Vi hade längtat efter barn. Samtidigt hade vi gått omkring
med en osäkerhet över om vi överhuvudtaget kunde få barn. På
våren hade vi beställt tid för fertilitetsutredning och
påbörjat smått med en del inledande provtagningar. Nu till
hösten skulle utredningen ta fart ordentligt var det tänkt.
Veckan innan hade vi varit på vårt första läkarbesök för
genomgång av fertilitetsutredningen. Veckan därpå inleds med
besök på kvinnomottagningens jourmottagning pga ihållande
magsmärtor och där får jag det överraskande beskedet att jag
är gravid! Äntligen gravid! Jag konstateras redan vara i tionde
veckan. Inte undra på att jag varit så trött och mått så
illa. Magsmärtorna förvandlades på något underligt sätt till
en positiv påminnelse om det lilla liv jag bar på.
Det beslutas genast att jag ska följas upp av
specialistmödravården (SMV). Jag har nämligen förhöjda
prolaktinvärden som behöver följas upp. Dessutom har jag
njuropererats och har en försvagad njure.
Jag mår mycket bra under graviditeten när väl tröttheten
och illamåendet gett med sig. Vid ultraljudsundersökningen ser
allt bara bra ut och nedkomsten beräknas till den 6 april 1997.
Vi går hos SMV med jämna mellanrum på kontroller. Allt ser
bara bra ut. Vi är så lyckliga över vårt väntade Vårbarn.
Det är december och influensatider, även jag har drabbats.
Jag har ont i huvudet och känner mig matt. Hela huvudet känns
som igenproppad med vadd. Jag blir lätt andfådd och orkar inte
mycket. Conny skrattar åt mig när jag flåsar och har mig vid
minsta ansträngning. Mina fötter har blivit svullna och jag
börjar få problem att få på mig skorna.
När jag är i graviditetsvecka 24+1 upptäcker man vid
läkarbesök på SMV senare att mitt blodtryck börjat öka. Det
ligger nu på 130/90 mot mitt normalt låga på 100/60. Läkaren
vill att detta ska följas upp på MVC under mellandagarna. Jag
får aldrig klart för mig varför. Jag får också tillsägelse
om att ta det lugnt och att jag bör vila mig mycket. Jag
förstår aldrig varför. Inte heller att situationen kan komma
att bli allvarlig.
Vid besök hos barnmorskan på vårdcentralen veckan därpå
har blodtrycket inte gått ner. Det ligger nu på 140/90 och
några dagar därpå på 150/95. Det är då den 30 december
1996. Jag har börjat förstå att något inte är som det ska.
Ingen har sagt något men besöken känns alltför allvarsamma.
Jag hade bestämt mig för att idag ställa en direkt fråga om
vad mitt höga blodtryck kan innebära. Jag hinner inte ställa
den. Barnmorskan förklarar för mig att jag inte ska åka hem
efter besöket utan ner till förlossningen istället. Jag ska
läggas in under några dagar så att mitt blodtryck ska kunna
följas upp och för att jag ska samla urin dygnet runt så att
man ska kunna mäta halten äggvita i den. Efter detta så
gråter jag så fort jag försöker säga något. Jag klarar inte
av att fråga. Är så rädd för svaren.
Jag ringer efter Conny på hans jobb och vi åker tillsammans
till förlossningen. Där tas vi emot och både Conny och jag
bereds sängplats. Vi gråter och fnissar om vartannat. Mitt
blodtryck är nu 170/110 och jag har äggvita. Jag sätts på
blodtryckssänkande medicin (trandate). Jag beordras sängläge
och ständig vila. Jag har konstaterats ha
havandeskapförgiftning.
Ctg-apparaten som mäter barnets hjärtverksamhet visar på
att barnet i min mage mår hyfsat bra. Man gör också en
ultraljudundersökning som visar att barnet har en skattad vikt
på ca 700 gram vilket är något (ca 14 %) mindre än inom
normalintervallet.
Dagen därpå får vi träffa läkaren igen. Hon går igenom
situationen med oss. Vi får sakta klart för oss det allvarliga
i situationen. Vi får klart för oss att jag inte kommer att
kunna få åka hem innan det är dags för förlossning. Jag blir
förskräckt då jag ser framför mig en tre månaders vistelse
på BB-avdelningen där jag ska ligga. Jag är inte direkt typen
som gillar att ligga och slöa i sängen dygnet runt, inte gillar
jag sysslolöshet heller. Läkaren försöker enträget att få
mig att förstå att det inte kommer att handla om månader. Hon
säger att vi får vara glada över om vi kan förlänga
graviditeten med några veckor. Jag kommer att få ligga till
sängs. Blodtrycket kommer att mätas med jämna mellanrum,
ungefär en gång i timmen. Morgon och kväll kommer man att
mäta barnets hjärtverksamhet med ctg-apparat. Varannan dag
kommer man att mäta näringsflödet till barnet och varannan
vecka ska vikten skattas.Jag kommer också att få
kortisonsprutor. De ska hjälpa till att snabba på mognaden av
lungorna hos barnet. Barnet ska på detta vis förberedas inför
eventuell för tidig födsel. Barn utvecklar generellt inte sina
lungor för att klara av att andas förrän ungefär i gravvecka
32. Jag är i gravecka 26 och nu börjar det sakta sakta gå upp
för mig hur allvarligt det är, att vårt barn kan komma att få
en mycket tuff start i livet.
