Kärnkraft är en av de mer omtvistade energikällorna. Diskussionen är dock ofta begränsad till hur säker kärnkraften är vid elproduktionen, vad vi ska göra av vårt kärnkraftsavfall samt när vi ska avveckla. Jag har dock valt att uppmärksamma den grundläggande orsaken till att kärnkraft överhuvudtaget finns. - Att uran bryts.

Jag anser att denna post i uranets livscykel inte fått tillräckligt med uppmärksamhet. Detta speglar också källornas omfattning. Kärnkraftens slutförvaring har det skrivits hyllmeter om, men åt brytningen ägnas det mycket ringa uppmärksamhet. Detta tycker jag är tråkigt, eftersom jag tror att kärnkraftsdiskussionen skulle behöva en ny infallsvinkel.

På grund av den begränsade mängd tryckt litteratur i området har stor del av källsökningen skett på Internet.

Arbetet koncentrerar sig på den uranbrytning som Sverige är delaktig i. Jag har därför främst valt att dokumentera förhållandena i de områden som Sverige köper uran från. Arbetet innehåller inte heller några utsvävningar om hur säkra kärnkraftsreaktorerna är, eller hur vi ska lösa det omöjliga problemet de radioaktiva sopornas slutförvaring.

De två frågeställningar som jag från början skulle koncentrera arbetet runt var dessa:

- Varifrån kommer uranet till svenska kärnkraftverk?

- Finns det uran i Sverige? Om det finns, varför bryts inte det?

Dessa två frågor växte sedan helt naturligt till flera efterföljande.

Iden till ämnet fick jag när jag ögnade en rapport från Greenpeace om uranbrytningen i ryska Krasnokamensk. Jag ville se om detta var en engångsföreteelse, en relik från sovjettiden, eller om detta representerade uranbrytningsindustrin generellt.

Jag är mot kärnkraft. Jag skulle nog inte valt det här ämnet om jag var av en annan åsikt. Kärnkraft är en miljöfara från vaggan till graven. Jag ska nu presentera vaggan.

Östersund 1998

Jonas Lindkvist

I jordskorpan förekommer det en genomsnittlig uranhalt på 4g per ton. I mer uranrika områden förekommer det betydligt mer. Ranstad i Västergötland har 300g/ton och Cigar lake i Kanada har en uranhalt på 120kg/ton ⁽¹⁾. Sammansättningen av de vanligaste uranisotoperna i naturligt uran är enligt tabellen. (Tabell 1.)

Tabell 1. Naturlig uransammansättning

Att uran har blivit en populär energikälla är inte märkligt. 8,5g 3 procentig uran innehåller lika mycket energi som ett ton kol⁽²⁾. Uran bidrar inte vid själva den energigivande reaktionen till växthuseffekten, något som de flesta andra konventionella energikällorna gör.

Uranbrytning sker i gruvor på ungefär samma sätt som annan brytning. En urangruva skiljer sig därför inte markant från andra gruvor, de generella miljökonsekvenserna är ungefär desamma. Den största skillnaden är strålningen. På grund av denna måste särskilda åtgärder tas mot radon och radium i luft, vatten och fast avfall samt mot direktstrålning.

I berggrunden ligger uranet som tunna strängar. Stora mängder "ofyndigt" berg måste därför brytas och forslas bort för att malmen ska kommas åt. Den låga halten av uran medför att uranet ofta utvinns i ett uranverk i anslutning till gruvan. Detta för att slippa transportkostnader.

Utvinningen av uran sker i ett uranverk, där malmen krossas och våtmals för att sedan gå vidare till lakning. Beroende på om malmen är sur eller basisk sker urlakningen med antingen saltsyra eller natriumkarbonat. Uranet fälls då ut, krossas, mals och tvättas. Detta ger ungefär en 90procentig uranoxid, även kallad yellowcake. Det urlakade avfallsslammet neutraliseras sedan och sedimenteras. Yellowcake raffineras sedan till ren uranoxid.⁽³⁾

Det vanligaste bränslet i svenska och utländska kärnkraftverk är uran 235, U²³⁵. Som tabell 1 visade finns det bara 0,7procent av denna isotop naturligt. För att uranet ska bli användbart som kärnbränsle anrikas det till ca 3 procent. Det sker genom att det fasta uranet (egentligen uranoxid) omvandlas till en gas, uranhexaflorid, för sedan återföras till fast form. Koncentrationen blir till då runt 3 procent. Uranet pressas sedan ihop till små kutsar, vilka sedan infogas i rör som blir bränslestavar.

