Nu är det mycket som händer. Sedan ett par dagar bor Sandra
i sal 10 som är en dörr närmare ytterdörren på väg hem. Vi
har fått till oss att man nu betraktar Sandra som frisk och att
det nu handlar om att Sandra behöver lära sig att äta själv
och växa till sig lite. Värmesängen är utbytt till en vanlig
säng och Sandra sköter värmeregleringen helt utan problem.
Conny och jag har vant oss vid att nu få ta hand om henne
helt själv. Vi sköter allt från morgonrutiner med tvätt och
vägning, sondmatning, blöjbyten och bad. Sandra har försökt
att tutta på mig vid varje mål, fram till idag utan att få i
sig något. Idag tuttar hon plötsligt för en stund på ett helt
annat sätt och lyckas få i sig hela 5 ml! Efter detta mål är
hon helt urlakad och orkar inte tutta överhuvudtaget mer denna
dag.
Idag får Sandra för första gången komma ut till pentryt,
vårt fikarum precis utanför avdelningen. Enda villkoret är att
inga barn får vistas i rummet samtidigt, inte heller personer
som kan misstänkas bära på någon smitta. När vi får detta
besked så ringer vi genast efter Sandras fastrar och farfars fru
som längtat så länge. De finns ute i pentryt på nolltid. Det
känns nästan lite busigt att rulla ut med Sandra genom
avdelningens låsta dörrar. Att göra detta ger oss diverse
ideér om att rymma hem med henne, i fantasin på fullaste
allvar! Behöver jag tala om att det flödar tårar!!!!
Söndagen den 9 mars (vecka 36+0).
Den gångna veckan har det hänt mycket. På något sätt har
världen åter öppnats sig för oss; för Sandra , Conny och
mig. Världen ute i Pentryt. På måndagen var min mamma här
för att få träffa Sandra. Det var ett stort ögonblick för
mig också; att sitta där och betrakta min dotter i famnen på
min mor. Livet kändes så stort och värdefullt, fast på ett
annat sätt än tidigare. Mormor blev lite chockad över Sandras
storlek. Hon är ju van vid helt andra proportioner. Sandras tre
kusiner har alla vägt över fyra kilo när de föddes. Mormor
tjöt av förvåning och förtjusning när hon plötsligt fick
för sig att dra av Sandras lilla tubsocka för att ta sig en
titt på fossingen - Jag kommer aldrig att glömma den där
bilden av min mor småpratandes med Sandra i sin famn samtidigt
som jämför sin tumme med hennes ena fot och konstaterar att
hennes tumme är både bredare och längre. Även min bror och
hans familj har varit här och besökt Sandra. Kusinerna fick se
Sandra genom glasdörren vid avdelningens entre´. Kimi, fyra
år, den äldsta tittade mycket noga och såg sedan på sin
faster med en konstaterande blick att även faster kan. (Apropå
så var det Kimi som avslöjade mig med graviditeten,…vi
hade bestämt oss för att vänta med att berätta för barnen
då vi tyckte att de var för små för att förstå, tills Kimi
en dag frågade om faster hade en bebis i magen eftersom han inte
fick hoppa i fasters knä, är inte barn underbara?!)Kusinerna
Kai, 2,5 år och Kasper 5,5 månader tittade och tittade men
tyckte efter en kort stund att videokameran var mer intressant.
Att den där lilla bebisen på andra sidan rutan var fasters, det
verkade mest bara konstigt verkade Kai tycka. Sånt imponerar
inte på honom
Annars har det mesta handlat om att mysa och pysa inne på
10:an. Sandra sover och äter och sover igen. Dagarna för min
del är fyllda av att amma (Sandra tar ca en gång om dagen ca
5-10 ml åt gången), sondmata och sedan pumpa. Sen är det bara
att börja om från början för tre timmar går fort. Men jag
njuter av den här nya tillvaron med vårt barn. Sandra är så
mycket närmare oss. Vi får ta mera ansvar och vi lämnas mer
och mer för oss själva. Ibland känns det stressigt i den här
nya salen, inte pga sjuka barn som inne på nian, men pga
omsättningen på barn och föräldrar. Vi har blivit tilldelade
hörnplats då vi förväntas vara kvar ett tag till. Det är
skönt för här kan vi ha vår egen lilla värld och sprida ut
oss och alla dessa saker som vi nu börjat samla på oss.
Vi får ofta förstående frågor från personalen om vi
börjar längta hem nu. Jag måste säga att jag ännu inte gör
det. Det är klart att vi vill ha hem Sandra, men det känns inte
som att vi riktigt kan lita på att allt är riktigt bra ännu.
Satuarionsmätaren är kvar men den ryker nog imorgon, den piper
emellanåt men oftast är det för att Sandra sparkat av sig
klämman eller för att hon spänner foten. Några enstaka
apne´er har hon fortfarande men de är så små så att de
knappast kan kallas för apne´er längre. Hon behöver ingen
extra syrgas från tratten utan återhämtar sig helt på egen
hand.
Ikväll ska vi sova över i ett av föräldrarummen. Vi kommer
inte att få ha Sandra hos oss men vi kommer att kunna vara här
längre på kvällen och tidigt på morgonen. Det känns bra för
amningen.
Måndagen den 17 mars (vecka 37+1).
Idag fyller Sandra nio veckor. Hon har börjat gå upp bra i
vikt och väger idag 1 730 gram. Hon har också blivit starkare
och orkar tutta tre gånger/dag, fortfarande små mängder som
10-15 ml, men det känns att det sakta går framåt.
Tisdagen den 18 mars (vecka 37+2).
