|
Historien om hur jag blev med ryss! Jag har levt med katt sedan jag föddes, i mitten av 60-talet. Vi hade alltid 1-5 katter på gården i västra Värmland, där jag växte upp. Alla i min familj är kattvänner och våra "lagårdskatter" levde nog närmare oss i familjen än vad som är vanligt. Ett av mina första minnen från barndomen är när jag och min två år äldre syster lekte med en otroligt snäll katt som vi hade. Vi hade klätt katten i dockkläder och lagt henne i min fina blåa dockvagn. Inte så snällt kanske, men katten var barnkär och fann sig tålmodigt i behandlingen. Plötsligt började hon bete sig konstigt. Vi rusade ut till mamma och skrek att katten hade "bajsat en lång bajs" i dockvagnen. Det visade sig vara kattungar. Allt slutade lyckligt men vår egen mamma blev mer upprörd än kattmamman och dockvagnen bär spår än idag… När jag var i 10-årsåldern hade jag utvecklats till en riktig kattexpert. Jag läste alla kattböcker jag kom över, lekte utställning med katterna hemma och drömde om en helig birma, som var den finaste ras jag hade sett, även om jag bara sett den på bild. Mina tidiga erfarenheter av kattförlossning kanske bidrog till att jag kände mig särskilt utvald att vara barnmorska och huskatten Rosa, som föredrog att föda barn i en låda under min säng, uppskattade all uppmuntran och hjälp hon kunde få. Jag vek undan madrassen och bistod efter konstens alla regler, med kattböckerna inom räckhåll. Ungefär vid samma ålder besökte jag en kattutställning för första gången. Det var i Oslo och jag var stum av hänförelse över att se alla raser i verkligheten. Åren gick. Jag flyttade hemifrån och blev jag kattlös i ett par år innan jag blev ägare till ännu en "bondkatt", Nina - eller Nisse som jag mest kallade henne! Hon var söt men tyvärr ganska opålitlig. Liten, klen och svår att hantera och med tiden allt mer folkilsken. Hon kunde anfalla utan synbar orsak och det var ingen lek. Den enda som gick någorlunda säker var jag, och det berodde mer på att jag lärt mig varningssignalerna än på samförstånd. Till slut blev det omöjligt att ha henne kvar. Ett fruktansvärt beslut som jag fortfarande har svårt att acceptera, trots att jag vet att hon inte mådde bra. Familjen som jag fått henne från berättade snarare att alla i den kullen hade blivit konstiga. Jag gissar att Nisse var ett sorgligt resultat av inavel bland gårdens katter.
Några år senare kom nästa huskatt in i mitt liv. Jag skulle flytta hem till Örebro efter ett par år på annan ort och behövde bostad. Jag blev bekant med Åsa som skulle ut på långresa och ville hyra ut sin lägenhet. I lägenheten ingick även en katt, om jag ville vara så snäll..? Gissa om jag ville! En varm och solig julidag 1994 flyttade jag in hos Sara, en underbar svart-vit hona som då var 8 år. Hon blev mitt vuxna livs största kattkärlek. Hon var helt präglad på sin kattälskande matte, en riktig enmanskatt och när vi så småningom fann varandra skedde det ordentligt. Aldrig någonsin har jag upplevt något liknande. Alla katter är älskvärda och speciella men Sara var i en klass för sig. Vi delade lägenhet i fyra månader men när vi tog farväl kände jag att detta inte var slutet, vi skulle mötas igen. Och mycket riktigt, ett halvår senare ringde Åsa och berättade att var gravid och skulle emigrera till England. Hon undrade om jag ville ha Sara. Alla bitar föll på plats! Sara flyttade in i min nya lägenhet och hittade snart mina gamla tofflor och en matta som hon kände igen och kunde gosa med. Vi fick tre underbara år tillsammans innan jag upptäckte knölarna i hennes juver. Jag förstod genast men ville inte förstå. Sara var pigg och kry men jag drog mig till minnes att några dagar tidigare hade blivit magsjuk, plötsligt och hjälplöst, hon som aldrig brukade må illa. Aptiten var det inte något fel på, men när jag tänkte efter så var det mest geléet i kattmaten som hon glufsade i sig. Under den sista våren med Sara hade vårt hushåll utökats med två nya medlemmar. En helig birma med tillhörande husse hade flyttat in. Sara var ointresserad och min barndoms svärmerier för birman hade bleknat bort. Mot Sara hade han inte en chans och Sara själv ville bara ägna sitt liv åt mig. En djup och innerligt besvarad kärlek höll på att gå mot döden och jag kunde bara gråta med min älskade katt i famnen. "De är inte så snälla, de där knölarna", sa veterinären, men gav oss ändå en liten strimma hopp. Vi bokade en ny tid veckan därpå och planerade för röntgen och eventuell operation. Jag åkte hem och grät. Ett par dagar senare kopplade sjukdomen ett stadigt grepp om min älskade lilla katt. Hon slutade äta, magrade allt mer och började leta sig fram till nya undanskymda platser i lägenheten. Jag tänkte på elefanterna som går bort från flocken för att dö. Dagen innan veterinärbesöket låg jag på sängen med Sara och pratade länge, länge. Hon var helt lugn men blicken var tom och trött. Jag berättade att det skulle ta slut och jag lovade henne vila. Vi kom överens.
