Kal P. Dal (Karl Ljunggren) föddes i Arlöv den 28 januari 1949. I slutet av 60-talet började han spela rock´n´roll på skånska. Han arbetade ofta med ungdomsklubben "Lundagård" i Lund och fick smeknamnet "raggardomtör". Sedan i mitten av 70-talet arbetade han med ett eget band som odlade rock, inspererad av 50-talet stora musiker som Chuck Berry och Buddy Holly m fl, men hos Kal P. Dal blev en rad rockklichéer förnyade med 70-talets "pubrock". Energi och texterna som ofta var humoriskt sarkastiska var ett kännetcken för Kal P. Dal och hans band "Pågarna" som i många år var ett ut av Sydsveriges populärast liveband och brobyggare mellan rockens traditioner och punken. Kal P. Dal skivdebuterade 1977 med live-LP:en "Till mossan". Han dog tragiskt av en hjärnblödning den 18 januari 1985. Han hittades i sin lägenhet i Lund av sina bandmedlemmar. Genom alla år spelade Kal P. Dal med Janne Knuda rythm-gitarristen (även körsång). Andra medlemmar i "Pågarna" var: Jo-jo Kamp (bas, körsång), Mårten Micro (solo-gitarr, körsång), Bronco Nyman (trummor, kongas), Dan Hylander (gitarr,körsång) och Clarence Öfwerman (keyboard,körsång). Peps Persson var kompis med Kal P. Dal och han producerade även några av hans skivor.
Vid en ceremoni på Malmö C fredagen den 13 mars kl 18.00 döptes Länstrafiken Malmöhus´ tjugosjätte Pågatåg till Kal P Dal. Han kallades "Kalle mellan bommarna" då han bodde nära rälsen i Arlöv med 232 tåg som passerade varje dag. Efter dopet bjöd Länstrafiken på rock´n´roll i stora hallen på Malmö C. Det var en gratis konsert med Karl P Dals gamla kompgrupp, Pedalens Pågar.
DISKOGRAFI:
Till mossan (1977)
Gräd ente fassan (1978)
Rock e nock (1979)
Svarta fåret (1980
Ente nu igen (1983)
Ett minnesalbum (blåa sko´) (1985)
Kal P. Dal innledde ett nytt kapitel i den svenska rockhistorien, när hippekulturen stog på sin höjdpunkt stog en kortklippt slashas från syd och sjöng rock ´n roll på skånska. Det här var i Lund 1965. 1975 kom det store genombrottet för Rotten och grabbarna och punken lanserar "Pedalen" och hans pågar den skånska slashasrocken. "Full patte" var ett utryck som Kal P. Dal använde för varje konsert, han spelade som det det var hans sista gig, det var platta skånelands svar på den svarta masochistiska punken. När han dog hade han skapat en lokal subkultur, en revolt i rock ´n roll lika viktig som när Owe Thörnqvist och senare Pugh hittade ett svensk utryck för vad som kallas rock ´n roll.
"Är ni beredda ungdommar............Kal P. Dal på
vax, skivdebut för slashasarna från syd.
Rören är sotade. Stritan ligger rak. Snuten...? Ta det lynt!
"Dom kan ju åsså liátt rocka röven av sej!"
Storyn började i Arlöv utanför Malmö 1973. Kalle fixade några gitarrer och stärkare
och började lira. Men alla pågar kring Kalle pallade inte för trycket. En del ville
tryna med sina brudar på spelldeiga kvällar. De´tt kunne Kalle ent li´. Andra pågar
blev litta knäsvaga när man skulle spela på på raggarhaken i Skåne. Särskilt som
utrustningen var ganska risig och pajade allt som oftast. 500 skinnpajer tolererar liksom
inte att musiken plötsligt dör ut........
Men några skulle palla. Kompgitarristen Janne Knuda och sologitarristen Mårten Micro.
Några veckor innan den här skivan spelades in var Micro på fest. Han träffade en kis
som spelade bas, Jo-jo Kamp från huvudstaden.
"Lynt" sa Micrio, "ta yxan och kom över. Vi behöver en basist".
Jo-jo Kamp blev en påg. Han spelade tidigare i ett kännt stockholmsgäng, där Bronco
Nyman plågade skinnen. "En asbar trummis", berättade Micro för Kalle.
