Det som återstod att göra i Aljungen var den slutliga kampen mellan mördaren och de huvudpersoner som fortfarande var i livet. Jag fick än en gång hyra friluftsstugan, men efter detta datumet skulle den vara fullkomligt uppbokad ända tills september. Således var vi tvungna att göra klart alla scenerna på en kväll.
Återigen var det en hop föreberedelser som väntade. Eftersom dessa scener skulle utspela sig efter statisterna försvunnit var det viktigt att återskapa stugan precis som den varit. Dags att ännu en gång samla ihop ölburkar, flaskor chips och jordnötter och lägga allt på samma plats som innan.
Vi samlades inne i Karlskrona klockan 16 och åkte tillsammans ut till Aljungen. Här började vi ännu en gång att arbeta. Klockan gick och gick och vi jobbade och jobbade. Från början var det tänkt att vi skulle vara klara någon gång vid 01.00. Innerst inne trodde jag nog inte det skulle ta så kort tid, men jag fick ljuga lite för de andra så att de skulle gå med på att deltaga (förlåt).
Sakta men säkert framgick det att det inte skulle vara trötthet och hunger som vi skulle vår största motståndare. Vår antagonist var morgonsolen. Vi visste att om det skulle komma att ljusna ute så var allting över - då skulle vi inte hinna spela in alla nattscener.
Efter slagsmålscener, viss irritation, kamp mot trötthet, känsloutbrott och oavbrutet arbete så hann vi ta den sista scenen precis när himlen började skifta nyans till påtagligt ljusare nyanser.
Nu var allting över, förutom det faktum att hela stugan skulle städas - och det var verkligen inget man såg fram emot om man tittade sig omkring. Än en gång kom min familj och hjälpte till. Mamma och Susanna (min syster) körde hem trötta skådespelare medan pappa och jag (som nu hade passat perfekt in i en zombie-film) fick röja upp röran.
Klockan var nog runt nio på morgonen när jag till slut kunde dunsa i säng. Det enda jag kommer ihåg av sömnen var att jag vaknade minst fyra gånger med ett ryck, och fick för mig att jag var kvar i Aljungen och spelade in film.