Mängden slam som bildas och mängden kemikalier som används är av kopiösa mängder. Av ett ton malm blir det ca 998kg avfallsslam⁽⁴⁾ som lämnas för att sedimentera i en avfallsdamm. Eftersom inte processen i uranverken är gjord för andra ämnen än uran, lämnas tungmetaller och långlivade radioaktiva ämnen som thorium-230 och radium-226 i slammet. Detta gör att 85 procent⁽⁵⁾ av malmens ursprungligas radioaktivitet hamnar i slammet och i avfallsdammarna. Hur slammet sedan behandlas är olika från land till land. Säkerheten runt det hälsovådliga radioaktiva slammet har generellt förändrats under åren till det bättre.

Eftersom uranet kommer från skilda länder med olika regelverk, skiljer sig brytningen anläggningar och länder emellan. Kanada, som är den största producenten har vidtagit åtgärder mot miljöförstöringen och har ett omfattande mätprogram för att se de yttre miljökonsekvenserna av gruvdriften.

Sverige har en uranhalt över den genomsnittliga halten i världen överlag. Detta ger givetvis teoretiska förutsättningar för egen produktion av kärnbränsle.

Uranet i Sverige finns främst i alunskiffer (se tabell 2.) De rikaste uranfyndigheterna i landet ligger runt Vättern och Vänern samt i fickor i Norrlands urberg:

Tabell 2. Svenska uranförekomster i alunskiffer

Som tabellen visar har Sverige tämligen omfattande uranfyndigheter. Summeras fyndigheterna blir den sammanlagda mängden uran i alunskiffer ca 31milj. ton uran. Till detta kommer den mängd som finns i norrländska urberget, ca 50-100 000 ton⁽⁶⁾. Dessa fyndigheter är dock inte ens teoretiskt intressanta, eftersom de ligger i för små fickor.

Eftersom det finns uranfyndigheter har man givetvis försökt utnyttja detta. Det första seriösa försöket var i Västergötland i och med Ranstadverket, som stod färdigt 1965. Man hade då en förhoppning att bryta 120 ton uran per år. Redan fyra år senare, 1969, upphörde driften. Hela projektet hade varit olönsamt redan från starten och sammanlagt bröts det 200 ton uran i Ranstad⁽⁷⁾. Under den perioden hade också 1 miljon ton lakrester bildats som biprodukt⁽⁸⁾.

När oljekrisen kom under 70-talet och olje- och uranpriset gick i höjden, trodde man att Ranstad skulle kunna drivas med vinst. LKAB utarbetade 1975 en ansökan om att bryta uran för att täcka hela det svenska uranbehovet. Detta skulle innebära att sex miljoner ton skiffermassor skulle brytas varje år. Det lokala motståndet var för starkt och 1977 lades projektet ner efter att kommunen använde sin vetorätt.

Några smärre projekt efter detta har presenterats. Bland annat i Norrland och Jämtland. Samtliga projekt har stoppats och inga nya planeras. De negativa miljökonsekvenserna lämpar vi över på andra.

Vid den lakningsprocess som tillämpades i Ranstad utvanns 60-70 procent av det uran som fanns i skiffern. De övriga 30-40 procenten finns kvar som lakrester i Ranstad. Lakresterna innehåller dessutom svavelkis⁽⁹⁾, som vid närvaro av luft och vatten bildar järnsulfat och svavelsyra.

Genom vittring av det sura avfallsvattnet kan små mängder uran och radium utösas, något som kontrolleras kontinuerligt. Provresultaten hittills har visat på låg aktivitet.

Området i Ranstad, där brytningen skedde, håller nu på att återställas av AE-projekt i Studsvik AB:s regi. Kostnaden för detta beräknades 1991 till 100 miljoner kronor.⁽¹⁰⁾

Uranbrytning sker i huvudsak i Kanada (som är den största producenten) Australien, Kazakstan, Uzbekistan, Namibia, Niger, Sydafrika, Ryssland, Frankrike, USA, Gabon, Tjeckien och Ukraina⁽¹¹⁾. Sverige köper inte uran av alla dessa länder, även om vi har haft import från många av länderna. Nu köper vi främst från några få länder. Se tabell 3.

