Inspelningens början ägde egentligen inte rum efter att vi skaffat skådisar. Jag, Mathias (från "Monstret") och David Tärnudd började under sommarmånaderna att arbeta med ett hisslagsmål mellan mördaren och en vaktmästare. Platsen för inspelningen var en av gymnasieskolans stora lasthissar, som jag tidigare använt en del då jag jobbade på skolan i några månader, och därifrån kom idén. Inspelningen i hissen hade ju självklart sitt knippe problem. Trots att slagsmålet var väl inövat såg David inte speciellt mycket i masken, så vi fick bygga om den lite på plats. Sedan var det strikta regler på att denna hiss absolut inte fick användas får personligt bruk, utan bara om stora lass med varor skulle fraktas upp eller ner i byggnaden. Således fick vi vara väldigt diskreta med vad vi gjorde, och bara sätta igång hissen då bilden krävde det. David är tränad i jui-jistu, och slängde sig handlöst i golvet när han skulle göra sina fall. Självklart ville jag att han skulle ta det lite lugnare, men han tyckte detta var så kul så han fortsatte nonstop. I slutändan blev scenen ganska bra, men jag var glad när vi kunde lämna hissen bakom oss efter två dagar.
Nu när oktober närmade sig sitt slut var det alltså dags att börja filma på allvar med hela teamet.
Det var tänkt att filmen skulle utspela sig under hösten, så vi skulle försöka undvika all snö i bilderna. Därför skulle vi börja med utomhusscenerna och sedan när snön kom under vintern ägna oss åt inomhusscenerna.
Men denna dagen i slutet av oktober hade jag beslutat att börja med några inomhusscener, eftersom de är en aning lättare än dito utomhus (man slipper för det mesta motorbuller, flygplan och liknande störande faktorer). I scenen, som utspelar sig ungefär mitt i filmen, skulle Tim, skolans hackkyckling, bli trakasserad. Han storebror skulle komma förbi och få syn på vad som pågick och vansinnig kasta sig över mobbarna. Eric, Lucas, Peter och Emmelie var alla duktiga. Några teaterelever fick vara statister. Än så länge inga problem.
Efter första scenen var det dags för att gå till ett av klassrummen (som jag tidigare på dagen ordnat så vi kunde vara i). Här skulle rollfigurerna Tim, Tom och Dan sitta ensama och diskutera vem mördaren kunde vara. Nu började dock den problemfria tillvaron breda ut sina vinga och flaxa iväg...
Naiv som jag var trodde jag att vi skulle hinna spela in hela denna scenen på en kväll, men ack som fel jag hade. Mikrofonen började plötsligt att brusa mystiskt. Kameravagnen började gnissla och vingla som en full sparv. Skådespelarna glömde sina repliker. En dator, som spelade en viktig roll i scenen, skulle transporteras över av en kille som aldrig dök inte upp. Jag fick åka och hämta honom, eftersom jag var den enda med körkort. När väl datorn var på plats i klassrummet så fungerade den inte. Jag råkade bli utelåst från skolan efter att ha sprungit ner i bilen för att hämta mer batteri till kameran. Detta gjorde att jag tvingades springa upp på taket på en byggnad som vette mot klassrummets fönster, och därifrån vinka till de andra att de skulle släppa in sin regissör. Till slut såg dom mig. Jag skulle kunna fortsätta, men ni förstår nog i stora drag hur det såg ut. Med den kunskap jag har nu kan jag säga att jag aldrig lagt upp planeringen och scenutformningen på det sättet jag gjorde. Som det senare blev så filmade vi de viktigaste bitarna på datorn i separata bilder hemma hos mig, och således behövdes den inte släpas med.
