Lärosats 8.
     Vi tror att vi rättfärdiggöras av nåd genom tro på  vår Herre Jesus Kristus 
     och att den som tror har  vittnesbördet inom sig.
De tre stora välsignelser som frälsningens gåva ger är: 1. Syndernas förlåtelse. 2. Pånyttfödelse/omvändelsen. 3. Barnaskapet.
1. Syndernas förlåtelse.
    Finns det något underbarare än att bli förlåten! Tänk att bli FRI, fri från en stor skuldbörda, som man burit på kanske i många år.
    Syndaförlåtelsen, eller för att använda ett annat ord som beteckna samma sak, rättfördiggörelsen, är den nådeshandling varigenom Gud förlåter syndaren. "Ni skall alltså veta, mina bröder, att genom honom förkunnas syndernas förlåtelse för er, och genom honom blir var och en som tror rättfärdig och friad från allt det som ni inte kunde frias från medan ni stod under Moses lag." Apg. 13:39
     Vi använder också en del andra uttryck, som kan komplettera och förtydliga det som vi menar med rättfärdiggörelsen. Som "att bli en ny skapelse" vilket vill påminna oss om att det inte bara är frågan om en viss förbättring av det gamla, utan att Gud skapar något helt nytt. Att bli född på nytt, eller som det egentligen står, född av Anden. Född till en helt ny natur. Så här står det i Joh 3:5-8 "Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden."
     Att gå från död till liv betyder att vi får uppleva en andlig uppståndelse. Gud förlåter alltså och rättfärdiggör oss på samma gång. Det är ju därför vi kan säga, att vi blev en ny skapelse i Jesus Kristus, "det gamla är förbi, något nytt har kommit." (2 Kor 5:17)
     Att Gud både förlåter och rättfärdiggör oss på samma gång visar ju liknelsen om den förlorade sonen tydligt, som vi kan läsa i Luk 15:11-32, samt även i samband med Jesu samtal med rövaren på korset, där han säger: "Idag skall du vara med mig i paradiset." Luk 23:42,43.
     Ja, när Gud förlåter, så glömmer han också allt det gamla och kommer aldrig mer ihåg det. När vi förlåter så säger vi kanske: "Ja, jag förlåter dig för den här gången, men jag kommer aldrig att glömma det." Har vi då verkligen förlåtit, eller är det bara som vi säger? Som tur är, är det inte så med Gud. Så här står det i Jes 43:25. "Jag, jag är den som utplånar dina överträdelser, för min egen skull, och dina synder kommer jag inte mer ihåg." Säkert har du hört det träffande uttrycket: "I glömskans hav är fiske förbjudet."
     En sak måste vi dock komma ihåg, att förlåtelsen gäller bara för de synder som begåtts i det förflutna. Detta betyder, att vi även i framtiden kommer att behöva Guds förlåtande nåd. För vi behöver väl inte påminna varandra om Pauli ord i Rom 7:19 "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag."
     Därför är det viktigt att vi lever nära Gud, så att Hans Ande får vägleda oss varje dag. Det går inte, som vi tidigare sagt, att synda på nåden, för vad var det som fodrades för att förlåtelsen skulle bli en verklighet? Jo, ÅNGER och bättring/omvändelse.
     Termen, skyldig eller oskyldig, har ju med domstolsförhandlingar att göra, och den kopplingen är ju korrekt, för vi vet ju alla att en dag skall vi stå inför Guds domstol, och där skall vi alla dömas efter våra gärningar.
     Vet du, det som jag tror kommer att bli det svåraste för oss den dagen är kanske inte våra misslyckande, utan allt det där vi visste att vi borde ha gjort, men inte gjorde. Det som vi betecknar som underlåtelsesynder.
     Hur kommer utgången av den rättegången att bli för oss?
     Tyvärr är väl utgången rätt så given, om vi inte ÄR delaktiga av Guds nåd. Vi läser i Upp 20:11-14. "Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön.
     För lagen kan ju aldrig ge någon nåd! Ettdera är man skyldig eller oskyldig, och inför Gud är vi ju alla syndare. Så här står det i Gal 3:13. "Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att för vår skull ta förbannelsen på sig."
     För många år sedan klippte jag ut följande lilla berättelse ur Stridsropet, skrivet av Irene Pankka, som ger en bra bild av hur det är. "Någon berättade om en dröm vilken hon erfor som Guds svar på de frågor som i veckotal malt i hennes sinne:
Är jag verkligen Guds egen? Kan också jag lita på nåden, jag som alltid varit troende? Allt sedan barndomen har dessa frågor varit klara och heliga sanningar.
Är jag ett Guds barn, jag vet ju inte ens vilken dag jag föddes andligt. Gud gav svaret i en dröm. I drömmen steg hon in i en sal, en klar, helig och himmelsk sal. Framme i salen fanns en väldig stor våg av guld. Det är här som min renhet skall mätas, tänkte hon. Alldeles riktigt - hennes synder samlades i den ena vågskålen - och vågen sjunker hotfullt. Nu borde i den andra vågskålen läggas hennes förtjänster, rena människodåd, men inte ens de renaste räckte till.
     Min ångest var alltså berättigad - jag har inget arv! Då uppenbarade sig ovanför vågen en härlig, genomborrad hand - och en helig, välsignad blodsdroppe faller ned i den tomma vågskålen som ropat ut människors oförtjänthet. Och se vågen höjer sig!
     Hon vaknar med en lovsång inom sig och funderar över denna makalösa hemlighet: En blodsdroppe - det dyra mottet för försoningen."
     Förlåtelsen utplånar synden i vårt förhållande till Gud, men den gör ju inte det förflutna ogjort, utan följderna av vårt gamla liv kommer vi alltid att få leva med.
Men vi får försöka förlåta oss själva, för vi vet ju att GUD har verkligen förlåtit oss.
     Så låt oss jubla och visa hela världen vår glädje!     

© Per Larsson 2001-03-15

Fortsättning på nästa sida.