Utifrån vårt samtal med avdelningssköterskan har man kommit
fram till att det är dax för att byta strategi. Idag på
morgonen togs sonden bort. Sandra ska få äta helt fritt utan
fasta tider eller bestämda mängder. Hon vägdes i morse (2 145
gram) och nu ska inga vägningar ske förrän på fredag då
beslut ska fattas om ev helgpermis. Villkoret för helgpermis
blir att inget oförutsett ska inträffa och att Sandra inte ska
ha gått ner i vikt till fredag.
Vi har rummet till förfogande och detta känns bra. Jag tror
att detta passar både Sandra och mig bättre än de fasta
tiderna, bestämda mängderna och det där eviga vägandet.
Fredagen den 4 april (vecka 39+5).
Det var lite lockande att väga Sandra igår men vi gjorde det
inte. Istället är vi spända över vad vågen ska berätta för
oss idag. Högtidligt lägger jag Sandra på vågen men jag
vågar knappt titta vad resultatet blir…2 155 gram!!! Hon
har inte gått ner, hon har behållit sin vikt, till och med
ökat med 10 gram!!! Det blir permis över helgen och detta, det
känns bara alldeles enomt. Jag kan knappt tro att vi ska åka
hem med vår lilla tös idag, äntligen ska vi åka hem!!! Om än
bara för permis.
Måndagen den 5 april (vecka 39+6).
Helgen har varit helt underbar. Vi hade besöksförbud hemma
så att vi skulle få vara ifred. Vi har njutit och många är de
gånger som jag har varit tvungen att titta till henne bara för
att övertyga mig om att hon faktiskt finns där, älskade lilla
barn.
När vi kommer tillbaka till avdelningen ser vi att Sandras
säng är urstädad…de räknar inte med att vi ska var kvar
längre. Det känns skrämmande men bra. Vid vägningen visar det
sig att Sandra stått helt still i vikt. Vågen visar på 2 155
gram prick. En doktor som vi aldrig träffat tidigare kommer in
till oss och det tar en stund för oss att förstå ett det är
utskrivning som han håller på med. Både Conny och jag utbyter
blickar för att i nästa stund säga STOP, det här känns inte
bra. Vi vill vara säkra på att klara oss innan ni släpper
taget om oss. Vi vill vara säkra på att Sandra får i sig sin
mat som hon behöver. Dessutom vill vi ha utskrivningssamtalet
med Sandras doktor eftersom det är honom vi haft kontakt med
under dessa tre månader. Vi får förlängd permis och ska
återkomma på onsdag. Då ska vi också till ögonmottagningen
på den rutinmässiga ögonkontrollen.
Både Conny och jag är lite förvånade över oss själva.
Som vi har längtat efter den dagen när vi ska bli utskrivna,
och nu när vi höll på att bli det, ja då får vi nästan
ångest. Det har blivit så tryggt med avdelningen och att få
dela ansvaret om Sandra med medicinskt kunnig personal.
Onsdagen den 9 april (vecka 40+3).
Ögonkontrollen gick bra om man ser till att de inte kunde
hitta något tokigt med Sandras ögon. Sandra däremot skulle
säga något helt annat om hon kunde tala. Det var inte roligt
att bli undersökt, hon knep ihop sina ögon allt vad hon orkade
så att en extrasköterska fick hämtas till hjälp. Nåja, nu
är det gjort för sista gången i år. Nästa återbesök blir
våren 1998.
Kl.12.30 träffar vi Sandras doktor. Det känns bra att få ta
detta med honom. Sandra har gått upp i vikt nu och väger 2 215
gram nu. Det känns jättebra. Vi har hittat varandra när det
gäller maten, Sandra och jag. Sandra får mat så snart som jag
tycker mig få signaler om att hon är hungrig. Hon får äta så
länge eller så kort tid hon behagar och det känns jättebra.
Ibland äter hon väldigt mycket och ibland nästan inget alls
för att sen be om mat på nytt efter en timme igen.
Sandras doktor är mycket nöjd med Sandra och hennes
utveckling. Vi går igenom hennes journal och pratar om allt som
hänt sedan hon föddes. Det känns väldigt bra att få denna
sammanfattning. Viss del av informationen känns helt ny för
oss. Andra är annorlunda än vi minns och det känns bra att få
dessa förlorade pusselbitar.
Efter en sista undersökning och information om kommande
uppföljning så skrivs vi ut och doktorn önskar oss lycka till!
Vi åker hem….vi åker äntligen hem…hela familjen.
Som avslut här tänkte jag mig ett stort TACK till 35:an på RSÖ.
Personalen är helt underbar där, både barnsköterskor,
sjuksköterskor och läkare, speciellt vill vi tacka doktor
Magnus och avdelningssyster Maria och psykologen Kerstin inte att
förglömma!
Alla har de tagit så väl hand om både Sandra och oss.
Sandras blöjor har blivit bytta och sängkläderna har hållits
rena. När vi inte har varit där har Sandra fått mat och haft
sällskap. De har pratat med henne, skojat och busat med henne,
tröstat henne när hon varit ledsen. Men de har också tagit
hand om oss. Hur många är inte de gånger som vi varit ledsna
och rädda, de har orkat lyssna på oss och emellanåt gett oss
tröstande kramar. De har peppat oss att våga vara föräldrar
och hjälpt oss kämpa vidare när det har känts tungt. De har
gjort många av våra dagar lättare genom den goda stämning med
skoj och fnitter ibland också småbus. De har låtit oss var
ifred när vi behövt det. Visst har vi haft våra stunder när
vi varit irriterade på någon av er, någon gång tom arga men
våra starkaste minnen av er är gott och fyllt av er värme och
engagemang för våra barn.
Kort och gott - En helt underbar personal som förtjänar de
vackraste av blommor
och Björnkramar som tack. Vad skulle
vi ha gjort utan er?
Johan och Johans föräldrar Lena & Benga är också
några som betytt mycket för oss. Vi har följts åt i glädje,
oro och tårar med våra små pyttebarn. Att finna några i
nästan samma situation med liknande behov som oss har för oss
varit en gudagåva. Tillsammans har vi kunnat hjälpas åt att
klara ut dagarna, att skratta, gråta, prata & lyssna och
dricka kaffe…
Kort
om Sandras födelse och tiden efter 
blommor
och Björnkramar 