Idag blir Sandra en vecka gammal! Hon har gått ner i vikt
igen och väger 730 gram. Hon kommer inte att bli kvitt
respiratorn då hon inte riktigt vill komma ihåg att andas på
egen hand. Enligt lungröntgen så har ändå lungsjukdomen vänt
nu och blivit bättre och det är ett mycket gott tecken.
På eftermiddagern träffar vi psykologen som ser till så att
vi får hjälp med ett rum på avdelningen tills Sandras
tillstånd är någorlunda stabilt. Vi visas också till
fikarummet där vi har möjlighet att laga mat och ta oss fika.
Det känns bra nu. Vi kommer att få vara nära Sandra dygnet
runt.
På eftermiddagen går vi på en föräldrainformation
tillsammans med ett par andra föräldrar som också fått ett
för tidigt fött barn.
Tisdagen den 21 januari (vecka 29+2).
Sandra ska kopplas ifrån respiratorn idag!!!! Hon kommer att
sättas i CPAP istället Det känns bra, men samtidigt nervöst.
Hur ska hon klara det? Kommer hon att komma ihåg att andas?
Kommer hon att orka? Sandra har gått upp 5 gram!!! Kanske är
det på gång att vända nu…???
Idag skriver vi ut oss. En av barnmorskorna får det att låta
som att jag gör det på eget initiativ och jag känner mig så
arg. Visst, visserligen har jag tagit beslutet men vad hade jag
för val? Faktum är att det känns skönt att komma ifrån BB.
Vi passar inte riktigt in där; det känns jobbigt att vara på
avdelningen med alla lyckliga mammor med sina barn, och alla
dessa frågor om var jag har mitt barn. När jag svarar ser de
flesta förskräckta ut och vill inte höra mer. Det är svårt
att förmedla att jag faktiskt är lycklig över mitt barn och
att hon faktiskt är det vackraste som finns för mig.
Vi får istället ett litet men fullt dugligt rum i direkt
anslutning till 35:an. Det är ett rum som står till förfogande
för resande föräldrar och för situationer som vår. Detta
känns bra. Vi får vara här, nära henne.
Torsdagen den 23 januari (vecka 29+4).
Sandra har klarat andningen hyfsat. Men hon behöver mycket
syrgas. Hon har dessutom troligtvis fått ytterligare en
infektion vilket inte är bra. Hon har fått en ny omgång blod
och hon kommer att få Betapred, en medicin som ska utveckla
andningsfunktionen.
Den här dagen gråter vi mer än vanligt. Det känns som att
det ena avlöser det andra. Rädslan och oron börjar kännas som
en förstenad klump som aldrig försvinner. Vi vågar inte
drömma, knappt hoppas.
Fredagen den 24 januari (vecka 29+5).
Idag är doktorn nöjd med Sandra. Hon andas fint och har
nått upp till födelsevikt. Vi är så stolta över henne. Jag
kan inte låta bli att sträcka på mig. Jag känner mig så
lycklig inombords, att hon kan vara så duktig vår lilla dotter.
Conny är iväg och handlar. När jag sitter vid kuvösen och
småsjunger för Sandra så kommer en av sköterskorna fram och
berömmer Sandra. I nästa andetag säger hon att det nog är
dags för Sandra att få komma ut ur kuvösen för att hälsa på
sin mamma ordentligt. Allt stannar upp, jag tittar och undrar om
jag har hört fel. Sköterskan ser min undran och förklarar att
Sandra ska få komma ut ur kuvösen för att sitta i min famn.
Jag brister ut i gråt. Jag kan inte tro att det är sant. Sedan
Sandra föddes har jag inte ens vågat önska mig att få hålla
om henne eftersom hon mått så dåligt. Jag har inte ens hunnit
vänja mig vid att hon mår bättre. Har inte hunnit…Jag
gråter och gråter och det känns som att jag aldrig kommer att
sluta. Sköterskan håller om mig och försöker trösta mig för
att i nästa andetag säga att det är nog bäst att Sandra får
titta ut till sin mamma redan idag. Jag är alldeles varm
inombords. Som i ett rus sätter jag mig enligt anvisningar i
fåtöljen vid kuvösen. Ena sidoväggen öppnas och slangar och
sladdar läggs rätt. En prematurblöja klipps mindre ändå och
sätts på Sandra. Den täcker nästa hela hennes kropp. Hennes
tunna ben sticker ut nertill och armar och huvud tittar fram
upptill. En sköterska tar upp Sandra och en annan följer efter
med slangarna. Jag har öppnat min skjorta och Sandra läggs på
mitt bara bröst. En filt läggs över henne. CPAPén pyser och
larmen piper och jag sitter där andaktigt i ett obeskrivbart
lyckorus med min dotter i min famn. Tårarna rinner utför mina
kinder och jag kan inte låta bli att pussa och åter pussa på
hennes panna. Instinktivt vill jag smeka henne och jag får
verkligen stålsätta mig att endast hålla henne om kroppen. Jag
viskar små ord till henne och vi bara är.
Kort
om Sandras födelse och tiden efter 
