|
Vi hade bestämt oss. En kull, det var ju tanken från början när jag köpte lilla Smilla och nu skulle det äntligen bli av. Jag hade lusläst stamtavlor och intervjuat uppfödare och jag kände mig riktigt hyfsat förberedd. Jag mindes barndomens kattungar hemma på gården och längtade så efter Smillas småttingar. Det är ju så fantastiskt trevligt med kattungar! Vi besökte Nerikes Kattklubb veterinärkväll med avel som tema. Hjälp, vad har jag gett mig in i? Alla verkar ha snittat sina katter. Gång på gång. Alla har råkat ut för navelbråck, gomspalt, vattenskalle, cystnjurar, plattbröst, dövhet, höftledsdysplasi, pulmonalisstenos och neonatal isoerytrolys. Bara namnen är för mycket. En har varit med om att hela livmodern ramlade ut ur mamma katt vid en förlossning. Jag är inte så säker på att jag vill ha en kull längre... Men Veterinär Leif Hokfors ler och verkar tycka att det positiva överväger, trots att han måste ha sett precis allt… Det dröjde fyra månader innan Smilla började löpa men när hon väl satte igång var det med besked. Hennes ylande och ålande höll på att knäcka stackars Sebastian, 15-årig birmakastrat, som flydde till loftsängens innersta hörn. Där låg han och försökte blunda med sina lurviga öron tills vi äntligen lyfte ut den kärlekskranka till bilen och for till Borås. Astrix är en annorlunda russian blue som brukar komma och hälsa när det ringer på dörren, det har vi hört, men när vi gör entré syns han inte till. "Han ligger under soffan, han tror att vi skall till Varberg", säger Gun. Men när Astrix förstår att den skramlande transportboxen inte är tänkt för honom utan faktiskt innehåller en tjej blir han lycklig. En ängel med en ängels tålamod. Han håller sig diskret på avstånd när jag öppnar Smillas box men han släpper henne inte med blicken. Och vilken blick! Jag förstår att hon är i goda händer, även om det känns som att sätta ut ett barn i skogen. När vi kommer för att hämta henne några dagar senare ligger paret och putsar varandra på sängen som den självklaraste sak i världen. På kvällen den 20 oktober har det gått 65 dagar. Smilla vill sova i min säng och det är ytterst ovanligt. Hon kurar ihop sig och när vi vaknar i ottan nästa morgon är det en liten ljusröd fläck på lakanet. Hon spinner och kråmar sig och är på ett strålande humör. Man ser hur det rör sig i magen men hon har inga synliga värkar än. Hon rullar ihop sig som en boll och spinner. Timmarna går och det händer inte så mycket. Jag läser kattböcker och kattidningar, ringer veterinären och skickar massvis med e-post. Alla säger samma sak: Var lugn, håll ut, det kan ta tid, katter föder gärna på natten och förlossningsarbetet kan stanna av helt under dagtid för att fortsätta nästa natt, ingen fara men pass på om hon får gröna eller svarta flytningar eller om vattnet går… Men inget händer. Jag dricker kopiösa mängder kaffe, sträckläser Tintin och äter tre askar wienernougat och när Smillas värkar äntligen börjar har det hunnit bli måndag kväll. Som tur är har jag tagit semester. Jag har själv bara sovit ett par timmar i stöten någon gång då och då sedan lördag morgon och börjar känna mig darrig. Det är förmodligen inget mot hur Smilla känner sig. Värkarna blir tydligare och kraftigare och hon börjar se besvärad ut. Hon försöker gå på toalådan och blir alltmer rastlös. Vill ligga tätt intill med min arm runt magen men får ingen ro. När natten börjar bli morgon syns det tydligt att Smilla inte mår bra. Hon går en liten promenad i lägenheten, kräks på dörrmattan och när hon vänder tillbaka mot boet upptäcker jag en pöl på hallgolvet, vattnet har gått… Mild panik övergår snabbt i vild panik. Själv är jag så trött att jag inte vet hur jag skall orka ta mig ut till taxin. Vi hänger på låset när Hund och Kattkliniken öppnar. De har sagt att vi kan komma men det är redan flera patienter före i kön. Under bråkdelen av en sekund drabbas jag av en mardrömstanke: Vad gör jag om de säger nej? Det måste ju finnas en gräns även på Hund och Kattkliniken. Men Veterinär Hokfors som enligt kollegan är "upptagen med en akut hund", tar sig några minuter och känner på Smillas mage. Det är inte någon fara med henne, allt känns OK men hon behöver lugn och ro och kanske något värkstimulerande medel. Han skyndar iväg och vi smyger ut. Det är andra gången som jag lämnar Hund och Kattkliniken tomhänt med tårarna rinnande nedför kinderna. Vid lunchtid ringer veterinären och berättar att Smilla mår bra men att knepen för att starta hennes förlossning har misslyckats. Det är dålig aktivitet i magen nu och han har en teori om att ett dött foster blockerar vägen för ett levande. Det känns som om jag står bredvid och ser allt på film. Nu är det alltså min katt som skall snittas. Filmen fortsätter med att jag dammsuger hela lägenheten, diskar, byter lakan, vattnar blommor och tömmer sopor… Klockan fyra ringer veterinären igen. Allt har gått bra och nu vill han att jag kommer och hämtar Smilla och hennes unge. Jag fattar nästan inte att det är sant. I filmen som jag såg framför mig fanns inte en enda kattunge. I de svartaste stunderna fanns inte ens min älskade Smilla. Två timmar senare är jag tillbaka på Hund och Kattkliniken och jag får boxen med en drogad, storögd, darrande kattmamma och ett grått litet fuktigt knyte vid hennes fötter. Smilla fattar över huvud taget ingenting. Hon gör sävliga utfall åt olika håll och välter omkull. Jag törs knappt ta i henne, medveten om att hon för bara några timmar sedan låg med uppskuren mage. Hon mår illa så fort hon ser på den lille kraken men hon har i alla fall den goda smaken att inte kräkas på honom. Jag masserar, torkar och andas på honom och försöker hjälpa till så gott det går och jag förundras. Han är så oerhört levande och han nosar sig fram över Smillas rakade och ihopsydda mage med sådan kraft att jag blir rädd att han skall skada henne, fastän han bara är ett par timmar gammal och väger 99 gram. Jag ringer veterinären igen och ställer fler ängsliga frågor och får fler lugnande svar och uppmuntrande ord: "Jag hör att han piper, det är jättebra!". Modersmjölksersättningen behövde vi aldrig använda, men det blev ännu en sömnlös natt i alla fall. Det tog flera timmar och en rejäl klick kattmalt, som är det bästa Smilla vet, på den lilles hjässa innan hon förstod att hon skulle slicka, inte bita. I takt med att ungen fick den rätta doften lägrade sig lugnet. När nästa morgon kom kändes det som om filmen var slut och verkligheten kunde börja igen. Så gick det till när vi fick vår andra lilla blå. Det känns som ett mirakel att han finns och han är absolut inte till salu! Visst är det spännande att ha katt. Så spännande att man nästan kräks. Ibland undrar man om det är värt det, och det är det. Han hade rätt, den leende veterinären, det positiva överväger trots allt! Annette Karlsson i december 2000
Ett stort tack till personalen på Hund och Kattkliniken för att ni tar hand om våra fyrfota vänner på ett fantastiskt sätt, och för att ni även bryr er om och står ut med oss tvåbenta...
|
||||||||
