I sin bok "Fronten kallar", skriver kommendör Karl Larsson bl.a. så här: "Världen är trött på långa utläggningar om vad kristendom är och vad bekännelsen omfattar. Man misstänker att de många orden är till för att dölja en inneboende svaghet.
     Hur mycke enklare är det inte då att säga: Vi är programmet. Se på mig vad en kristen är. Mindre predikningar och mera liv, mindre diskussioner och mera kraft. Mindre teori och mer verklighet. Mindre teologi och mer kärlek till nästan."
     Hurudant är vårt vittnesbörd idag? Vanhedrar eller hedrar vi vår Herre och Mästare? Om DU verkligen älskar Jesus, så låt då Gud få göra det som profeten Hesekiel förmedlar i 36:25-27. För han vill om vi vill. Hör säger HERREN: "jag
    skall stänka rent vatten på er, så att ni blir rena. Jag skall rena er från all er
    orenhet och från alla era eländiga avgudar. Och jag skall ge er ett nytt hjär-
    ta och låta en ny ande komma i ert bröst. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er
    kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma i ert 
    bröst och göra så, att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar
    och gör efter dem."                                              © Per Larsson 2001-10-25

Det råder föga tvivel om att vi i den 10:e lärosatsen har en av de mest radikala formuleringarna av helgelseläran inom hela den kristna kyrkan idag, detta som ett arv av John Wesleys förkunnelse, där han betonade att helgelsen är en gåva, ja en livsnödvändighet för alla kristna.
     Men Wesley fick mycket kritik, när han menade att en människa kunde bli "HELIG" ögonblickligen genom en troshandling, på samma sätt som man kunde bli "frälst" i ett nu. Olyckligtvis valde han termen "kristen fullkomlighet". Men ordet fullkomlig är ett förrädiskt ord, särskilt om det används för att beskriva den snälla fru Svensson, som går till kåren varje Söndag. För hur ser egentligen en fullkomlig fru Svensson ut!
     När man har försökt att förklara den här lärosatsens innehåll, har man använt termer som "Helighet", "Full frälsning" och "Fullkomlig helgelse" vilka är de mest använda uttrycken hos oss i FA.
     Helgelseförkunnelsen hade en framskjuten plats i FA:s förkunnelse/under-
visning, och de namnkunnigaste förkunnarna var general Bramwell Booth och kommendör Samuel Logan Brengle, och i vår tid general Frederick Coutts. Deras böcker är alltfort värdefull läsning och rekommenderas varmt.
     Att förkunna och vittna om Helgelse är inte det lättaste, för åhörarna får lätt för sig att predikanten är mer helgad än de, när sanningen kanske är att han inte är bättre än genomsnittet, ja kanske rentav sämre! Jantelagen gör sig oftast påmind. "Du skall inte tro att du är något." Nej, det är inte så lätt att tala om Helgelse nu för tiden, men det var det inte heller på W.B. tid.
     När man tittar på helgelseförkunnelsen från Wesleys tid och fram tills idag kan man urskilja två huvudtankar för att uppnå Kristuslikhet. Vi skulle kunna kalla dem Utvecklings- och Gåvoförkunnelsen.
     I "Utvecklingsförkunnelsen" ser man helgelsen som en process, som börjar vid pånyttfödelsen och fortsätter, ibland med många ryck och starter, genom hela livet och når sin kulmen vid livets slut.
     Gåvoförkunnelsen är mer radikal, då den betraktar helgelsen som någonting som når sin kulmen redan här i livet genom en krisupplevelse som resulterar i fullkomlig helgelse. Ytterligare framsteg kan dock vara möjliga.
     Vid Kristna missionens konferens 1877 klargjordes det att man ansåg att helgelsens erfarenhet gjordes efter en krisupplevelse, då man renades och fick kraft att övervinna det onda, och att denna erfarenhet är alla troendes förmånsrätt och utan den går soldaten kraftlös ur striden.
     W.B sade vid ett tillfälle att han kunde urskilja tre förhållanden som en människa kan stå till synden; hon kan vara under synden, över synden eller utan synd, och han uppmanade alla att enträget söka nå den sistnämnda erfarenheten.
     Men mer och mer har krispunkten kommit att betraktas som början av en lång process, ett andligt uppvaknande  som öppnar en ny erfarenhet men med betoning på vad som följer - tillväxt och utveckling.

