Klockan är halv två den 13 januari 1997. Jag ligger på en
transportsäng på väg till operationsavdelningen. Anna-Greta,
barnmorskan skjutsar sängen och Conny, min sambo går brevid.
Det är kallt och jag är rädd. Stämningen är tung…jag
ligger och tittar upp i kulverttaket,…en massa dammiga rör
och ledningar. Jag som tvättat mig med decinfektionstvål och
här som är så smutsigt…
Jag ska snittas snart, snart kommer jag att vara mamma, Conny
kommer att bli pappa, vi kommer att bli föräldar, vårt barn
ska snart födas…mina tankar är enkelspåriga och det är
nog bra så. Väl framme börjar de sticka in infarter och grejer
i mig. De pratar med mig, jag hör inte…Conny ser så rädd
och nervös ut. Han ser ut att inte veta vart han ska ta vägen i
sin gröna sjukhusdress. Anna-Greta drar iväg med honom en bit
bort och pratar med honom, jag vet inte om vad men det känns
skönt att hon tar hand om honom. Jag är som förstenad inför
det som ska hända. Jag körs in i nästa rum. Conny är tillbaka
vid min sida och håller min hand, hårt. I operationsrummet så
kryllar det av folk. En del av dem presenterar sig, andra håller
sig i bakgrunden. Jag får ryggbedövning. Jag får krypa ihop
så mycket jag förmår. Jag bara undrar hur denna bedövning kan
ges höggravida kvinnor. Jag som knappt har en mage har svårt
att krypa ihop tillräckligt. Narkosläkaren är trevlig som bara
den, ja det är de allihop. Jag känner mig väl omhändertagen
här inne. Efter en stund så ligger jag på operationsbordet med
ett stort grönt skynke framför mig. Conny sitter vid min
huvudände och håller min hand och smeker mig på huvudet. Vi
småpratar om allt möjligt oviktigt och fnissar smått. Doktorn
påstår att han nyper mig. Jag känner inget. Conny och jag ser
varandra i ögonen hela tiden. Vi är så rädda båda två. Hur
ska detta gå? Plötsligt kommer Anna-Greta in från rummet
brevid och säger; "Grattis, det blev en liten
flicka…" (tiden står stilla) "…och
hon andas jättefint." Conny och jag som för en stund
släppt ögonkontakten tittat åter på varandra. Va? Är hon
ute? När gjorde ni det? ANDAS? Oh, jisses, hon ANDAS!!! VÅR
DOTTER KAN ANDAS!!!! Conny och jag gråter…vi gråter och
gråter. VI HAR FÅTT EN DOTTER!!!!!
Det var tänkt att Conny skulle ha följt med barnet till
neonatalavdelningen men de har redan skyndat sig iväg. Conny
blir kvar en stund tills jag är iordninggjord för vidare
transport till uppvaket. Anna-Greta kommer från
neonatalavdelningen…hon har med sig en polaroidbild på vår
dotter. Hon är alldeles röd, mörkt röd och hon
blänker…Hon är inte tjock,…under bilden står det med
bläckpennetext; Flicka Nikumaa, 970113 kl.14.12,
vikt 755 gram, längd 33 cm, huvud 25 cm.Oh,
himmel…755 gram!!!…men, men hon ser ju inte speciellt
liten ut. Jag synar igenom hennes kropp och konstaterar att allt
finns där…Jag känner en stolthet över denns lilla dotter,
hon ser så fin ut. Hon grimaserar på fotot som om hon vore lite
irriterad. Jag är som uppslukad av denna bild, kan inte släppa
taget om den. Någonstans utanför mig hör jag att Conny ska
följa med Anna-Greta till neonatalavdelningen för att se till
vår dotter. Han ser ut att inte veta riktigt hur han ska
göra…Jag vill att han ska skynda sig dit, att han ska gå
och ta hand om henne, hon får inte vara ensam!!!! Jag tittar på
henne, blundar och tittat igen. Hon är vacker!!!
Jag skjutsas iväg till uppvaket. Jag ligger och blundar och
tänker på vår dotter. När vi kommer fram så vill jag genast
visa bilden för sköterskorna. De håller med, hon är
fantastisk!!! Jag vilar mig, vill snabbt bli bra så att jag kan
få komma till henne…Jag försvinner bort i dimmor…Hon
är så fin, vacker…och hon ser ju inte alls så liten
ut…
Kort
om Sandras födelse och tiden efter