Veterinären kände knappt igen Sara som på bara en vecka hade förlorat hela sin livsaptit och nästan halva sin vikt. Under dagen skulle Sara undersökas och veterinären skulle höra av sig. Vi bestämde att Sara skulle slippa vakna ur narkosen om det visade sig att tumörerna inte gick att operera. Så kom stunden då jag höll min älskade katt i famnen för sista gången. Hon kröp in under mitt hår och puffade mig mot örat på sitt vanliga vis och viskade: det är OK! Veterinären ringde vid lunchtid. Cancern hade spridit sig och angripit levern. Jag tänkte på mitt löfte om vila och jag tänkte på vår sista lilla stund tillsammans och sa att det är OK. På kvällen besökte vi min sambos mamma som fyllde år. Hennes två birmor var vanligtvis ganska trögflirtade men den här kvällen stod jag med dem båda i famnen och tittade upp mot himlen. De viskade i mitt öra att ängeln Sara hälsar från katthimlen att det är OK… Ett intensivt sorgearbetet drog igång och allt kretsade kring katter. Det var som att bli förflyttad tillbaka till mellanstadieåldern. Jag och birman grät i kapp. Jag var apatisk och han letade ängsligt i garderoben, dit han skrämt iväg Sara en gång precis i början… Det måste bli en ny katt, och det snart! Jag åkte på utställning för att titta på abessinier som skulle bli "min ras" men den enda abessinier som anmälts dök aldrig upp. Jag försökte hålla mina röda svullna ögon borta från burarna med huskatter, livrädd för att möta en svart-vit katt med stora gula ögon och tofsar på öronen…En helt annan sorts katt måste det bli, men snart! Jag hämtade broschyrer om ocicat, en ny ras för mig. Väldigt spännande, kanske en så’n..? Plötsligt var det någon som sa "maju, hej här är jag!". Det var en glad liten burmatjej som lade huvudet på sned och jamade så rart mot mig. Resten av utställningen tillbringade jag trånande framför hennes bur. Innan jag for hem fick jag hålla den lilla katten i famnen och jag var helt säker. Nu hade jag bestämt mig. En så’n katt, och det snart! Efter ett par långa samtal med min burmaälskande väninna var jag mer tveksam. Hon hade tillbringat semestern med att medla mellan sina burmakastrater och mumlade något om ragdoll. Nej, något annat kanske det måste det bli ändå, men snart! Jag började inse att det inte skulle leda någon vart att åka runt på utställningar och bli förälskad gång på gång. Här krävdes en ordentlig utredning av fakta. Äntligen grep jag mig an uppgiften från grunden. Vad var det egentligen jag ville ha? Åter till kattböckerna! Det hade kommit en hel del nya sedan 1975. Långsamt växte bilden fram av en KATT! En intelligent katt med egna idéer men med humor och vänligt sinne. Inte för kuvad men inte för galen. En katt som blir en trogen och pålitlig vän men ändå behåller sin gåtfullhet och överraskar. Sällskaplig och snäll mot birman men med egen vilja och modet att säga ifrån. En lagom stor katt med lagom lite päls. En katt med stor värdighet, en vacker katt med klass. En blå…
Jag hittade en massa trådar på Internet och började nysta. Det mesta pekade åt samma håll, åt samma ras. Jag ringde en kattungeförmedlaren vars dräktiga hona satt och spann högljutt i bakgrunden. Kan det bli bättre reklam? Jag fick tips om olika uppfödare som väntade kullar och anmälde mitt intresse för en hona. Det var kö så jag fick ge mig till tåls ett tag till och fortsatte min forskning. Vad skulle birman säga om en russian blue egentligen? Jag visste att S*Snuffens hade båda raserna så jag ringde dit. När vi hade pratat ett tag berättade uppfödaren att spekulanten på hennes lilla hona hade ångrat sig och undrade om jag var intresserad… Nästa morgon grydde en kulen och mulen höstdag. Dimman låg tät över Närkeslätten och regnet hängde i klasar från molnen när jag satte mig på bussen mot Stockholm. Strax utanför Strängnäs brast molntäcket och solen bröt igenom det grå. Hela himlen glittrade i en dov och djup gråblå, silverskimrande färg och jag tänkte att nu är himlen russian-blå! Om man åker till en uppfödare vars katter är 8 veckor och man själv håller på att förtäras av längtan efter en katt, ja då är ju affären klar på förhand. Medan jag satt bland katterna hade lilla Maja Kvickafsilver gjort skäl för sitt efternamn och rusat runt med sina bröder som en vilde. Men just som jag skulle gå kom hon fram och rullade ihop sig i min famn. Jag kände en ilning i kroppen och hörde Sara viska: Det är OK!!! Nu har vi haft vår lilla Maja, som vi kallar för Smilla i ett år. Hon börjar förvandlas från en vild pojkflicka till en elegant dam. Varje dag är ett äventyr, leken tar aldrig slut och på morgnarna hämtar hon vippor, fjädrar och skinnmöss så att vi skall kunna leka i sängen. När hon vill ner från högsta bokhyllan jamar hon tills jag kommer. Sedan hoppar hon utan att tveka rakt ner i min famn. När hon har sovit alldeles för länge och vill att det skall hända något kastar hon sig om halsen på birman och ger honom en jättekram, sen är leken igång igen! Så gick det till när jag blev med ryss. Jag hoppas att vi får många härliga år tillsammans, Smilla och jag. För mig är hon mer än en katt. Hon är en massa barndomsdrömmar som går i uppfyllelse. Nu är det jag som ställer ut och visar upp min vackra katt för nyfikna 10-åringar. Och nu hoppas jag bara att min nästa dröm slår in: att snart få agera barnmorska vid en lyckad kattförlossning igen! Annette Karlsson i oktober 1999
|
