.

Hur argumentationer blir ointelligenta

Det är fult att argumentera fult. Den här artikeln handlar om en ful argumentationsteknik. Tekniken går ut på att göra motståndarens ståndpunkt oacceptabel. Att få honom tyst. Det är en teknik som med framgång kan användas av de som har makt.

Jag börjar med ett exempel. Det pågick för inte så länge sedan en massiv propagandakampanj mot kommunismen. Om den grundar sig i rädsla och svartsjuka på vänsterpartiets framgångar i valet vet jag inte, men jag tror det. Högerns - med Lars Leijonberg i spetsen - mål med kampanjen i massmedia höll mer eller mindre på att uppnås. Det har skapats något som vissa kallar en tystnadsspiral. (Vissa kallar det fabricerat samtycke). Tystnadsspiralen går ut på att man får folk att tro att deras åsikter är en minoritet och därmed får dem att bli mindre benägna att stå för dem.

En diskussion om kommunism kan numera inte bli annat än ojämn. Om någon av någon anledning vill föra fram en prokommunistisk åsikt måste den vara grymt genomtänkt, och om något vill bemöta den är det bara att föra fram dåliga och vaga föreställningar om diktatur, massmord och arbetsläger.

När man släpper allt från broschyrer till tjocka böcker om kommunismens förbrytelser är inte huvudmålet att folk ska lära sig en massa fakta om Stalins massmord, utan att skapa en känsla att kommunism inte är acceptabel för en anständig människa. Man läser ju inte de tjocka böckerna, utan man tänker bara "oj, vad tjocka böcker det ges ut mot kommunism och oj vad många herrar på teve som hatar kommunism, vilket samförstånd mot kommunism. Ingen idé att jag sätter mig upp mot dom. Dom är smartare än mig. Det är bäst att jag tänker som dem".

Ordet kommunism blir obrukbart. Kommunism betyder inte längre klasslöst samhälle, utan diktatur. Vill någon kommunist försvara sin ståndpunkt i en fråga måste denna istället försvara de kommunistiska diktaturerna (vilket är en övermänsklig uppgift). I Slutändan kommer kommunism bli tabu, ett ämne som är "slutdiskuterat". Varje prokommunistisk (eller kanske t o m socialistisk) åsikt kommer uppfattas som en hyllning till nordkorea.

Vad har nu jag med saken att göra? Det kan tyckas vara kostigt att jag som inte är kommunist bryr mig om det här, men det här sättet att göra diskussioner ojämna har används förut. Bland annat med framgång mot nazism och fascism samt i ekonomi, vilket kommer senare. Eftersom jag är emot totalitarism och rasism borde jag tacka och ta emot. Den här sortens argumentation går mina ärenden, men jag tycker ändå man ska vara skeptisk. Det kan gå fel. Om man för bort diskussionen till att inte längre handla om fakta, utan bara om känslor, kan det en dag bli svårt att försvara sig mot angrepp från de totalitära idéerna och förkastliga ideologierna. I en argumentation mot nazister räcker det inte med att svara "du äcklar mig"; "du är inte anständig" eller "jag vägrar prata med dig, jag sjunker inte så lågt". Man kan säga så, men som komplement, själva konfrontationen ska gärna vara saklig.

Kampanjerna i svensk massmedia mot invandrarfientlighet har lett till att ingen anständig människa vågar gå ut med att hon är nationalist, eftersom ingen anständig människa vill bli uppfattad som rasist, trots att var och varannan uppenbart är nationalist. Väldigt få människor kan tänka sig att bli styrda och omhändertagna av något annat än den svenska staten. Få vill dela upp landet i mindre delar och få vill på allvar gå ihop till större delar. De flesta föredrar alltså nationen Sverige att svära sin lojalitet till. Följaktligen är de alltså nationalister. (EU är roligt på det sättet att det utmanar den trångsynta nationalismen. Om EU:s regionalism är bättre än svensk nationalism låter jag vara oskrivet).

Om något jucklo skriver en debattartikel om att minska invandringen, eller något kritiskt alls om invandrare, kan man bemöta den genom att säga att människan i fråga är rasist. Det gör att ingen vågar påstå att invandringen ska minska, för att ingen vill bli kallad rasist. Om regeringen vill minska invandringen men inte vill bli kallade rasister väljer de givetvis att inte säga vad de vill, utan de väljer givetvis att införa Ny Demokratis invandringspolitik i smyg. Vad man skulle vilja ha är en sakligare debatt om saker och ting, men det känns som om det är allt för mycket förutfattade meningar i många debatter.

Nu kommer ekonomin. Den som studerat ekonomi vet att det finns många ekonomiska läror, men av någon anledning diskuteras bara "den enda vägen". En ekonomi, eller snarare politik, som går ut på nedskärningar, privatiseringar, deflation och sänkt a-kassa och soc. De rikas ekonomi, EMU:s ekonomi.

Den som har tolkningsföreträde på verkligheten har makt, är det sagt, men varför märks inga andra tolkare än (ny)liberalernas? Vad vi hör är en Eklund, en Lindbeck, en Radetzki, men var är motståndet? Det ska inte anses fult eller ens radikalt att tro på full sysselsättning, ekologiskt fungerande ekonomi, drastiskt minskad finanssektor och förkortad arbetstid. Hela ekonomidebatten handlar om att skapa apati. Att göra ekonomin till naturlagar som ingen förstår, som bara ekonomer, vår tids präster, ska kunna tolka. Den fristående riksbanken ska få legitimitet och eftersom frågan knappast diskuteras, så har väl "makten" lyckats. (Varför jag skrivit makten inom citattecken är pågrund av att jag inte tror på en (1) makt, utan flera, men jag skriver det ändå för att förenkla). Till skillnad från diskussionen om kommunisk och nazism skapar man alltså likgiltighet här och avsky utan argument mot de två förstnämnda.

Slutligen, det var kanske lite vagt vad jag ville ha sagt, jag kanske borde läst någon bok i ämnet, men om någon förstår vad jag menade är ju det trevligt. Konfrontera mera!

/Jonas Lindkvist