En krigarkvinna av den gamla stammen har lämnat det jordiska och flyttat till sitt himmelska hem. Stina Eld föddes i ett arméhem i Dala-Järna, och hon kom i tidig ungdom med i arbetet för Gud och Frälsningsarmén. Efter äktenskap med framlidne musikmästaren och musikläraren Olle Eld flyttade hon till Borlänge, där hon tjänstgjorde som lärare vid flera olika skolor.
   I kåren tillhörde hon de verkliga tjänarna. Hon när verksam i strängmusikkåren, och under mänga år innehade hon posten som kårfanjunkare. Familjen var ända hennes stora intresse, och hon tog med förtjusning hand om sina barnbarn, när föräldrarna var upptagna av arbete.
   Stina Elds sista tid blev mödosam, och hon gick val förberedd till den eviga vilan. Hon efterlämnar ett stort tomrum i kåren och hon kommer att saknas av mänga vänner.
   Begravningsakten förrättades av major Anita Emretsson. Vila i frid, tills vi möts igen.
                                      Torsten Wennsten, våren 2005.

I juni 2005 hälsade kåren sin nya kårledare,
Guna Gaveika välkommen!

Hon är född och uppvuxen i Lettland och största delen av sitt liv har jag bott i en liten stad 4 mil söder om Lettlands huvudstad Riga, i Iecava. Det var där, vintern 1993, hon kom i kontakt med Frälsningsarmén, som fortfarande var väldigt ny i sta´n. Det blev fort klart för mig att den här kyrkan vill jag tillhöra. I augusti samma år invigdes jag till soldat. I Iecava. Då var jag 15 år. I dag kan jag faktiskt skryta med att jag är den

första soldaten på kåren i Iecava.
   Väldigt snart började hon fundera på officerskapet, fast ännu hade hon ingen aning om vad det innebar. Sen vet man ju knappast något om vad man vill med sitt liv när man är i 15-16 årsåldern och fortfarande har ett par år kvar i gymnasiet. Mot slutet av gymnasiet var jag rätt övertygad om att jag ville studera historia. Och då kom ett erbjudande som i väldigt stor utsträckning har förändrat mitt liv. Jag fick en möjlighet att läsa ett år på Dalarö folkhögskola. Det var ett spännande år som förändrade rätt mycket i mitt liv.
   Om det fanns en fundering på officersskap inom mig under gymnasietiden, så var den borta efter året på Dalarö, mycket på grund av en person som tjatade om officersskapet nästan varje gång han såg mig. Det gick så långt att jag funderade på om det var en kallelse från Gud eller från den personen. I alla fall, vid 19 års ålder, visste jag att jag inte skulle bli officer i Frälsningsarmén och det var jag väldigt bestämd över.
   Det var roligt att arbeta för Frälsningsarmén. I två år, efter att jag kommit hem från Dalarö, jobbade jag som barn- och ungdomsledare på kåren i Bauska och hjälpte till med olika översättningsarbeten på Frälsningsarméns högkvarter i Riga.
   Varje gång någon frågade mig om officersskap, fick de svaret - aldrig i livet. Fast så småningom förändrades svaret till - någon gång kanske, men inte fortare än om tio år.
   Sommaren 2000 hade "de tio åren" redan gått. I och för sig hade jag hunnit med rätt mycket under den tiden. Jag hade hunnit jobba som barnflicka i Göteborg och arbeta på Frälsningsarmén som sekreterare åt regionalchefen - Lettlands motsvarighet till DC - och då kom insikten: nu ska du, Guna, bestämma dig. Ska du bli officer i Frälsningsarmén eller inte, till mig. Jag gav mig själv en vecka för bön och eftertanke och efter den skulle jag prata med min chef eller hålla tyst.
   I dag kan man lätt gissa vad det var som hände. Så i januari 2001 började mina studier på FA:s officersskola. Efter utbildningen har jag arbetat på kårerna i Bauska i Lettland och i Lidköping och nu är jag på väg in i tjänsten i Borlänge.
   Jag är fullt medveten om att det inte alltid kommer att vara enkelt men ändå ser jag med stor förväntan fram emot tiden jag kommer att ha i Borlänge för jag vet att Gud har stora planer för den platsen och det är hur spännande som helst att få vara en del av Hans plan.

Fortsättning på nästa sida!