Helt plötsligt, från ena dagen till den andra så känns
allt plötsligt så fruktansvärt jobbigt igen. När jag kommer
till avdelningen idag på morgonen så kryllar det av folk inne i
salen. Sandras säng ligger inklämd mellan en ny bebissäng och
fåtöljen där en främmande kvinna sitter. Varenda fåtölj i
salen är upptagen. Jag står där och vet plötsligt inte hur
jag ska klara av den här dagen. Vart ska vi ta vägen, Sandra
och jag,…Jag går fram till Sandras säng och hälsar. Jag
tar med Sandra i hennes säng ut till korridoren för att hämta
mat,…var jag nu ska sätta mig och mata,…jag känner
mig helt förlamad. Väl i köket så får jag leta efter Sandras
mjölkflaska. Jag hade blandat i ordning en hel flaska mjölk det
sista jag gjorde igår, men nu tycks den spårlöst försvunnen.
Jag frågar en av personalen som inte vet svara mig något. Jag
fortsätter att leta men jag kan bara inte hitta Sandras mjölk.
Jag tar fram nytt från frysen på tining och går ut och frågar
en av barnsköterskorna. Hon svarar mig stressat att det måste
vara den som hon spillde ut tidigt i morse. Jag blir så
förbannad på henne och hennes nonchalanta sätt att säga det
på. Jag kan inte låta bli och säger det också, jag känner
hur tårarna pockar på. Hon tittar helt oförstående på mig
och säger att det är väl inte så farligt, det är väl bara
att blanda i ordning nytt. Jag vänder på klacken och går
därifrån. Jag tar Sandra med mig ut i pentryt och sitter där
och gråter. Plötsligt öppnas dörren dit och in väller en
familj med i mina ögon massor av barn (de var säkert inte mer
än tre barn). Jag kan inte annat än sucka och ta Sandra och gå
in till avdelningen igen. Inne på salen är det fortfarande lika
trångt. Nu är det hörn där Sandra brukar ha sin säng helt
överbefolkad och jag kan inte tro mina ögon, småbarn även
där. Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Hela tiden får vi
till oss att Sandra måste hållas från barn eftersom det är
infektionstider och att vi inte får ha henne ute i pentryt om
det vistas barn där,…men vart ska vi ta vägen? Jag
ställer mig mitt i salen med Sandra och så fort en fåtölj
blir ledig så norpar jag den och sätter mig och ammar Sandra.
Jag orkar inte göra mer än så. När Conny kommer vid lunchtid
så kan jag inte sluta gråta. Det tar lång tid innan han får
klart för sig varför jag gråter. Senare på eftermiddagen
kommer en sköterska som vi har stort förtroende för. Conny
pratar med henne om hur dagen sett ut, jag orkar inte närvara.
Nu vill jag bara komma hem härifrån med Sandra!
Söndagen den 23 mars (vecka 38+0).
Vi har sovit över här på avdelningen i två nätter på
raken nu. Det känns skönt för då har vi vårt eget rum och
jag får vara ifred med amningen. Det går inget vidare nu.
Sandra tuttar och tuttar men hon får inte i sig några större
mängder. Häromdagen blev jag så glad för då hade jag först
vägt henne innan amningen och sen hade det känts jättebra när
hon ammade. När jag vägde henne så visade vågen att hon tagit
FULLT, hela 60 ml hade hon fått i sig jämfört med 10-20 ml i
vanliga fall. Jag blev så lycklig och i mina tankar hann jag
börja flytta hem med Sandra tills jag stannade upp och
tänkte;…nää, jag har ju satt på henne den där rosa
koftan efter vägningen…vid kontrollvägning så visade
vågen att Sandra tagit sina 20 ml och inte en ml mer.
Idag går vi ut på promenad med Sandra för första gången.
Vi får låna avdelningens antika plyschvagn och stolt spatserar
vi iväg. Vi måste vara tillbaka inom en kvart har vi fått till
oss. Vi tittar noga på klockan. Vi hinner en vända på Stora
Holmen utanför sjukhuset. Det är så vackert, våren är på
gång även om det är kallt ännu. Vi skyndar oss tillbaka och
kommer in precis på minuten. Vi vill inte komma försent. Vi
känner oss som småungar som inte vågar vara olydiga i rädslan
för att bli fråntagna det nya privilegiet. Vi är lyckliga.
Sandra har knappt upptäckt att hon varit ute. Hon sov hela
tiden.
Måndagen den 24 mars (vecka 38+1).
Dax för den dagliga dosen tårar. Idag har Sandra tuttat i
sig hela 40 ml nu på förmiddagen. Det känns som ett
genombrott. Nu kanske…Hela tillvaron är nu koncentrerad
till Sandras tuttande. Jag vet att om hon får nappflaskan så
kan hon kanske lära sig det i ett nafs och vi kunde få åka
hem. Men jag vill inte prova. Eftersom jag nu har så gott om
mjölk och eftersom jag har möjligheten att få ge åtminstone
detta så vill jag göra det, det får ta den tid det tar.
Måndagen den 31 mars (vecka 39+1).
Ytterligare en vecka har gått. Det går fortfarande segt med
maten. Sandra tuttar och tuttar men får fortfarande bara i sig
halva mål och resten måste vi sonda. Jag börjar känna mig
stressad. Det känns inte heller bra att personalen inte verkar
vara likriktade i sina stödinsatser för oss. Den ena säger ett
och den andra säger annat. Ingen har riktigt ansvar för oss. Vi
känner oss rätt så ensamma och utlämnade. Nu önskar vi att
vi hade en fadder/kontaktperson bland personalen, någon som vi
kunde kräva på mer engagemang för just oss. Vi pratar med den
sköterska som vi tidigare vänt oss till när något varit
svårt. Hon ska ta upp frågan till diskussion med sina kollegor.
Kort
om Sandras födelse och tiden efter 