Tabell 3. Länder som exporterade uran till Sverige

Tabellen ovan visar som synes Sveriges handel med uran åren 93-94. Siffrorna har förändrats något sedan dess, men är goda indikatorer fortfarande. (Sverige köper dock inte av Uzbekistan längre⁽¹²⁾. Därför kommer inte Uzbekistan behandlas särskilt i något kapitel.)

Sverige importerar årligen ca 1500 ton uran, varav 70 procent kom från områden där urbefolkning bor⁽¹³⁾.

Kanada är världens största uranexportörer. Förra året bröts 12029 ton uran i Kanada⁽¹⁴⁾, nästan 34 procent av världens totala produktion.

Kanadas urangruvor ligger i norra Saskatchewan, där omkring 30 000 människor, varav 20 000 räknas till den indianska urbefolkningen, bor på ett område nästan lika stort som Svealand och Norrland. De tre största gruvorna i området är Key Lake, Rabbit Lake och Cluff Lake. Det finns även mindre gruvor och planer på ytterligare fyra gruvor.

Dagbrottet i Key Lake är världens största gruva med en produktion på 5433 ton per år, vilket är 15,4 procent av världens samlade produktion⁽¹⁵⁾. Gruvan togs i drift 1983 och ägs av Cameco och Uranerz. Två av världens största uranföretag.

När gruvan skulle tas i bruk startades också en massiv PR-kampanj. Dels för att gruvan skulle kunna hävda sig på den övermätta internationella uranmarknaden och dels för att stilla den lokala opinionen. Flera protester, blockader, bojkotter och rättsprocesser ledde bland annat till att gruvföretaget blev dömda för att illegalt ha torrlagt ett antal sjöar ⁽¹⁶⁾ och företaget tillsatte sedan en PR-grupp på heltid som producerade färgbroschyrer och TV-reklam.

Under de tre första månaderna inträffade tolv stora radioaktiva utsläpp, varav den största i januari 1984 då 100 miljoner radioaktiv vätska svämmade över skyddsvallarna. Några åtgärder för att rensa upp efter skadan togs inte förrän efter en endagarsblockad av vägen till gruvan⁽¹⁷⁾.

Gruvan vid Rabbit Lake är den största gruvan efter Key Lake och producerade 1997 4632 ton uran, vilket är 13 procent av världsproduktionen. Även denna gruvan ägs av Camenco och Uranerz. ⁽¹⁸⁾

Gruvan bedrivs både som dagbrott och som konventionell brytning under jorden. Produktionen startade 1975, med stängdes 1984. Den öppnades sedan igen och är nu alltså en av jordens största urangruvor.

Vid flera miljöutredningar runt gruvan några få år efter gruvans öppnande noterades omfattande miljöproblem. Ett antal arbetare avskedades vid Rabbit Lakes Uranverk, då de påpekade att säkerhetsbestämmelserna inte följdes och de försökte bilda en fackförening⁽¹⁹⁾.

Cluff Lakegruvan, som togs i drift 1980 ägs av företaget Cogema och producerade 1997 1964 ton uran⁽²⁰⁾, vilket motsvarar 5,5 procent av världens samlade produktion. Gruvan är, som Rabbit Lakegruvan, både dagbrott och underjordsgruva.

Inte heller den här gruvan är skandalfri. Vid ett utsläpp 1982 på 2 ton radiumavfall rapporterades strålningsnivåer som var 600 000 över bestämmelserna⁽²¹⁾.

Utomordentligt farligt avfall placerades från gruvans öppnade och tre år framåt i över 2900 tiotons betongbehållare. Dessa placerades på gruvområdet och beräknades hålla i 100 år. Redan 1983 började de läcka och 1986 hade 200 behållare spruckit och 2,5 ton radioaktiv sörja hade runnit ut⁽²²⁾.

Dessa fyra projekt ligger mycket långt fram i planeringstadiet och kommer med största sannolikhet leda till nya gruvor i Saskatchewan.

