Sandra mår bättre igen och är tre veckor gammal. Idag på
morgonen har hon tagit sitt första bad; i en liten
"diskbalja" i kuvösen. Det får jag veta när jag som
alltid kommer vid nio, halvtiotiden. Det hänger en polaroidbild
på badögonblicket vi Sandras kuvös. Jag blir så glad över
att hon avancerat till att få bli badad. Samtidigt känner jag
besvikelse och lite ilska över att ha blivit fråntagen
rättigheten att få vara med. De vet ju att jag kommer den här
tiden. Varför kunde de inte vänta? Men jag orkar inte ta det
med personalen. Jag orkar inte börja gråta.
Sandra har fortfarande en hel del apneér (andningsuppehåll)
och klarar sig inte utan syrgas i kuvösen. Hennes hjärta
undersöks och man ser att duchtus nu är helt stängd vilket är
bra.
Nu börjar läget kännas någorlunda stabilt. Conny börjar
jobba halvtid och kommer att vara här efter lunchtid. Jag har
börjat att sköta sondmatningen och blöjbytena och det känns
bra att få göra så mycket som möjligt av skötseln. Ibland
blir jag irriterad på personalen som rutinmässigt ibland går
in och byter hennes blöja fast jag sitter bredvid. Jag ser det
som min uppgift. Att finnas här, hålla om henne och smeka
försiktigt, att prata med henne och tala om att jag älskar
henne, att trösta och sjunga för henne, att byta hennes
blöjor…det är det enda jag kan göra för min dotter.
970206
Tisdagen den 4 februari.
Idag föddes en liten pojke, Johan heter han. Han väger
precis lika som Sandra när hon föddes, 755 gram, och han är
jätteduktig. Han har sin plats i hörnet tvärsöver och jag ser
hans mamma och känner igen så mycket…De verkar vara så
utelämnade och ensamma. Pga att det också kommit in en mycket
hjärtsjuk flicka i salen så glöms Johans föräldrar bort. Det
gör mig så ont…
Fredagen den 7 februari (vecka 31+5).
Allt är som vanligt. Sandra fortsätter att sakta gå upp i
vikt. Väger idag 855 gram. Maten går bra. Hon får min mat.
Var tredje timme pumpar jag. Jag sitter vid kuvösen. Och
mjölken är ingen bristvara…snarare tvärtom. Det känns
som att jag ska drunkna i mjölken. Brösten är svällda och
ömmar. Jag hittar ingen amningsbh som är tillräckligt stor.
Jag tycker att jag sitter och pumpar mjölk hela dagarna. Jag
kommer att drömma mardrömmar om den där hemska pumpen i
framtiden. Jag måste pumpa ur pga smärta och för att brösten
blir så tunga. Och samtidigt så känns det som att det bara
blir värre och värre. Sandra får ca 30 ml per måltid och jag
pumpar allt mellan 3-6 dl…per bröst! Försöker låta bli
att pumpa men smärtan blir olidlig. Är också rädd för
mjölkstockning som jag haft känningar av. Frysen hemma är full
och barnens frys ute i avdelningsköket är full och nu har jag
börjat sälja överskottet och även avdelningens frys börjar
bli full av mina mjölkburkar…Jag känner mig som en riktig
kossa och får så dåligt samvete över att jag suckar över
mitt extrema överflöd när jag ser de andra mammorna kämpa med
sina droppar…Jag vill nästan smyga iväg med mina burkar
när jag ska ut till köket med dem.
