Frälsningsarméns femte lärosats:
     "Vi tror att de första människorna skapades i ett tillstånd av oskuld, men
     att de genom sin olydnad förlorade sin renhet och lycka och att till följd
     av deras fall alla människor har blivit syndare, fördärvade till sin natur
     och som sådana föremål för Guds rättvisa vrede."

Den här lärosatsen handlar om människans natur och ursprung, syndafall och syndighet.
     De fyra föregående lärosatserna är, i förhållande till denna, mycket angenämare att läsa, för i den här lärosatsen påvisas det att vi alla är "fördärvade" och därför "föremål för Guds rättvisa vrede!".
     Varför skulle vi då vara det? Jo, detta som en följd av Adams och Evas tragiska syndafall. Människans synd skilde henne från Gud och därav Guds vrede. Paradiset blev ett vackert minne, en ouppnåelig dröm, som vi aldrig kan nå i egen kraft.
     "Fördärvad till sin natur," läste vi också. Genom syndafallet kom synden att tränga in i människans natur, och gjorde henne svag och därför drabbades hon av sjukdom och död, ett tragiskt resultat av synden som ju ursprungligen inte hörde till människornas livsvillkor.
     Men det underbara med evangeliet är att det vänder detta dystra faktum till GODA nyheter! Det talar om för oss att Gud älskar oss! Nej, han dömer oss inte, utan sänder sin Son Jesus Kristus för att rädda oss undan den eviga döden. Hans vrede är därför egentligen ett uttryck för hans kärlek. Han uppenbarar vår synd, för att vi skall bli varse vår belägenhet och kunna göra något åt vår situation.
     Ett konstigt sätt att visa sin kärlek på kan tyckas, men är det inte på samma sätt som vi ibland reagerar gent emot dem vi älskar. Genom Livets Ord kom ju barnaga att bli ett hett samtalsämne för några år sedan. Barnaga är ju enligt svensk lag förbjuden, men vilka föräldrar har inte i rädsla/kärlek daskat till sitt barn, inte för att göra det illa, utan för att rädda det undan en hotande fara.
     Människan är dock underkastad följderna av Guds vrede, men hon är också föremål för Guds återlösande nåd. Gud vill ju att vi alla skall bli frälsta/räddade.
     Att människan består av Ande, Kropp och Själ, var något som man bara för några årtionden sedan starkt ifrågasatte. Men idag kan vi konstatera, att dessa tre begrepp är allmänt erkända inom läkarvetenskapen. Därför är sentensen. "Männi-skan lever inte allenast av bröd," idag ett erkänt faktum, något som återspeglas i samhällets stöd till kulturen. Vi behöver med andra ord andlig föda. Vi behöver fram för allt hämta kraft och styrka från Gud själv. Han som ÄR - livet.
     Att vi alla har en kropp kan vi ju lät konstatera, en kropp som är en Guds gåva, mästerligt konstruerad. I PS 8:4-7 läser vi: "När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna, som du har berett, vad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom?
Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen, med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till herre över dina händers verk. Allt lade du under hans fötter."  När jag läser detta kan jag inte låta bli att tänka på Millers staty, "I Guds hand," som en fin illustration på detta.
     Vi kan också konstatera att vår materiella kropp är besläktad med naturen. I Predikaren 3: 18 och 20 läser vi: "Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull sker  detta, för att Gud må pröva dem, och för att de  själva må inse att de är som boskap. Alla går de till  samma mål. Alla har de kommit av stoft, och alla  skall de åter bli stoft." 
     Bibeln gör inte alltid åtskillnad mellan själ och Ande. Ja, vad är det egentligen för skillnad på dessa två begrepp?
     Anden kommer från Gud, är en del av Gud. Genom Anden är det möjligt för oss människor att komma i kontakt med Gud. Anden gör oss som Strindberg sade, "obotligt religiösa". För Anden sammanfogar oss med Gud, vår skapare och Fader. Ande - Andliga väsen. Ja, finns det änglar?
     Det har berättats för mig om en 5-åring som en dag påträffades cyklande mitt i  gatan kryssande mellan bilarna. Mamman lyckades få tag i den unga damen, och väl i säkert förvar på trottoaren, skäller hon ut henne, och förklarar att det är livsfaligt att cykla på gatan. Då sade flickan. "Mamma vad är du rädd för, min skydds
ängel sitter ju här på min pakethållare!"
     Så här står det i Heb 1:14. "Är inte änglarna andar i Guds  tjänst, sända att tjäna dem som skall få sin del av  frälsningen?"  Anden vill hjälpa/vägleda oss att följa Guds plan med våra liv.
     Själen däremot är mitt mänskliga förnufts vilja. Med denna formar jag mitt jordiska liv. Ett annat ord för själ är psyke, ett ord som betyder liv.
     Man skulle kunna sammanfatta den mänskliga naturen i följande satser. Människan har fått förnuftets gåva, som gör att vi kan tänka abstrakt, något som skiljer oss från den övriga skapelsen. Vi har också fått en moralisk gåva. Kunskapen om vad som är rätt och orätt. Dessutom har vi också fått en Andlig gåva, en förmåga att söka och tillbe vår skapare. Också i detta avseende skiljer vi oss också från den övriga skapelsen. Vi har också fått förmågan att kunna utvecklas, mogna. Mognad är ingen ursprunglig egenskap, utan något som vi måste förvärva. Oftast är detta en smärtsam procedur, och det mänskliga lidandet är en del av denna process. "Varför är det så?" har människorna i alla tider frågat sig, och ett av de få svar vi har på detta, är det svar Gud ger Paulus i 2 Kor 12:9,10. "Min nåd är allt du behöver." Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd, när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark."
     För att underlätta den inre resan har därför människor i alla tider företagit pilgrimsresor till heliga platser, ty att vara nära det heliga kan ofta hjälpa människan till en inre ro. Distans vardagen ger perspektiv på tillvaron. Det verkligt nödvändiga blir mer påtagligt. Den yttre resan stärker den inre. Att resa till Kongressen kan bli en sådan resa. Ett uppbrott kan ibland vara nödvändigt för att kunna komma bort från den ytlighet som kännetecknar vår stressade tid. Så ge dig själv idag tid för inre stillhet för, "Ett stilla barnahjärta man får ej hur som helst.  Det går ej utan smärta från syndens makt bli frälst." Konstaterar Emil Gustafson.
     Kunskapen om rätt och orätt, det som vi kallar samvetet, ställer moraliska krav och räknar med en moralisk redovisningsskyldighet. Ordet samvetets grundbetydelse är "samvetande". Att tillsammans med skaparen veta vad som är rätt eller fel. Sokrates har formulerat det så här. "En slags gudaröst, som tillråder eller avråder människan i viktiga avgöranden. Därför kan vi oftast förutse konsekvenserna av vårt handlande. Vi vet om det är ont eller gott, och våra erfarenheter förstärker denna övertygelse. Inom oss finns ett krav att göra det som är rätt och sant och avstå från det som känns fel. Paulus uttrycker sig så här i Rom 2:15. "Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan;  om det vittnar också deras samvete och deras tankar  när tankarna anklagar varandra och försvarar sig.
     Vi behöver inte fråga oss; "Vem kan visa vägen?" vi vet det redan. "Jesus visar vägen," men må det inte sägas om oss, som om prästen i Värmlänningarna. "Han visar vägen, men han går den icke!"