Det står i tidningarna, att Krapperups
kvarn har brunnit ned. Det är vemodigt, för det var en vacker kvarn, där
den låg på sin backe vid Sundet, med fri utsikt över till Själlands kust.
Åt andra hållet avtecknade sig Kullens linjer, och inte långt ifrån låg
Krapperups slott i sin täta park. Det heter i dödsrunan, att kvarnen var känd
av många turister och ofta blivit återgiven i filmen. Därom vet jag
ingenting; mina egna minnen av Bräcke kvarn – så kallades den av ortens folk
– går längre tillbaka i tiden och är av strängt privat karaktär, men måhända
kan det vara mödan värt att återuppliva dem.
Ett fjärdedels århundrade och mer har förflutit sedan dess, och jag
var den gången torpare under Krapperup; det var min gamle vän Eric Gyllenstierna,
som skaffat mig arrendet av den lilla sjökaptensgården Ladarp, som låg vid Skälderviken,
mellan Arild och Mölle, på en av de vackraste punkterna av Kullen. Jag drev
jordbruk. Lyckligtvis hade jag också andra förvärvskällor. Det kunde behövas,
för mina insikter var inte stora; själv tyckte jag mer än en gång att jag
liknade favorittorparen Adrian sådan Fakir Falstaff har skildrat honom.
Favorittorpare kunde jag nog också kallas, eftersom jag, trots kontraktets
klara föreskrifter, aldrig behövde infinna mig till klappjakterna väpnad med
en skramla.
Mina grannar kritiserade mig och mina jordbruksmetoder, och de gav mig väl
också goda råd, men jag höll nacken styv. På sluttningen ner mot havet hade
jag ett åkerstycke, där jag beslutat mig för att jag skulle skörda råg. Jag
lade heller inte fingrarna emellan, jag körde på gödningsämnen med stor
frikostighet, och jorden, som inte på länge varit van vid sådant, gav efter i
överraskningen. Fram i juli kunde jag med välbehag upprepa den vackra raden ur
Frithiofs saga: ”och manshög vaggade rågen”. Men mina grannar såg
fortfarande litet misstrogna ut, och undrade om jag gjort några förnuftiga
kalkyler.
När säden började gulna, var jag mycket ivrig att få den huggen. Han
har farligt brått, var den allmänna meningen. Men jag stod på mig, och snart
låg sädeskärvarna i gott förvar på det stampade lergolvet i min loge. Min
otålighet hade inte svalnat, och i augusti fick jag rågen tröskad. Flera
morgnar å rad väcktes jag av det dova dunket från slagorna, och jag hörde sädeskornen
smattra som en hagelskur mot brädväggen, som skilde mitt sovrum från logen.
Det var mycket tillfredsställande. Det kan nog i alla fall hända, att han
haft det för brått, förklarade emellertid tröskemannen, när han tog mot
betalningen. Han mönstrade väggarna i mitt arbetsrum; de var klädda med en
nästan fullständig svit av Revue des deux mondes, flera hundra band, som tog
sig mycket bra ut och dessutom var underhållande att läsa i. Se, där står
ju inte allting i böckerna, anmärkte han och såg en aning försmädlig ut.
Vad han menade lyckades jag lista ut: rågen kunde nog ha varit torrare.
Det fanns en viss risk att sädeskornen skulle skrumpna. Men mot det fanns det råd:
jag lejde helt diskret en annan dagsverkare, som fick skyffla rågen, så att
den skulle bli ordentligt luftad. Det tog litet tid, men det slog väl ut,
inbillade jag mig. Det var en njutning att låta de gyllene kornen rinna mellan
fingrarna. Men mina omsorger kunde inte hemlighållas, och en vacker dag, när
tröskemannen åter stod och tittade snett på Revue
des deux mondes, muttrade han någonting
om att rågen nog blivit mig rätt dyr. Men så blir det väl också pris på
den, menade jag. Ja, han får väl se, svarade tröskemannen och plirade.
Jag höll god min, men frågade mig försiktigt fram i bygden. Det stod
spannmålsnoteringar i tidningarna, men för ögonblicket köpte kvarnarna
ingenting; de hade gamla lager kvar. Hur priserna kom att ställa sig längre
fram var inte så gott att veta. Den som hade brått att sälja, fick nog finna
sig i att sälja billigt, hette det. Det var ju litet förargligt. Den enkla sanningen
var den, att jag skyndat på med rågskörden för att få den försåld,
innan höstterminen kom och kallade mig ner till föreläsningarna i Lund.