Varje eftermiddag får Sandra komma ut för att sitta
känguru. Conny och jag turas om. Nu blir stunderna allt längre,
upp till ett par timmar ibland från att i början bara ha varit
en kvart. Idag är det min tur att sitta med Sandra. Jag längtar
efter de här stunderna. Det känns så skönt att få vara så
nära sitt barn, hud mot hud, att få hålla om henne och
trösta, skydda henne. Jag sitter där med henne i famnen och vi
försvinner in i vår bubbla. Över min axel hänger
syrgastratten lite slött. Som så många gånger förr så
börjar Sandras larm att pipa. Hennes saturation går ner. Sandra
har haft små apneér lite då och då och mitt i rädslan
börjar vi vänja oss vid dem…efter ett tag brukar det gå
upp av sig själv och om inte då brukar en extradutt syrgas
från tratten hjälpa. Idag får jag ta till tratten, men inget
händer,…jag känner att Sandra blir stelare i min famn,
kontaktlös. Jag blir så rädd när jag ser hur hon sakta blir
blåare och blåare. En sköterska har skyndat sig fram och
börjat skaka på Sandra och när det inte heller hjälper så
tar hon snabbt och vant upp henne ur min famn och lägger in
henne ikuvösen samtidigt som hon fortsätter att småruska på
henne. Jag sitter som förstenad och bara väntar och väntar.
Det känns som en evighet innan saturationskurvan vänder och
sakta börjar gå uppåt…Jag ser att även sköterskorna är
skärrade. En av dem vänder sig mot mig och frågar mig vänligt
leende; "Blev du rädd?" Jag kan bara nicka. Tårarna
börja flöda…Detta ögonblick etsar sig fast i mitt minne
som det värsta ögonblicken under IVA-tiden; jag hade börjat ta
mitt barn för given och plötsligt håller hon på att gå
ifrån mig i min famn…Jag kan inte låta bli att gråta nu i
denna stund när jag skriver detta,…minnet är så
smärtsamt.
Torsdagen den 13 februari (vecka 32+4).
Sandra fyller en månad idag! Hon väger 960 gram och är 36,5
cm lång. Fortfarande liten men hon mår bra. Även om hon
fortfarande behöver syrgas av och till och dippar i saturation
så börjar vi känna oss trygga. Det kommer att gå bra för
Sandra. Tidigare under veckan har vi gjort i ordning hennes rum
där hemma. Vi har köpt en spjälsäng och byrå att ha hennes
kläder i…
I morgon ska Sandra få besök av farmor och farfar för
första gången. Vi kommer att få tillgång till salen bredvid
så att de kan komma in. Mormor kan tyvärr inte komma pga att
hon har streptokocker.
Lördagen den 15 februari (vecka 32+6).
Idag är det fest!!!!!!! Sandra har uppnått den magiska 1000
grams gränsen!!!!!! Vid morgonvägningen vägde hon 1005 gram
varefter hon bajsade och vägde 1000 gram prick!
Farmors och farfars besök blev tvunget att ställas in igår.
Det kom nya barn till IVA-salen idag och det gick inte att
lösgöra personal för kuvösflytten till salen brevid. Vi blev
så besvikna, Conny och jag, även om vi hade förståelse för
situationen.
Tisdagen den 18 februari (vecka 33+2).
Idag ska vi ha en träff med Sandras doktor. Sandra ligger
nämligen lite högt i puls,ca 180 i viloläge men ofta
över 200. Framförallt Conny, som följt värdena på
bildskärmen med noggrannhet, har den senaste tiden varit orolig
för detta då han observerat att inget av de andra barnen som
är eller varit i salen legat så högt i puls. Doktorn
förklarar för oss att man undersökt detta men inte kunnat
hitta några defekter i Sandras hjärta. Man har kommit fram till
att Sandras normalpuls troligtvis ligger ovanligt högt. Enligt
doktorn behöver detta inte betyda något sjukligt och att det
inte är något som vi behöver oroa oss för. Han förklarar det
med att "vissa människor är ju längre än det som kallas
normalt och andra kortare utan att detta beror på något
sjukligt hos dem". Vi tror på honom även om vi fortfarande
är lite oroliga.
Idag är den första dagen som Sandra klarar helt utan syrgas
i kuvösen.