I 1969 års upplaga av FA:s lärosatser heter det:
      Helgelsens erfarenhet innebär både en kris och  en utveckling - den ur-
      sprungliga invigningen  vid den tidpunkt när överlåtelsen sker, och den   
      därefter följande utvecklingen genom vilken  överlåtelsen får sätta sin
      prägel på varje del av  människolivet.
I 1999 års upplaga har man satt som rubrik för det här avsnittet; "En livslång process", och första stycket lyder:
     "I helgelsen finns en krisens dynamik och  process. Upplevd som en kris 
     blir helgelse en  livslång process. Vi är inbegripna i ett skeende då  vi är 
     på väg att bli det vi redan är i Kristus. Men  livet i helgelse präglas alltid
     av en verklighet som  kan formuleras ´redan, men ännu inte´. Vi är redan
     helgade, men inte fullkomliga i betydelsen  syndfria."
Som du ser så har det skett en förändring i synen på hur man blir "helgad". Varför? Kan det bero på vår otro? Eller därför att vi delar sångförfattaren Emil Gustafsons erfarenhet som han ger uttryck för i sin sång 394. FA:s sångbok.
    "Ett stilla barnahjärta man får ej hur som helst.
     Det går ej utan smärta från syndens makt bli  frälst.
     Det kostar tåreströmmar, förrän jag helgas  så,
     Att alla mina drömmar i Jesu anda går."
En erfarenhet som vi också delar med Paulus, som ju uttrycker det så här i Rom 7:15-19. "Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte,
     men det jag avskyr, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då medger
     jag att lagen är något gott. Då är det inte längre jag som handlar, utan syn-
     den som bor i mig. Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i
     min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det
     som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag
     inte vill, det gör jag."
På samma vis upplever vi nog ofta vår situation, men vill vi att det skall vara så? Innerst inne så anar vi, att den Helige Ande skulle kunna ge oss kraft att ändra på detta. Att Gud i ett nu skulle kunna befria oss från alla våra svagheter! Frågan är om vi våndas så mycket över vår egna otillräcklighet, att vi är beredda till en helhjärtad överlåtelse i tro, för att bli segervinnare över synden.

Samuel Logan Brengle vittnar om sin helgelseupplevelse så här i sin bok "På helgelsens väg": "Den 9/1 kl. 9 på morgonen, helgade Herren min själ. Jag var då i mitt rum, men några minuter därefter gick jag ut och omtalade för en man, som jag mötte, vad Gud hade gjort med mig.
     Två dagar därefter, just som jag stigit upp och satt mig att läsa några av Jesu ord, fyllde han mig en sådan välsignelse, som jag icke hade trott man kunde få uppleva på den här sidan graven. Det var en himmel av kärlek som kom in i min själ. Jag vandrade över Bostons gator, gråtande av glädje och prisande Gud. O, hur jag älskade! I denna stund kände jag Jesus, och älskade honom så jag tyckte att mitt hjärta ville brista av kärlek."
     Han blev döpt i den Helig Ande skulle en del säga, men vår benämning på denna erfarenhet är att han blev "helgad", upplevde helgelsens välsignelse, eller hellre; att från och med den dagen började han att vandra på helgelsens väg. "För utan helgelse kan ingen se Gud" säger Hebr. s författare i 12:14.
     "Vad innebär då nu detta" frågar Paulus i Rom 6:1-14. Skall vi stanna kvar i 
     synden för att nåden skall bli större? Naturligtvis inte. Vi som har dött bort   
     från synden, hur skall vi kunna leva vidare i den?
     Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus, också har blivit
     döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med
     honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes
     från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom
     genom att dö som han, skall vi också bli förenade med honom genom att
     uppstå som han. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med
     honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte
     längre är slavar under synden. Ty den som är död är frikänd från synden.
     När vi nu har dött med Kristus, är vår tro att vi också skall leva med
     honom. Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall

Fortsättning på nästa sida: