När jul och nyår hade kommit och gått
var det så dags att börja filma på nytt. Och ska jag vara helt ärlig kändes det inte
som det allra mest tilltalande konceptet i världen efter alla strapatser man hittills
upplevt. Men så är det med filmande - ibland vill man bara att den satansjävlaskithelvetesfilmen ska gå och brinna någonstans. Men man har inget val: vill man att filmen ska
bli klar är det bara att fortsätta.
Men en sak som onekligen hade gått vår väg var vädret
(något som är väldigt ovanligt i filmsammanhang). Detta hade hittills varit en av de
mest snöfattiga vintrarna jag upplevt, och eftersom jag vill undvika att snö
förekom i filmen passade det utmärkt.
Vi började året med att filma några scener som
utspelar sig ganska sent i filmen - mest scener där folk satt och pratade. All
"action" skulle komma senare.
Av allt som är värt att nämna finns en scen i
början, under det s k presentationsmomentet i filmen, där man ska lära känna alla
människor och få reda på hur de tänker gå tillväga för att reda ut problemen som
står för dem. Denna scen utspelar sig i Chapmansskolans stora aula, och den tog runt fem
dagar att spela in (dagar med några enstaka inspelningstimmar styck). Eftersom det skulle
föreställa att huvudpersonerna skulle skriva ett prov samtidigt som de pratade var det
även här viktigt att få in statister. Vi valde elever från mina aktörers klass men
hade bara tillgång till dem någon timme. Således filmade vi den folkfyllda aulan ur
några bestämda vinklar, den övriga tiden filmade vi bara med huvudpersonerna. Men när
man klipper ihop det antar man hela tiden att salen är full med folk. Ett enkelt sätt
att jobba på, som besparar mycket arbete.
Vad det gäller problemet att få poliser med i filmen så löste
sig det problemet till allas stora glädje. Det visade sig att en av aktriserna hade en
svärfar som var polis, och han ställde gärna upp på att filma. Ungefär samtidigt så
upphörde sjukskrivningen för en av poliserna som hjälpt mig i en tidigare film, och
tack vare dessa två herrar kunde vi nu ha riktiga uniformerade poliser i vår film. Dennis och Per; tack ska ni ha.
Arbetet fortlöpte genom vintern och
till den tidiga våren. Jag kände mer och mer hur jag började drabbas av den numera
klassiska utbrändheten. I min iver att göra denna filmen hade jag tagit på mig alldeles för
många uppgifter: först skulle man göra upp tid med skådespelare, sedan
ringa runt till viktiga personer och få deras hjälp med någonting viktigt, sedan samla
ihop all rekvisita som krävdes för scenen, sedan ringa och kolla så att alla
skådespelare inte hade glömt inspelningen, sedan skulle man köra och hämta
skådespelare, köra till inspelningsplatsen, rigga upp alltihopa och i mån av tid också regissera. Denna rutin pågick dag efter dag och verkade aldrig ta slut. Jag
började allvarligt tvivla på att det var film jag skulle syssla med i framtiden.
Ungefär i denna vevan inträffade det numera kultförklarade "tröjproblemet". En av skådisarna hade råkat göra av med en av sina filmtröjor. Och eftersom vi fortfarande hade scener kvar att ta där han använde just denna tröjan så fanns det ingen annat alternativ än att gå ut och försöka hitta ett liknande plagg. I detta fallet var den en svart stickad tröja, så det var inte så svårt. Dock skiljde sig tröjorna lite grann från varandra, men det var det i slutändan ingen som lade märke till.