Cigar Lake

Vid Cigar Lake ligger en av de mest höghaltiga uranfyndigheter man överhuvudtaget upptäckt. Huvudmalmskroppen uppskattas till ca 150 000 ton uran och har en genomsnittshalt på extremt höga 7.8 procent⁽²³⁾. Fyndigheten är sex gånger så rik som fyndigheten i Key Lake.

På grund av den extremt höga uranhalten kan inte gruvdriften ske med vanliga metoder, utan ska ske med hjälp av robotar. Malmen ska krossas under jord för att sedan pumpas upp till ytan för transport åtta mil för anrikning. Det ovanligt radioaktiva slammet som bildas ska sedan pumpas ner i en tom gruva för, vad jag har förstått, slutförvaring.

McClean Lake

Cogema, samma företag som ligger bakom gruvan vid Cluff Lake, ligger också bakom gruvan vid McClean Lake, som startat brytning i år (1998).

Skandaler har redan kommit till daga. Cogema hade inte byggt filterbyggnader som de skulle och den 15 april 1998 blev Cogema dömt för: 1) miljöfarligt utsläpp och 2) Smitning⁽²⁴⁾. De hade använt kemikalier för att "kill off the fish⁽²⁵⁾" (!) i en liten sjö som skulle brukas i uranproduktionen. De hade dock inte stängt sjöns anslutning till en annan, större sjö och flertalet fiskar dog nedströms. Cogema låtsades sedan som inget hade hänt.

McArthur River

Här uppskattar man att man ska finna 160 000 ton uran till den extremt höga halten 12,7 procent⁽²⁶⁾. Bakom denna stora fyndighet ligger till största delen företaget Cameco, samma företag som ligger bakom Key Lakegruvan. Tillsammans med Key Lake kommer McArthurgruvan producera 55procent av världens samlade produktion. På grund av den höga uranhalten kommer brytningen ske på ungefär samma sätt som i Cigar Lake.

Midwest

Cogema är den största delägaren i även detta projekt. Uranhalten i berget är höga 3,8 procent så även här krävs den teknik som används vid Cigar Lake. Projektet har vissa problem med förvaringen av slam⁽²⁷⁾, annars är det färdigplanerat. Full produktion planeras till 2004⁽²⁸⁾.

När muren föll öppnades möjligheter för väst att köpa uran från ryssland. Det blev också möjligt att granska miljökonsekvenserna av den sovjetiska uranbrytningen.

Ca 2000 ton uran produceras i Ryssland årligen⁽²⁹⁾, vilket gör ryssland till världens sjätte största uranproducent. Gruvområdet vid Krasnokamensk är det största i Ryssland.

I östra Sibirien, ligger Krasnokamensk med dess tillhörande urangruvor. Urangruvkomplexet är forna sovjets största. Gruvområdet är ett dagbrott, 500 m djupt och en kilometer brett.

I stort sett allt uran som Ryssland producerar kommer från Krasnokamensk. Som biprodukt vid brytningen har det bildats 5 miljoner ton avfall och slam årligen. Varje år de senaste 30 åren. Under de årtionden som gruvan har varit verksam har radioaktivt avfall strömmat ut i en utsträckning större än på något annat urangruvsområde i hela världen. ⁽³⁰⁾

En svensk delegation, med bland annat Statens Strålningsinstitut (ssi) och företrädare från svenska kärnkraftindustrin, besökte gruvan i Krasnokamensk i mitten av 1995 på uppdrag av regeringen. De rapporterade att uranframställningen inte hade någon signifikant påverkan på vare sig hälsa eller miljö⁽³¹⁾.

Lite över ett år senare reste Dima Litvinov och Dennis Pamlin från svenska Greenpeacekontoret till gruvområdet⁽³²⁾. Deras erfarenheter därifrån skiljer sig markant från SSI-delegationens:

- Flytande radioaktivt och toxiskt avfall läcker ut från avfallsdammarna och ner i grundvattnet.

- Extremt höga radonhalter har uppmätts i bostadshus i gruvområdet. (ca 190ggr högre än accepterat)

- Grundvattenhöjning på grund av de stora mängder vatten som används uranbrytningen. Hittills har 5 000 hektar jordbruksområden förstörts av denna vattenhöjning.

En oberoende myndighet, "Ryska medicinska vetenskapliga akademin", pekar på att området kan komma att klassificeras som ett "ekologiskt katastrofområde"⁽³³⁾.