Efter några timmar i klassrummet så insåg jag att vi aldrig skulle hinna klart scenen, så det var lika bra att avbryta. Mörkret hade lagt sig utomhus och stämde inte alls med när vi började filma. Jag var totalt utmattad och detta var bara första dagen! Man kunde önskat sig en lugnare start, tycker jag. Denna dagen skulle även komma att jävlas retroaktivt, eftersom det visade sig att ljudet hade blivit förstört på grund av den jäkla mikrofonen, så vi fick lov att lägga på dialog i efterhand.
Men nu var inspelningen i alla fall igång.
Karin var den som stod på tur att göra sin filmdebut några dagar senare. Scenen var när hon kommer hem från sjukhuset och på vägen upp till sin lägenhet känner hon att någon förföljer henne.
Det finns en tillfälle på hösten, som varar bara någon vecka, där trädens löv antar de mest fantastiska färger medan de fortfarande sitter kvar. Detta ville jag gärna kunna utnyttja, så skulle vi spela in scenen var vi tvugna att göra det nu. Jag hade tänkt att det skulle regna i denna scenen, men naturligt regn var ju självklart inte något man kunde hoppas på. Därför tog vi till den gamla hederliga trädgårdslangen och riktade den upp mot himmeln. Och med hjälp av ett speciellt munstycke så föll vattnet tillbaka på marken ganska spritt och gjorde en övertygande effekt framför kameran. Fast det finns ett ställe där jag själv tycker att det är ganska uppenbart att vi använder en slang, men hittills har ingen annan kommenterat det. Ser ni filmen får ni se om ni kan finna det.
På pappret ser det alltid så enkelt ut att göra: vi skulle kunna rikta vattnet lite framför kameran så att jag inte får något på mig när jag filmar, sedan kan jag ropa till de andra när de ska stänga av vattnet. Men i verkligheten får man ändå vatten på sig, och ljudet från munstycket på slangen gör att det blir väldigt svårt att kommunicera. Summan av allt detta blev att jag som kameraman blev väldigt blöt och frusen och ingen hör vad jag säger. Men tja, scenen blev ju bra trots allt.
Efter regnscenen förflyttade vi oss in på min pappas läkarmottagning. Dess utsida hade just tjänat som Ninas bostad, nu skulle insidan tjäna som ett bårhus för en scen ganska tidigt i filmen. Utanför ett av fönstren ställde vi en strålkastare, medan Jonas (som senare har en roll i filmen) hällde vatten på rutan. Detta gjorde att regnet projicerades upp på Karins ansikte och gjorde en rätt snygg effekt. Och eftersom hela scenen bara var ett klipp och en vinkel var det rätt lätt att fuska med stolar och bänkar och få det att se hur som ett bårhus. En liten fuskning med vitbalanseringen på kameran fick det hela att se ganska dystert och blekt ut. Karin skulle här stå och gråta över sin döde pojkvän. Vi tog om scenen några gånger, och till slut tycker jag den blev mycket bra. Med facit i hand kunde hon ju kanske fått en lättare scen första dagen, men jag tyckte det var lika bra att få denna scenen gjord när vi hade chansen, och hon klarade det jättebra. Min pappa skulle först vara obducentens röst, men vi tvingades dubba honom till slut eftersom han hela tiden glömde replikerna.
Nåväl, det var en ganska bra dag på det hela taget.
När jag tänker tillbaka på inspelningen och kollar mina anteckningar noterar jag att många av scenerna som vi tog under november filmade vi senare om i slutet av inspelningen. Dels för att skådisarna var bättre och dels hade jag lärt mig vad kameran klarade och inte klarade.
Just det där med att göra om scener finner jag vara ett stort dilemma. Självklart är det bra att man får chansen att förbättra materialet, men själv känner jag att det kan leda mig in i en spiral där man hela tiden förbättrar saker och ting och aldrig blir nöjd. Någonstans på vägen måste man till slut nöja sig med det man har. Annars blir man aldrig färdig. Men jag vill minnas att det är George Lucas som har sagt att: "En film blir aldrig färdigställd, den blir bara övergiven."