Ilsamtal till Bronco. "Säj upp ditt kneg. Ta kaggarna och kom ner!", löd
orden. Bronco funderade i två dar. Satte sej sen på tåget. Stegade direkt in i
replokalen för 14 dars hektiska repetitioner.
Det funkade.
Bara att placera Peps vid bandspelarrattarna. Bjuda in dom närmaste polarna för att få
livefeeling.
"För det är raka rör och öppna spjäll".
Hajar du inte det kan så kan du luta dig i bingen...
Text från "Till mossan" av Svante Fredriksson.
Tågets regelbundna tuffande och den tjutande ångvisslan
måste helt enkelt ha inspirerat blues-gubbarna en gång i världen?
Rytmen är som en stadig shuffle och munspelets ackompanjerande "wooh-woooh"
...det bara måste vara så!
Så "Kalle mellan bommarna", som Kal P. Dal kallades, där han bodde nära
rälsen i Arlöv, fick så klartden pulsen i sig redan
som liten påg. 232 tåg om da´n hade han själv räknat ut.
Själv lirade jag pubrock med gänget Johnny Sox - sedemera Stranglers - och träffade
Kalle första gången i samband med ett
gig. "Vem e´ den stollen?", var en allmän undran, när Kalle tjatade sig till
scenen i pauserna mellan seten, och körde en
enmansshow till eget gitarrkomp.
Han var övertygad om att rock ´n´ roll var hans grej, och snart samlade han ihop sina
pågar. Jag, Jimmy Lina och trummisen
Stolle. Sedan byttes några pågar ut och in kom Bronco och Jojo från Anders Linders
orkester. Och gitarristen Mårten Micro
släntade fram tillo mig och Kalle på gatan någonstans i Lund och sa stöddigt: -
"Jag spelar skjortan av vilken gitarrist som helst.
Det e´ mig ni ska ha!
Vi gjorde ett ellertvå gig före första plattan, som spelades in live under två
kvällar i Malmö. "Till Mossan!" sålde 100.000 ex,
och se´n var cirkusen igång; sommaren -78 gjorde vi 120 folkparker och satte åtskilliga
publikrekord på pottkanten. Och det
tog nästan död på hela bandet också för den delen... vi gick liksom aldrig och la´
oss direkt efter giget, om ni förstår.
Detta var under punk-eran, men Kal P. Dal gick hem hos alla - såväl raggare som punkare.
I Örebro folkpark var vi förband
till Iggy Pop, som la´ beslag på alla omklädningsrumen. Men vi blev inteprecis någon
dröm "act" att ta över efter. Iggy hann
köra en halv låt innan hann jagades av scenen i ett regn av flaskor och stenar...
Tumult under våra konserter följde oss allt som oftast. Men Kalles förmåga att hålla
publiken, stor som liten, helt i sin hand var
unik. I Klöva Hallar utanför Klippan spelade vi inför 300 raggare, och strömmen gick.
Stämningen hettade till, om man får
uttrycka sig milt, men Kalle klarade biffen. På mindre än ett ögonblick hade han
sysselsatt samtliga med att hoppa groda,
medan elektrikerna fixade resten.
Vår första miss, så gröna bonna-pågar vi var i sammanhanget, var att hetsa fram
platta nummer två. Med den - "Gräd inte
Fassan!" - behöll vi visserligen våra trogna fans, men många av dem vi vunnit
under alla spelningar försvann.
Genom plattorna "Rock e´nock!", "Svarta fåret" (lite av ett försök
på egen hand av Kalle) och "Ente nu igen", som var vårt
"tillbaka-till-ursprunget"-album, kom och gick en del pågar i bandet. Och Kalle
hade lyckosamma extraknäck i skånsk
närradio, ett medium som passade hans hejdlösa svada - så full av medmänsklig värme
och kvick, slagfärdig humor - lika bra
som rock-scenerna.
Men att då min själslige bror och rock ´n´ roll-kompis Kalle själv skulle lämna oss
så plötsligt och oväntat?.. Det kändes för
jävligt. Det känns fortfarande för jävligt, men sorg lär man sig att hantera. Och fan
vet om inte Kalle helt enkelt följde gamle Bill
Haleys uppmaning bättre än han själv? "Man skall sluta när det är som
bäst..."
Janne Knuda - från hjärtat
Kal P Dal Jo-Jo Kamp Bronco Nyman Janne Knuda Mårten Micro
FULL PATTE!!
