Sid. Nr 1.   Nr 2.   Nr 3.

  Nr 4.  Nr 5.     Tillbaka!

Lapp-Lisa, eller fru Anna-Lisa Öst som hennes borgerliga namn lyder, var en av vår tids namnkunnigaste personligheter i Sverige. Med sina enkla andliga sånger och chosefria uppträdande har hon som få andra vunnit en plats i hundratusentals svenska hjärtan under sina drygt femtiåriga sångargärning.

Lapp-Lisa föddes den 8 okt. i Marks by i Vilhelmina socken. Den lilla byn bestod av ett 10-tal hushåll fick inte väg- och telefonförbindelse förrän år 1930. Det var under bistra förhållanden Anna-Lisa växte upp som den yngsta av sex syskon. Någon längre skolgång blev

det inte tal om för Vikström, hennes far, ansåg att om han klarat sig utan skolgång så kunde barnen göra det också. Men modern och byskolan såg till att Anna-Lisa fick sluta göra dagsverken - detta gjorde alla sex barnen långt före skolåldern - och börja läsa. Och inte var det något fel på hennes läslust. Läxorna lärde hon in som ett rinnande vatten. Så mycke skola blev det i alla fall, så att det räckte till ett betyg för att gå och läsa och "bli konfirmerad".
     Men sedan blev det att hugga i på allvar. Hungra behövde de aldrig, men nöden stod ständigt på lur, inte minst då frosten tog den lilla skörd av korn och potatis som kunde frambringas på tegen. Anna-Lisa fick tidigt hjälpa till med djuren. Eftersom brunnen bottenfrös om vintrarna, var det hennes uppgift att smälta snö till vatten åt alla djuren. Två hästar, sex kor, en tjur och ett tiotal får och getter. Det blev att kappelda med törsten, för korna kunde dricka!
     Som de flesta andra människor som lever ett hårdfört liv nära naturen var både mor och far religiösa. Far fåordig och trög, mor lite mer innerlig och omedelbar. Mor talade med Anna-Lisa om Gud, naturligt och hemvant och lärde henne bedja. Naturligtvis ville hon inte visa det, så hon skaffade sig en egen vrå att bedja i - intill skorstensmuren på vinden. Förtvivlad var hon när modern en gång var sjuk. Å, vad hon bad: "Gode Gud, låt mor leva! Du vet att hon är snäll. Nog förstår jag att du vill ha henne hos dej, men vi behöver henne bättre.".

     En frälsningsofficer som bad till Gud med Lapp-Lisas mor. Hur hänger det ihop! Jo. helt enkelt så att den unga frälsningshären inte skydde någon möda! Ville inte kännas vid några avstånd, utan gjorde framryckning även i nordligaste Sverige. Bykrig och fjällmission stod högt på listan av aktiviteter redan på den här tiden och Frälsningsarmén kom också till den lilla avlägsna byn, där Vikströms bodde, och det var en stor dag i Marks annars händelsefattiga liv.
     Köket där mötet hölls var fullt av folk, och Anna-Lisa satt på en pall och lyssnade andäktigt till både sång och predikan. "Det går inte att tala om vad jag kände", berättar Lapp-Lisa när hon tänker tillbaka på det mötet. "Allting grep mig på ett underbart sätt. Sången, musiken och talet gick med en sådan fart, det var vi inte vana vid. Och så frimodigt och glatt de sjöng! Jag beslöt mig för att hjälpa dem när jag blev stor.!"
     När Anna-Lisa skulle konfirmeras bodde hon och en annan flicka från Mark i kyrkbyn i Vilhelmina. Lästiden tog hon allvarligt och försökte uppriktigt bli kvitt sitt dansbegär, men så kom Mikaelihelgen och den brodern Reinhold.
"Klart att vi skall ut och dansa, flicka!", sade han, och så rodde de iväg till festplatsen. Under hemrodden blåste det upp till storm. Båten vattenfylldes närastranden. "Gode Gud, jag lovar att jag skall bli frälst, om du räddar oss ur det här!" bad hon i sitt hjärta, medan båten formligen kastades upp på land av den häftiga stormen.
     Skulle Gud nu få sitt? Det fick han, och det skedde när Frälsningsarmén kom i hennes väg för andra gången. Nu började Anna-Lisa riktigt på alvar lägga sig vinn om att lära in den härliga sångskatt som hennes mor satt inne med. I den

Fortsättning på nästa sidan.