Orsaken till att finna uranfyndigheter i Australien var från början för att få fram uran till brittiska kärnvapen. Nu är Australien världens näst största uranproducent, med en årlig produktion av nästan 6000 ton uran, vilket motsvarar 15,5 procent av världsproduktionen⁽³⁴⁾. Australien har inga kärnkraftsverk eller atomvapen, så nästan allt uran går till export. Bland annat till Sverige.

Australiens historia som uranproducenter är tyvärr som i Kanada, fylld av konflikter och protester, för även här ligger uranfyndigheterna till stor del på mark där urbefolkning, i det här fallet aboriginer, bor.

Parlamentet godtog 1993 en lag som skulle dela ansvaret över aboriginernas mark, där gruvorna ligger, mellan urbefolkningen och gruvindustrin. Detta ledde till interessekonflikter parterna emellan och samma år modifierades lagen till gruvindustrins favör.⁽³⁵⁾

Landet har en uranbrytningspolitik som heter "3-gruvspolitiken". Lagen infördes 1983 och innebär i korthet att uran bara får brytas i tre gruvor åt gången. Denna har hindrat bland annat uranbrytning i Jabiluka. (Hur denna lag följs i framtiden vet jag inte, eftersom nya projekt planeras). Nu har Australien två urangruvor i drift. Se tabell 4. Dessa sörjer för hela Australiens produktion. Nya gruvor planeras dock.

Tabell 4. Nuvarande uranproduktion i ton uran per år från Rangergruvan och Olympic Dam

I Arnhem-Land-reservatet, 150km öster om Darwin, ligger Ranger Mine. Australiens största urangruva, med en årlig produktion på 4095 ton uran⁽³⁶⁾. Gruvan består av ett dagbrott på 83km² och öppnades 1981.

Ägare bakom gruvan är ERA, ett multinationellt företag, där bl.a. Oskarshamn Kraftgrupp är delägare.

För det radioaktiva slammet, som bildas vid brytning, konstruerades en 40m hög avfallsdamm⁽³⁷⁾. Över slammet skulle det alltid finnas ett tvåmeters lager med vatten för att förhindra avgång av radongaser. Dammen var misslyckat från första spadtaget och redan samma år som gruvan öppnade, tvingades man i tre dagar släppa ut radioaktivt och giftigt vatten för att förhindra att dammen skulle brista.

Skandalerna följde sedan på varandra. 1983 utbröt en strejk när arbetarna kom underfund med att deras dricksvatten stod i direkt förbindelse med gruvans radioaktiva avlopp. 1984 upptäcktes och anmäldes 27 läckor i avfallsdammen.

Urbefolkningen var helt åsidosatt. De fick inte säga till om något vad det gällde gruvdriften. Trots det blev motståndet från aboriginerna mot rangergruvan så stort Rangergruvan 1987 nästan tvingades stänga efter ett domslut⁽³⁸⁾.

Platsen upptäcktes 1975 när Western Mining Corpotation Ltd (WMC) letade efter koppar, vilket de också fann. De fann också världens största sammanhängande uranåder.

I mitten av 1996 stod det klart att gruvan ska byggas ut till det dubbla, dvs. till årlig produktion av 200 000 ton koppar och 3700 ton uran, något som inte visade sig vara slutplanerat eftersom ytterligare en ökning blev bestämd till 1999. Denna var till över 4600 ton uran per år.⁽⁴⁰⁾

Även denna gruva ligger i områden aboriginerna hävdar som heliga. Gruvdriften startade 1988 och gruvans dagliga vattenkonsumtion på 33 000m³ riskerar att sänka grundvattennivån i det vattenfattiga området avsevärt.

Australien kommer kanske bygga fyra nya gruvor: Jabiluka (på Rangerområdet), Kintyre, Honeymoon och Beverly. Dessa gruvor skulle tillsammans med de gruvor som redan är i drift producera 27 procent av världens samlade produktion av uran.

På grund av internationella och lokala påtryckningar kanske detta inte blir av. Med nya lagar om aboriginernas rättigheter kan deras röst bli hörd för en gång skull. >>

För att inte dokumentet ska blir så stort (och ta lång tid att ladda hem) är det uppdelat i två delar, den andra delen hittar du här. /webred

Copyright (c) Jonas Lindkvist 1998