Dionysos

Dionysos var son till Zeus och kungadottern Semele. Då hon såg Zeus i hans gudagestalt förbrändes hon av hans blixt. Zeus tog barnet ur hennes liv och sydde in det i sitt lår och ur detta föddes det sedan. Då Dionysos växte upp, upptäckte han vinrankan och vinet. Med sitt följe av naturgudar, nymfer, satyrer, silener och vilda djur drog han under dans och musik ut i världen för att sprida sin kunskap. Under extatiska rop drog sällskapet omkring i skog och berg, och där guden färdades strömmade mjölk, honung och nektar ur jorden. Eftersom han var ännu en i raden av Zeus "oäktingar", uppdrog den svartsjuka Hera åt titanerna att döda Dionysos. De styckade och kokade honom, men han räddades av sin farmor Rhea, som gav honom nytt liv. Senare gick Dionysos ner i Tartaros och befriade sin döda mor, som Hera också hade på sitt samvete - om än indirekt. Semele togs sedan upp bland gudarna.

Denna kult var ursprungligen orgiastisk med falliska inslag (orgie betydde ursprungligen en fest till Dionysos ära). Särskilt de kvinnliga tillbedjarna, menaderna eller backanterna, försatte sig i extas. Svängande sina murgrönsklädda thyrsosstavar drog de nattetid omkring i trakten i vild yra, fångade djur och slet sönder dem. Kvinnorna slukade sedan köttet rått, som ett slags sakrament och svepte sig i hudarna. Människooffer kan ha ägt rum i äldre tid, detta baserat på sägnen hur menaderna slet sönder den heroiske sångaren Orfeus. Detta kan också vara en psykologisk koppling mellan den grekiska kvinnans alltmer undertryckta ställning och dessa vilda utbrott som kompensation. Städernas styresmän försökte förbjuda eller i varje fall dämpa upptågen, som var mest utbredda i Beotien (nordöster om Athen). Men det fanns också officiella dionysier, t.ex. två gånger om året i Athen. Festtågen under dessa helger tros ha gett upphov till det grekiska dramat.

Det orgiastiska draget dämpades också under inflytande från Apollonlulten i Delfi, där kulten av Dionysos uppkom. Ett annat centrum var ön Naxos, där han sades ha tagit Ariadne till maka. Rollen som växtlighetens gud gjorde också att Dionysos kom att uppfattas som de dödas och de uppståndnas gud. Ur kulten utvecklades därför mysterier i vilka hoppet om odödlighet för de troende framhävdes, bl.a. den asketiska orficismen. Dionysos förkroppsligar den grekiska kulturens dragning till extas och mörker, på samma sätt som Apollon står för ordning, balans, och ljus.

Under antiken avbildades Dionysos till en början som en man i den arkaiska tidens fotsida dräkt och med spetsigt skägg, senare som en skägglös yngling, naken eller höljd i en djurfäll. Ett kärt motiv i konsten har varit gudens festliga ankomst, åkande i en vagn som dras av pantrar och omgiven av sitt följe.