva på direkt på kameran, men jag tyckte inte det gav riktigt tillfredställande resultat.
Tidigt bestämde jag att jag gärna skulle vilja kunna göra kameraåkningar också. Under tidigare projekt har jag bland annat provat att använda rullstolar, men det blir tyvärr lite för vingligt för att man ska kunna bli nöjd. Jag har hört talas om folk som använder till exempel varuvagnar, men de är ofta så slitna att de inte rullar speciellt jämt. Jag bestämde mig därför att bygga en egen kameravagn (en s k dolly). Jag gjorde en ritning och åkte sedan och köpte nödvändiga artiklar för bygget. En av teammedlemmarna kände några elever på gymnasieskolans industriprogram, så de hjälpte till att svetsa ihop handtag till vagnen. På det hela taget blev bygget ganska billigt och fullt dugligt, åtminstone så länge den kördes på plana ytor. I större inspelningar använder man ju en vagn på räls, men det kostar lite för mycket att hyra för att vi skulle ha råd.
Vad det gäller ljussättningen blev vi ganska begränsade. Jag hade möjlighet att låna två stycken redheads på 800 W från skolan, och tillsammans med lite skrivbordslampor var det ungefär vad vi hade att tillgå, förutom det naturliga ljuset då. Men just begränsningarna gjorde faktiskt jobbet med foto ganska kul. Hade vi haft tillgång till hur många lampor som helst tror jag vi lätt hade överarbetat ljuset.
Mördarens dräkt var ganska kul att sätta ihop. Jag fick lov att friska upp mina kunskaper från syslöjden och med hjälp av en man i Karlskrona som hyr ut teaterrekvisita syddes två svarta lakan ihop till en dräkt. Detta blev väldigt mycket billigare än att köpa svart tyg i rena textilaffärer.
Att välja en mask till mördaren var också ganska intressant och vi provade en del olika alternativ. Jag kan berätta att i t.ex. den masken som används i "Scream" ser man knappt någonting, vilket gäller för en hel del andra gummimasker också. Jag undrar hur mördare i filmer bär sig åt egentligen. Man kan snabbt dra slutsatsen att det mest logiska valet av dräkt har mördaren gjort i "Prom Night", där han helt enkelt använder i rånarhuva för att maskera sig. Men å andra sidan ser det ju inte speciellt kul ut. Så till slut valde vi ett par masker som man visserligen knappt såg någonting i, men det visste ju ändå ingen, förutom ni då. Det viktiga var att det såg snyggt ut. Senare skulle det dock visa sig lite problematiskt i slagsmålsscenerna, men så länge det var välkoreograferat var det inga problem. Men för säkerhets skull hade vi aldrig kniven med under slagsmålen, för det hade varit en onödig risk. Apropå kniven, så valde vi hade en smått gotisk utformning, vilket visade sig rätt så originellt och lyckat.
Vad det gäller filmkläder, bortsett från mördardräkten då, så skulle jag komma att be skådespelarna använda sina egna paltor, dock sådana som inte var för färgglada. Blått, grått och svart var det främsta önskemålet. Detta skulle visa sig skapa en del andra problem, men mer om det senare.
Det här med polisuniformer förtjänar också en omnämning: polisen har som policy (hatade verkligen policys vid det här laget) att inte låna ut uniformer till filminspelningar såvida inte poliserna själva figurerar i filmen och kontrollerar så att det inte ställs i dålig dager. Och att få poliser att vara med i vår lilla film, när polisen resurser är minst sagt knappa, gick inte att genomföra (med några undantag skulle dock komma senare). Därför fick vi, i början åtminstone, använda oss av civila poliser istället. D v s skådisar i vanliga kläder.
Och på tal om skådisar - nu var det dags att få tag i just sådana...