1947:
Min syster föds. Utan henne ingen jag. Kärnfamilj eftersträvades, 2 barn, en pojke, en flicka.
1949:
Föds.
1952:
Ser min lekkamrat rövas bort av två äldre grabbar. Kommer undan. rundlägger en efterhägsen åkommat: skuld och skräck
1953:
Förälskar mig i Maj, 19. Vill kyssa henne med törs inte fråga, får nöja mej med kramar.
1956:
Skolstarten, trauma, teckning bästa ämne, är fortfarande. Blir själv bortrövad av två 13-åriga flickor, åker upp till deras lägenhet, får höra Little Richard, märkt för livet, morsan hittar mej efter flera timmar. Grunden till ett liv i rock ´n roll är lagt.
1957:
Lämnar stan, flyttar till landet, Saltsjö-Boo.
1958:
Fotbolls-WM, en svartvit tv i villasamhället, stor upplevelse.
1963:
Beatles, She loves you. Revolution.
1964:
Bob Dylan, Freewheelin Bob Dylan, Kosmos ändrar form.
1967:
Summer of love. Det inre kosmos antar häpnadsväckande nya former.
1967-72:
Universitetet. Summer of love, 68-kalabalik, almar, Grön Våg, tillbaka till stan.
1974:
Har mitt sista regelrätta jobb, Får skivkotrakt.
1975:
Debut-LP, Blir rockstar. Ingen känner igen mej. God damn, I´m stil that normal guy. Ser Bruse på koserthuset. Bestämmer mej för att om det ska se ut så ska det ut så.
1976:
JACK.
1977:
Giftemål, barn.
1982:
Öppna Landskap.
1985:
Den vassa eggen. Blir vuxen.
1987:
Slutar dricka.
1988:
Andlig resa.
1989:
Gifter om mej, får barn, bor på Österlen, möter den som knackar på dörren med en naturtrogen Winchester-kopia i handen.
1991:
Dör långsamt mellan juni-sept. Återföds i en bok, saknaden.
1992:
Tar mitt ansvar, produserar själv. Träffar Isabella Nerman.
1993:
Ynnest. Tre barn flyttar till mej.
1993-96:
Utforskar turnélivet som nykter. Tränger allt djupare in i studiearbetet.
1997:
Dör och återföds omedelbart som mej själv strax innan femti, vid god vigör, på väg söderöver i en Bentley Coutinatal Flying Spur årsmodell 57.

Lundell, vem är han?

Kanske har han gått med i VISIR?
Eller har tänkaren Lundell lämnat kammaren för gymmet och börjat bygga kroppen?
Har enmansföretagaren Lundell gått med i SAF och beslutat att satsa på sig själv snarare än solidariteten?
Har revoltören Lundell gjort som Fälldin, dagtingat med sitt inre och modifierat sin revolt till ett mjukt nej?
Svaret är ett hårt nej! Så är det inte. Lundell är densamme. Hans ideal, hans strävan och hans längtan är opåverkade av framgången och åren. Han är fortfarande rebell, även om vissa publikationer hellre framställer honom som äkta make, trebarnspappa, miljonär och husägare. Han är naturligtvis allt det där också, men det ena utesluter inte det andra och rebell kommer han alltid att förbli.

Med rötterna i 60-talet

Lundells ideal har sina rötter i det sena 60-talet. Hur kan han nu plötsligt bli så rumsren och platsa som 80-talets nationalidol? Det har ju ändå hänt en del i folkdjupet under tiden. Honnörsorden i dag är Individualism, Karriär, Kroppskultur, Drogfrihet, Puritanism och kanske till och med Konservatism - d v s raka motsatsen mot vad som gällde för 10 år sedan. Visserligen är det naturligtvis farligt att beskriva en hel generations attityder i några snabba nyckelord, men Per-Uno Frank på Statens Ungdomsråd kan ändå i stort sett skriva under på den här förenklade tidskarakteristiken: "Vad gäller kroppskultur är ju skillnaden uppenbar, och beträffande droger har vi märkt en attitydsförändring inte minst under det senaste året. Det är tuffare att säga nej i dag."
"Individualism tycks också vara mera inne i dag. `Satsa på dig själv` har ju förts fram som ett honnörsord, medan det för ett decennium sedan var `solidaritet` som var honnörsordet framför andra. Attityderna är överhuvudtaget mera konservativa i dag. Under början av 70-talet var vänsterns åsikter mera utbredda bland ungdomar. De åsikterna fick näring av Vietnamkriget."

En sanning åt alla och envar

Också SIFO-chefen Hans Zetterberg, som är en värsting på livsstilar och attityder, håller med om att dagens nyckelord är motsatta mot dem som gällde när Lundell hittade sina ideal. Men han har ingen förklaring till varför 80-talsmänniskan trots motsättningen visat sig så öppen för Ulf Lundell: "Han är ju en stor konstnär med många uttrycksmedel, något av vår tids universalgeni skulle man kunna säga. Jag tror nog att han blivit publikt stor alldeles oavsett det psykologiska klimatet."
Hans Zetterberg har säkert rätt. Men jag tror ändå att Lundell blivit ett extra snäpp större genom att 80-talsfolket tack vare LP-n "Kär och Galen" upptäckt att Lundell lika lite som folket självt står för ett enda schablonartat ideal. Människor med olika åsikter om det mesta har tagit till sig olika delar av LP-n och pratat med varandra om de olika delarna. Det är bra. Lundell representerar en livsstil och idealism som är alldeles odogmatisk och som därför gör de gamla motsatsschablonerna obrukbara. Han skär över alla gränser utan att be om ursäkt. han representerar en livsstil och idealism som skulle skapa lite kaos här och där om den blev dominerande, men ur det kaoset skulle födas ett mera dynamiskt samhälle med plats för mer än en åsikt. Ett samhälle med öppna landskap, där vindarna får fart.