Conny erbjuds möjligheten att få ligga kvar på
BB-avdelningen tillsammans med mig. Detta är vi tacksamma för.
Vi vill gå igenom detta tillsammans så långt som möjligt. Vi
får ett enkelrum som jag förbereder mig för att "bo"
i. Conny och jag gråter många gånger de närmaste dagarna. Men
vi skrattar också. Och i någon sorts överlevnadsförnekelse
så lyckas vi titt som tätt att glömma vår oro och rädsla
vilket tyvärr också innbär att det var svårt att komma ihåg
att jag inte får lämna sängen. Jag har svårt att begripa att
jag inte får gå längre promenader, inte ens lugna sådana.
Fullt kapabel att gå får jag sitta i rullstol när jag ska
någonstans. Jag känner mig så löjlig! Och så beroende av
andras hjälp.
Några dagar senare får vi besked om att det blivit brist på
rum på BB-avdelningen och att jag kommer att bli tvungen att
dela rum med en annan väntande kvinna. Conny kommer inte längre
kunnasova kvar utan måste åka hem och jag får panik. Jag blir
så ledsen så att jag bara gråter. Jag får flytta in hos
Kerstin i rum 22 senare på eftermiddagen. Kerstin är i mina
ögon stor som ett hus och väntar tvillingar med beräknad
nedkomst om några veckor. Jag blir så ledsen när jag ser
henne. Hon har en så stor och vacker gravid mage, en sån som
jag aldrig kommer att få! Min mage, den är knappt skönjbar.
Det går inte att avgöra om jag är gravid eller överviktig.
Min ledsenhet över förlusten av enkelrummet går över efter
några timmar när jag väl lärt känna Kerstin. Det känns bra
att ha någon att prata med. Vi pratar och skrattar och sover om
vartannat.
De följande dagarna blir den andra lik. Det innehåller
sängläge och mätningar av blodtryck, flöden och
hjärtverksamhet. Mina värden förändras inte nämnvärt. Även
detta börjar kännas som "normalt".
Jag börjar oroa mig för hur det ska bli om barnet föds för
tidigt. Jag är inte speciellt beläst kring graviditeter, hade
ju tänkt börja läsa nu efter årsskiftet när det skulle
börja närma sig våren. Jag får veta att barnet vid ev för
tidig födsel kommer att vårdas på neonatalavdelningen som
ligger i anslutning till BB-avdelningen. Jag funderar över hur
jag ska klara av att åka hem utan att mitt barn ska kunna få
följa med. Conny och jag får göra ett studiebesök på
neonatalavdelningen. En sköterska tar emot oss och visar oss
runt. Allt känns så overkligt. Jag är nu i v 27. Jag kan inte
ta till mig att vårt barn ska komma att behöva vårdas här.
Jag gråter när vi går ut men jag vet inte riktigt varför. Jag
är så fruktansvärt rädd.
Den 9 januari försöker vår läkare att förbereda oss för
att det snart ska komma att bli dax. Näringsflödet är inte
försämrat men har heller inte blivit bättre. Först nu får vi
klart för oss att näringsflödet inte alls varit bra när man
ser till barnets tillväxt på längre sikt. Vid viktskattningen
dagen därpå ser men att vikten inte ökat tillräckligt. Barnet
beräknas nu väga ca 800 gram vilket är 20 % mindre än
normalintervallet.
På morgonen Måndagen den 13 januari har flödet försämrats
ytterligare. Jag förstår det direkt vid flödesmätningen
eftersom barnmorskan inte berättar något för mig utan
istället söker läkaren. Jag får gå in till mig för att
vänta på att läkaren ska få tid att prata med mig. Jag
gråter och gråter… En annan barnmorska från
BB-avdelningen kommer in och håller mig sällskap under de 20
minuter som går innan läkaren kommer och bekräftar det som jag
redan förstått vet. Barnmorskan Hon håller om mig, pratar med
mig, lyssnar på mig. Jag var så glad för att hon finns där.
Det känns som att jag håller på att gå sönder inombords. Det
gör så fruktansvärt ont! När läkaren väl kommer så
berättar hon det jag redan vet. Om ett par timmar ska jag
snittas och mitt barn ska födas. Läkaren frågar om jag tagit
ställning till om jag vill vara vaken eller sova under
kejsarsnittet. Jag har tidigare fått till mig att fundera över
detta. Jag vill vara vaken…jag vågar inte sova utifall att
något händer, jag vill vara där utifall att jag behövs, jag
vill få vara där när vårt barn ska födas. Jag vågar inte
missa något. Någonstans djupt inom mig är jag rädd för att
missa enda chansen att möta mitt barn…om det inte klarar
sig…
Barnmorskan stannar kvar under tiden som jag ringer
Conny……..
Kort
om Sandras födelse och tiden efter 