Idag fick vi med kort varsel ordnat så att farmor och farfar
kunde komma…Både Conny och jag kände oss så stolta när
vi för första gången fick visa upp vårt Underverk för våra
anhöriga. Farmor och farfar stod vid kuvösen, farmor närmast
och farfar lite avvaktande snett bakom. De tittade på henne och
deras ögon tårades. Farmor fick lägga in handen och kort
hålla om Sandra över ryggen. Farfar såg ut att inte våga
närma sig kuvösen en centimeter samtidigt som han inte kunde
släppa henne med blicken. Nog hade de vetat att hon var liten,
de hade ju sett alla dessa foton vi tagit och videofilmer vi
visat,…men ändå hade de inte förstått hur liten hon
faktiskt är…och ändå väger hon nästan 400 gram mer än
hon har gjort som minst…Hur ska någon någonsin kunna
förstå vad Sandra och vi gått och går igenom?
Torsdagen den 20 februari (vecka 33+4).
Idag händer något fantastiskt!! När jag sitter med Sandra i
famnen så börjar hon helt plötsligt, helt utan förvarning att
böka runt med ansiktet mot min hud…som om hon letade efter
något. Jag känner genast vad som är på gång att hända, men
jag vet inte hur jag ska göra eller vad jag kan göra. Jag blir
alldeles varm inombords, så lycklig samtidigt som jag känner
mig så villrådig och tafatt. Kan jag lägga henne till mitt
bröst? Conny, han skrattar och säger att stackarn blir väl
skrämd av den där för henne enormt stora bröstvårtan. Hon
har ju inte en chans att få in den i sin lilla mun! Jag kan inte
annat än skratta jag också. Samtidigt så undrar jag om det
kanske faktiskt är så. Kommer hon att kunna amma?
Fredagen den 21 februari (vecka 33+5).
Om allt går bra här under helgen - ja, då ska Sandra få
flytta över till en värmesäng på måndag! Är det inte
fantastiskt! Vi kan knappt tro det. Vi vågar knappt tro det.
Efter alla bakslag så vågar vi inte riktigt ta till oss detta.
Söndagen den 23 februari (vecka 34+0).
Igår var vi iväg och köpte Sandras första kläder, en
liten mjuk body och en dress med byxa, jacka och en söt mössa i
aprikost. Allt i storlek 40 från en systuga som syr upp på
beställning.
När vi kommer till avdelningen idag så möts vi av en
sköterska som säger att vi inte får ta ut Sandra ur kuvösen
idag,…allt stannar upp för oss, det kan inte vara sant?!
Hon säger att Sandra börjat dippa mer i saturation igen och att
hon därför är för skör för att få störas. När vi ser
Sandra så förstår vi inte. Hon ser ut att må hur bra som
helst. Vad gäller dipparna så har de inte varit något hinder
tidigare. Vi förstår inte…igår var hon så bra att hon
skulle kunna flytta ur kuvösen till säng…och idag får hon
inte ens komma ut för att sitta känguru med syrgastratt??? Det
hela känns obehagligt. Sköterskan inger inget förtroende då
hon verkar stingslig och otrevlig. Vi frågar en annan sköterska
om hur man bedömt Sandras situation; hon ser något
oförstående på oss och säger att inga ändringar finns i
planerna. Sandra ska i säng i morgon. Sandra ska få komma i
säng och det kommer att ske i vår närvaro, enligt sköterskan.
Vi blir lättade samtidigt som vårt förtroende för den där
sköterskan fått sig en törn. Vi vet inte riktigt hur vi ska
hantera detta. Vi orkar helt enkelt inte ta itu med det.
Jag pratar också med en sköterska om Sandras bökeri och
frågar hur jag ska hantera det. Jag får bekräftat det jag
instinktivt kännt, Sandra letar efter mat! Och jag ska erbjuda
henne bröstet om hon visar intresse. Hon kommer inte att kunna
suga eller amma men att låta henne vara nära och kanske smaka
stimulerar utvecklandet av sugreflexen.
