Ludvika fick egen kår den 2 dec. 1894 och blev den 189 i landet. De första officerarna hette Alma Wahlström som var 23 år och löjtnant K. Bergström. Första mötet hölls i Sjöbergs gård i Marnäs.  Första tiden var de kvar i den gamla lokalen i Malmnäs. Officerarna själva bodde i ett rum i bastubyggnaden på gammelgården. Kapten Wahlström var stor och kraftig och det kunde behövas i Ludvika då det fanns många oroselement som gick till Arméns lokal för att bråka och ställa till oreda. Ibland lyfte man av dörrarna och bar bort dem. Fönster slogs sönder och man kastade in vatten genom gluggarna. Ibland ställde de till med slagsmål i lokalen under mötena.

     Kåren flyttade sedan till dåvarande gästgivare Carl Salomonssons hus. 1907 inköptes gamla Elimkapellet som var byggt 1879, där kåren hade sin verksamhet fram till man förvärvade lokalen på Köpmangatan. Så hade då Frälsningsarmén i Ludvika fått fast mark och även de blivit etablerad i samhället. Vilket alla samhällslager med aktning erkänner.

     Den 5 jan. 1935 hade Kåren besök av sin första befälhavande officer, nu brigadör Alma Wahlström, 65 år och pensionär. Hon ledde trettonhelgens möten. Endast en soldat från denna tid var med om dessa möten, nämligen undertecknad. Här i Ludvika var det svårt sade hon, hade inte människorna varit så snälla och hjälpsamma hade jag inte kunnat stanna. De ägde inget, utan fick hyra några gamla möbler, men så småningom blev det ju lite bättre, för den ena personen efter den andra kom med saker som behövdes till ett gens möten. Endast en soldat från denna tid var med om dessa möten, nämligen undertecknad. Här i Ludvika var det svårt sade hon, hade inte människorna varit så snälla och hjälpsamma hade jag inte kunnat stanna. De ägde inget, utan fick hyra några gamla möbler, men så småningom blev det ju lite bättre, för den ena personen efter den andra kom med saker som behövdes till ett hem. En dag, berättade hon var löjtnanten och jag borta hela dagen. Det var mörkt när vi kom hem, men det låg något mörkt i trappan. Vi trodde att det var en full karl. Vi smög oss in till Sjöbergs för att be om tändstickor för att kunna se vad det var. Det var ett nystickat sängtäcke från en familj i Dagkarlsbo. När sedan Armén på vårsidan 1895 fick en annan lokal i Salomonssons hus hade vi även samlat in lite pengar, så att vi kunde fara ner till Grängesberg och köpa några möbler.
     Men hennes hälsa hade tagit skada, så hon måste efter nio månaders vistelse i Ludvika söka sig till ett vilohem för att kurera sitt magsår. Detta blev tyvärr många frälsningsofficerares lott. Det blev för oregelbundet med mat. Den ena dagen ett kraftigt mål hos någon vän, men den andra dagen inget alls eller endast några koppar kaffe. Det var inte alltid de hade pengar att köpa mat för.
                                                                             Vid pennan Maria Nordvall
Loppmarknad för 22.000:-  (Notis från nov. 1993 i Dalademokraten.
Kåren har säsongens sista loppmarknad på fred. Under året har 22.000:- loppats ihop. Alltsammans genom skänkta prylar, kläder och annat. Pengarna går till fadderbarnsverksamheten där en pojke i Chile får utbildning, mat och kläder. Kåren får också brev från pojken där han berättar om gåvorna. Förutom allt som loppats ihop har 50 säckar med kläder samlats ihop och skickats till Estland, Equador och Polen.

Följande soldater från kåren har utbildat sig till officerare år:
1923 Nora Kling. Major
1924 Hildur Norgren. Kapten.
1958 Gunhild Gustafsson. Major. Tjänstgjort i Indonesien.

Fortsättning på nästa sida!