DEN 25 NOVEMBER 1998 beslutade Sveriges riksdag det som varit praxis i flera år. Man fastställde riksbankens “frigörelse“. I framtiden kommer riksbankens chef Urban Bäckström och 5 av hans närmaste medarbetare att själva sätta riksbankens styrande räntor, vilka ligger till grund för bl a bankernas bolåneräntor. 

SEDAN 1993 HAR RIKSBANKENS FRÄMSTA MÅL varit att uppehålla ett fast penningvärde, dvs sänka eller undanröja inflationen. Många anser att man kan styra penningpolitiken på två sätt; antingen bekämpar man inflationen, eller så bekämpar man arbetslösheten. Vilken penningpolitik som förts de senaste åren är ganska uppenbar. Istället för att ta arbetslösheten på allvar har man med alla tänkbara medel bekämpat inflationen. Den stora skillnaden är inte riksbankens uppgifter utan insynen och möjligheten att påverka de beslut som den fattar. Huvudpoängen med förslaget, som röstats igenom är att riksbanken enligt lag får ansvar för penningpolitiken. Detta medför att “riksbanken kan styra penningpolitiken utan kortsiktiga politiska motiv“, menar förespråkarna. Man skulle även kunna säga att nu kan riksbanken styra penningpolitiken utan någon form av demokratisk förankring. Frågar ni mig väljer jag det sistnämnda.
Beslutet är en anpassning till de krav som gäller inom EU. I princip så förband vi oss till en friare riksbank när vi gick med i den europeiska unionen. Tanken är att en fristående riksbank har lättare att stå fast vid de långsiktiga målen och inte låter sig nyttjas för kortsiktiga syften. Bakom beslutet står socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna, trots denna till synes breda majoriteten har debatten varit hård. Både miljöpartiet och vänsterpartiet har ställt sig mycket kritiska till beslutet, som de ansett vara odemokratiskt. Man ifrågasätter det lämpliga i att avstå makten över en viktig del av den ekonomiska politiken. Enskilda riksdagsledamöter inom (kd) och (s) har också varit tveksamma till beslutet.
Rent praktiskt kommer riksdagen i fortsättningen att utse riksbanksfullmäktige vilken inte har något inflytande över penningpolitiken, i riksbanksfullmäktige sitter elva stycken ledamöter som utser en ny direktion. Denna direktion består av fem tjänstemän och en riksbankschef (som för övrigt fick sin lön höjd med 50.000 till den blygsamma månadslönen på 110.000 kr på första mötet –99), direktionen fattar alla penningpolitiska beslut. Regeringen tar dock över makten att besluta om valutapolitiken, t ex om Sverige ska ha fast eller flytande växelkurs. Direktionens ledamöter sitter på sexåriga mandat och en ledamot byts ut varje år. Direktionen får inte söka eller ta emot instruktioner från myndigheter eller några andra.
Ofta hör man politiker säga att vi inte kan styra ekonomin nu sedan vi gått med i EU. “Det är de andra som bestämmer“, “Sverige är ett mycket litet land“, “Globaliseringen…“. Men om vi nu är så maktlösa varför då släppa iväg ett av de få maktinstrument vi fortfarande har kvar? Genom att göra riksbanken fri från “kortsiktiga politiska intressen“ gör man den fri  från folkets vilja och de folkvaldas beslut.

källor: SVT TextTV, Norrköpings Tidningar, www.etc.se

(Jag är ingen utbildad nationalekonom, jag ber därför om ursäkt om några felaktigheter eller “halvsanningar“ smugit sig in i artikeln, jag har dock gjort mitt bästa för att läsa in mig på området. Min bestämda åsikt är att riksbankens frigörelse är ett så pass odemokratiskt och “tidstypiskt“ exempel att jag kände mig tvungen att skriva artikeln trots i vissa fall bristande kunskaper.)