Låten som gjorde honom rumsren

Sången "Öppna landskap" är märkvärdig såtillvida att här skär Lundell över alla gränser i en och samma sång. Han har velat skriva en sång om själsliga öppna landskap, överfört till fysiska termer, och när han är klar visar det sig att alla, varenda kotte, hittar någonting extra i texten att ta till sig. Den som vill ha ett mindre inkrökt samhälle fär sin kampsång. Naturälskaren får sin, liksom älskaren av havet. Myndighetsföraktaren, den lite obstinate, får sitt i frasen "där bränner jag mitt brännvin själv". Fredssträvaren hittar stöd liksom individualisten som vill ha "långt till närmsta hus". Fosterlandsälskaren, enligt schablonen en grundligt konservativ sort, får sitt i strofen "då binder jag en krans av löv och lägger den vid närmsa sten där runor ristats för vår skull nån gång för länge sen".
Möjligen är det så att "Öppna landskap" i själva verket är hela grunden till att Lundell plötsligt blev så rumsren. Kanske tappar han i så fall den statusen om inte också nästa LP innehåller en "Taube-låt" som alla kan ta till sig. Den förlusten skulle han nog ta med jämnmod, men det vore synd om det blev så eftersom det både i salongerna och på barrikaderna finns så många som mår väl av att lära sig se bortom dogmerna. Goda försäljningssiffror för en Lundell-LP innebär att en smula vision sprids i folklagren. De som köper en LP för den fina fosterlandskänslans skull får lite uppvigling mot makthavare på köpet i sånger som "Herrarna" och "Laglös". Och lyssnar de på radio kan de få höra Lundell propagera för att alla bör åka första klass tåg eller flyg någon gång bara för att kunna konstatera vilken anskrämlig samling våra makthavare utgör.

Målet: Att stå utanför

Undrar förresten också vad kulturetablisemangets representanter - de som vill inkorporera Ulf Lundell i sin fina samling - tänker när de hör uttalanden som: "Jag dör hellre än blir en del av det här. Hela min gärning handlar om att stå utanför. Jag försöker slå mot dumhet, overförmynderi, tristess, alla de krafter som försöker hindra oss från att göra våra liv så lyckliga de kan bli. Och de krafterna finns inne i etablissemanget."
När Lundell talar om att stå utanför pratar han i själva verket om att stå utanför alla församlingar där dogmer och konventioner härskar, där positionerna är låsta, där landskapen inte är öppna. Och denna programförklaring är ingen nyhet - redan för drygt fem år sedan gav han härliga råsopor åt alla håll i sången "Höga Hästar".
Där får kulturetablissemanget och posörerna sina fiskar varma i de första verserna och i en senare riktas eggen mot den mästrande vänsterrepresentanten som "tror han har ensamrätt på socialistiskt vett/men han ska inte göra min tro till nån helig ko". Slutligen liknar Lundell sig själv eller möjligen debutromanen "Jack" vid en mås som dimper ned bland alla färdigfabricerade åsikter i ankdammen: "Men det var roligt att se vad som kunde ske när en skränig och sotsmutsig mås damp ner med ett plask i ankornas damm där röd och blå sam om varann... En och annan simmar där med näbbarna i vädret och vet hur det är Jag menar ni som vet så bestämt hur allting ligger till Vad ni vet är bara hur ni vill att det ska ligga till."

Återuppväck 60-talets drömmar

Lundell talar för dem som inte en tror sig veta hur allting ligger till. Han kan ingjuta styrka och hopp, och han visar att det inte behöver finnas någon motsättning mellan individualism, satsa-på-dig-själv-tanken, och samarbete. För personlig passivhet har han inget till övers. "Vill du ha din stolthet får du ta den... Du har ditt äventyr och du vet vad och vem som styr". Men han säger också att när vi lämnat passiviteten och börjat slå mot det som hämnar oss och allt som är fel, då behövs samarbete. "Jag har sett revolter falla och försvinna under svekets svarta sot. Nu väntar jag på vind igen därför står jag vid din grind igen."
Lundell väntar på att sömnen, den som han har skrivit en roman om, ska ta slut och att 60-talsrevolten ska återupprättas. Men han vill förvalta det sena 60-talets ideal med en mindre blåögd och dogmatisk attityd som hör hemma i 80-talet. Och för att stå pall tills sakernas tillstånd rättats till behöver vi rockmusiken och galenskapen. Rocken för att den i sina bästa stunder kan ta oss ur betongkostymen och in i extasen, galenskapen för att "härda ut och till och med skratta i tider då råttorna kommer upp ur kloakerna och går högtidsklädda med nosarna i vädret ner längs paradgatorna".

"Vecko-revyn 1982"