Efter att detta problem var löst var allt frid och fröjd. I ungefär en månad. Sedan visade sig att en ANNAN av skådisens filmtröjor nu hade blivit glömd på bussen och trots diverse rundringningar var den försvunnen för evigt. Detta var definitivt inte bra, för denna tröjan hade figurerat mycket och vi hade halvfärdiga scener där vi var tvungna att ha den. Till på köpet var detta en tröja med mycket mer sällsynt mönster, och att hitta någon liknande skulle absolut inte bli lätt. Återigen fick vi ge oss ut i klädesbutikerna. Denna gången hade jag inte råd att lägga 400 kronor på en tröja, så jag visste inte riktigt hur jag skulle göra. Efter några dagar hittade vi faktiskt en tröja som skulle kunna dubbla för den andra, om man filmade ur vissa bestämda vinklar. Vi köpte tröjan och använde de fem dagar man hade öppet köp till att filma de nödvändiga scenerna, sedan lämnade jag tillbaka den och sa att den tyvärr inte passade. Pengarna tillbaka. Detta var inte snällt mot affären, det vet jag. Men i situationen vi var i hade jag inget val.
När våren började närma sig hade vi spelat in alla utomhusscener - utom en. Och
skulle vi inte hinna med den innan blad började slå ut på träden skulle det vara
ganska kört. Scenen var inledningen av filmen där personer skulle köra ut i skogen för
att spela in början på en skräckfilm. Det skulle vara natt och det skulle regna. Detta var,
som ni kanske minns, med andra ord den scen som hade inspirerat till hela filmen.
En av mina gamla klasskamraters familj hade ett hus
precis intill skogen, så jag frågade dem om det skulle kunna vara möjligt att låna
elektricitet och vatten från dem under de två dagar (jag trodde) det skulle ta att spela
in scenen.
Om scenerna ute i Aljungen var de mest
krävande är nog inledningsscenerna en väldigt stark kandidat till andraplatsen. Vi fick till att börja med
ordna tillräckligt mycket förlängningssladd för att den skulle räcka en bit in i skogen,
samt en vattenslang som räckte lika långt.
Kommer ni ihåg stormen jag nämnde ovan? Den som hade
dragit in över blekinge strax innan jul? Ute i skogen
kunde man nu se resultaten av den: granar och tallar hade fallit som käglor. Jag har
aldrig sett något liknande. Det såg ut som om någon lagt en bombmatta över skogen, och
mitt på vår inspelningsplats hade en enorm björk lagt sig tillrätta för sin sista
vila. Vi fick dock hjälp att röja upp den värsta bråten, men vid ett tillfälle fick
jag själv ge mig ut i skogen med en såg för att röja bort en enorm grantopp som
knäckts och lagt sig tvärs över vägen. Många sidor av sig själv får man prova
på...
Med förberedelserna klara gav vi oss ut i skogen
och började filma. Trots att vi alla hade regnkläder sipprade vattnet från
trädgårdsslangen sakta med säkert in på bara huden och gjorde inte det hela varmare.
Några gånger kom min mamma och syster upp med kaffe och bullar för att hålla oss varma. Och
mörkret gjorde att rekvisita och liknande inte hittades i första taget
om den skulle råka och försvinna.
Fem dagar tog det att spela in inledningen, och jag
måste ge en stor eloge till Birger Johansson som hjälpte oss mycket mer än vad han hade
behövt göra. Även ett tack till Ingmar Olsson som lånade ut en 100 meter lång
förlängningsladd när en av våra beslutade att börja glappa.
Vi började nu närma oss slutet av inspelningen. Den
1:a april (hitta på er egen metafor) sattes som slutdatum för de flesta av
skådespelarna. För mig återstod dock en liten scen till, så jag skulle inte kunna
komma att fira lika mycket som de andra om vi kom ur andra natten i Aljungen levande...
OVAN: Min pappa (Ulf Olsson) gjorde mycket bättre ifrån sig i rollen som lärare än som obducent. Detta trots att han är läkare till vardags.
MITTEN: Tom (Lucas Carlsson) utanför ännu en brottsplats.
NEDAN: Inspelningen av inledningen visade sig vara långt ifrån en lek. Här syns Nina (Karin Claeson).