Måndagen den 24 februari (vecka 34+1).
Conny har tagit helt ledigt från arbetet idag för att kunna
närvara vid det stora ögonblicket när Sandra ska få flytta ut
ur kuvösen och ligga i en vanlig säng. Vi har med hennes
kläder och den stora gula nallen som vi tidigare köpt. Jag har
utifrån ögonmått sytt upp en liten trosa och en omlottröja
till henne som hon ska få på sig. De kläder som vi köpt i
storlek 40 och som vi tyckte var så små,…de såg ut att
vara alldeles för stora även de.
När vi kliver in i salen så upptäcker vi till vår stora
häpnad att det inte står någon kuvös i Sandras hörn. Där
står istället en liten säng med aprikosfärgad sänghimmel.
Under den lilla filten, där ligger Sandra och snusar gott. Men,
mitt i all glädje över detta stora framsteg så känns det som
att vi återigen berövats en självklarhet som föräldrar. Det
var ju meningen att vi skulle få "förlösa" henne
från kuvösen och inviga vår dotter i detta jordeliv!!! Jag
känner ett sting av ilska över denna plumphet men glömmer det
snabbt i glädjen över att vår dotter äntligen är
tillräckligt stark för att klara livet utanför kuvösen.
Vi sätter oss vid hennes säng och bara suger i oss det
härliga i denna situation att ha henne så nära oss, utan den
genomskinliga kuvösväggen mellan oss. Sandra är nu helt
bortkopplad från bildskärmen och det larmsystemet. Istället
har hon fått en saturationsmätare som sitter som en liten
klämma på foten. Vi får förklarat för oss att det är ok att
koppla bort den vid turer till skötbordet för blöjbyten och
när vi sitter känguru med henne. Detta skrämmer oss samtidigt
som det kittlar till…Hur ska vi kunna lita på våra egna
intryck av hur hon mår?
Jag tar upp Sandra. För första gången kan jag ta upp henne
utan att det hänger en massa sladdar på hennes späda kropp.
Sonden i näsan är det enda hon har.
Men stackars lilla barn! De kläder som hon har på
sig…hon ser ut som om hon hade en stor tygpåse på sig.
Sjukhusets kläder i storlek 40 - jag vet inte riktigt vad jag
ska säga om dem - något så urtvättat och sladdrigt har jag
väl aldrig sett. Ur de stora byxbenen sticker Sandras smala och
tunna ben ut. Midjan räcker ända upp till halsen och är så
bred att Sandras händer knappt når ut om man inte viker tyget
dubbelt. Tröjan är åtminstone tre om inte fyra gånger så
bred som Sandra. Jag är glad över att jag tog mig tid att sy
igår, vi byter genast om till de kläder jag sytt åt henne.
Att få sköta om Sandra på skötbordet känns helt
underbart. Plötsligt har Sandra blivit så mycket mer
tillgänglig för oss. Vi kan göra så mycket mer för henne.
Jag börjar känna mig alltmer som en mamma och att jag har
något att erbjuda min dotter. Denna känsla förstärks
ytterligare när jag håller Sandra i min famn och hon åter
börjar söka och böka. Jag känner mig nästan generad när jag
försiktigt hjälper henne närmare bröstet. Sandra är genast
med på noterna och gapar allt vad hon orkar för att i nästa
stund ta bröstet och sätta igång och tutta…Jag blir
alldeles förvånad över att hon klarar av att gapa så stort!
Vi försvinner in i vår lilla bubbla och bara mår gott, vilket
rus!!! Efteråt är Sandra alldeles andfådd. Hon somnar djupt
och sover länge.
Idag blir Sandra sex veckor gammal. Hon väger 1 200 gram
prick och är 37 cm lång. Hon är en "stor" flicka nu
och klarar av att både ligga i egen säng och att försöka äta
själv. Vårt barn är på väg hem…
Kort
om Sandras födelse och tiden efter 