Favorittorparen hade andra järn i elden.
Men jag var för högfärdig att låtsa om det, jag bemödade mig att se
segerviss ut; och jag fick min belöning. En vacker augustidag, när jag stötte
på en liten grupp av mina grannar, som diskuterade en nyköpt häst, märkte
jag att deras blickar var eftertänksamma, och att ingen log i mjugg åt
favorittorparen. Förklaringen kom snart. Mjölnaren på Bräcke kvarn nere vid
Krapperup köpte råg. Han hade fickorna fulla med goda svenska sedlar, som han
fått av bolsjevikerna. Det låg ryska skutor både i Höganäs och Hälsingborg,
och de begärde inte bättre än att bli lastade i en handvändning, för i
Ryssland rasade hungersnöden. Fororna rullade i en jämn ström till Bräcke
kvarn från slättbygden, mjölnaren stod i stenfotens portvalv och manade på
skjutskarlarna, provade säden och vägde in, och om nätterna kom det
lastautomobiler och hämtade säckarna. Det var liv och rörelse överallt, utom
här uppe, på bergsryggen. Här fanns det ingen som hade säden tröskad –
det fanns de som inte hade den huggen, för vädret hade slagit om – och nu
hette det att de bolsjevikiska skutorna skulle segla på övermorgna,
fullastade eller ej.
Favorittorparen lyckades bevara ett lugnt och allvarligt ansiktsuttryck,
där varken förvåning eller glädje röjde sig. Men följande morgon blev en
av de vackraste och soligaste jag över huvudtaget kan erinra mig ha upplevat.
Rågsäckarna staplades upp på vagnen, och hästarna fick brödkakor så länge
de orkade äta. Överst på lasset satt jag samman med två blomstrande söner,
och vi bemödade oss att se ut som om det hörde till våra vardagligaste
sysslor att köra med råg till kvarnen. Vi körde genom den lummiga bokskogen,
och sedan rullade vi utför sluttningen i sakta mak; vi mötte en lundensisk
akademiker av kvinnligt kön, som kom spatserande från Krapperups station och
nyfiket frågade vart vi skulle hän; långsamt och förstrött svarade vi, att
vi hade ett litet ärende till Bräcke kvarn. Vi stannade vid handelsboden och
gjorde några inköp, medan hästarna pustade ut. Skuggan i den långa allén
vid slottet var ljuvlig, och när vi kom ut ur den, reste kvarnen sitt surrande
kors mot en blå himmel, och det gick vita gäss på havet. Med piskskaftet
pekade jag på vårt mål, och Bräcke kvarn föreföll oss alla oändligt
dekorativ. Den svarade också mot alla förväntningar. Mjölnaren konstaterade
snabbt, att rågen från Ladarp efter holländsk vikt kom i första rangklassen
– torrare och flitigare skyfflad råg stod icke att uppdriva i hela
Kullabygden – och när den vägts in, betalte han mig på stående fot för
elvahundra kilo. Det var mer än åkerlyckan på bergets nordsida någonsin
hade gett; det var inte långt ifrån att jag fått konstgödningen betald.
På eftermiddagen hade jag ett besök av tröskemannen; han hade visserligen
ett helt annat ärende, men innan han gick fick han i alla fall själv fråga om
resan till Bräcke kvarn, ty jag undvek envist ämnet. Han mönstrade mig uppmärksamt.
Hur hade jag kunnat veta att det skulle bli missväxt i Ryssland, undrade han.
Blygsamt och sanningsenligt försökte jag bortförklara sammanträffandet, men
nu var han på sin vakt – å nej, han förstod nog varför jag haft så brått!
Och med en lång aktningsfull blick på Revue des deux mondes tillfogade han:
”Tänk att det ändå kan stå så mycket de där böckerna!”
Historien har berättats ofta, och särskilt var gång vi i bil passerade
den vackra kvarnsilhuetten. Nu är den borta, efter att ha prytt sin plats i
hundratjugo år. Några efterföljare får Bräcke kvarn nog inte, möllebyggarnas
släkt har dött ut, åtminstone i Skåne. Slagorna har tystnat, sädeskornen
dansar inte längre mot loggolven, och snart står kvarnvingarna stilla. Det är
bara i fantasien och minnet les belles choses d’autrefois lever kvar; till och med den ärevördiga
Revue des deux mondes är en bleknad skugga.
Fredrik Böök 1883–1961